omplaceringshund

För lite över 3 år sedan hade vi en ljuvlig seniorhund, Zack som sökte hem genom Hittehund. En genomsnäll mysig hund som många hörde av sig om, både för att han såg ut som en nalle, och för att han blev beskriven väldigt trevligt av den hundinstruktör som bedömde honom.
Vi hade naturligtvis många förslag. Men jag väntade. Väntade på en person med rätt känsla för hunden. Jag visste vad jag väntade på, och vad det skulle betyda för Zack.

Så en kväll ringer det en ung kvinna. Hon presenterar sig mycket ordentligt med för och efternamn, och nämner även vart hon bor. En sådan introduktion är alltid trevlig. Jag är väl lite gammaldags för jag tycker det säger lite mer om en person än de som gastar "Har jag kommit rätt nurå, jag är inne på en sida om hundar, är den kvar..".

Ja, lite petig är jag nog allt. Hur som helst, jag gillade rösten, hennes sätt att framföra sitt ärende. Och även hennes sätt att ställa frågan om vår åldersgräns skulle utgöra ett hinder då hon var under 25 år.

Hon var lugn, rar, hade humor och vad som genomsyrade samtalet, en stark ansvarskänsla och en mognad som är unik i den åldern. Hon älskade djur, det märktes, och jag tyckte om hennes frågor kring Zack, som kretsade kring vad hon kunde ge honom och vad han behövde. Hon kunde fylla i slutet av mina meningar samt att hon hade en varm förståelse för hans ägares svåra situation.

Hon delade vår hundsyn och tyckte om att aktivera hundar. På det sätt hon berättade om familjens hundar och katter, de detaljer hon valde att berätta gav mig insikt om det liv hon kunde ge Zack.

När vi kom fram till den punkt där hon lugnt och redigt redogjorde för sin vardag kom vi in på att hon hade ett handikapp. Lika intelligent och tydligt som hon lugnt redogjort för allt annat i sitt liv berättade hon för mig att hon hade en ärvd sjukdom. 

Anna föddes med amc, arthrogryposis multiplex congenita. Det innebar att hennes leder är missbildade och att musklerna är ovanligt strama.

Hon hade så mycket omtanke och kärlek inom sig, och hon var stark. Vi diskuterade förutsättningarna för att Zack skulle klara av att rastas längre turer ifrån Annas permobil och hur man löser hundmöten med framspringande hundar. Allt jag frågade fick jag kloka och eftertänksamma svar på.

Zaks blivande matte, för det kände jag att det skulle bli, var precis som jag ville ha henne som person. Jag tyckte inte synd om henne, för hon är inte en person man behöver ömka. Hon hade mer insida och inlevelse än många andra intetsägande människor som ringer och vill ha en hund. Jag gillade henne.

Jag hoppades innerligt att Zacks befintliga familj inte skulle låta några fördomar stå i vägen för mitt val. Det är väl kanske inte den drömhundägaren som man ser framför sig när man vänder sig till oss och behöver omplacera sin hund. Många har fördomar kring vanliga fysiska handikapp.

Men jag visste, jag kunde svära på, vid mitt liv, att Anna skulle bli den allra bästa matten, och jag hade flera förlag, bra förslag. Men Anna var mitt val, och jag visste att Zacks familj litade på mitt omdöme.

Nästa steg var att jag visste att Lena-Maria, min kontaktperson i Skåne är väldigt fördomsfri. Hon är handplockad för sina personliga egenskaper och sin egen persons skull. Lena-Maria är bra. Hon är förutom hundinstruktör även utbildad service och signalhundsinstruktör. Detta underlättade ju naturligtvis eftersom hon i sin utbildning var väl bekant med handikapp och bara såg möjligheter med hundträning och permobilåkande. För henne är det vardagsmat och inget som står i vägen för en adoption.

Lena-Maria träffade Anna och kunde bara bekräfta min egen känsla. Men vi diskuterade även hurvida hennes handikapp skulle kunna påverka hundens nuvarande ägare.

Men de tog det bra.

Framför allt är Anna en rak och hygglig människa. Man tycker om henne för den hon är.

Och jag tyckte bara mer och mer om henne då hon tog sig tid att varje dag under en veckas tid åka och träffa Zack, och lära känna honom. Zacks familj såg hur glad Zack blev varje gång, hur han kände igen henne och krumbuktade sig, full av glädje.

Så jag var glad och lättad, Anna var glad och familjen nöjd och kände att det här skulle verkligen bli väldigt bra. Och det har det ju blivit.

Jag blir glad när jag tänker på Anna och Zack. De fick över tre år tillsammans, och vid ett hembesök som gjordes hos dem senast i slutet av augusti i år var det en glad seniorhund som mötte Bosse.

När Hittehund´s Iza sökte hem i Skåne hörde Annas föräldrar av sig till oss. De var intresserade av att ta hand om henne och hade sin dotter som stark referens. De har starka familjeband i familjen och hundarna har haft stort utbyte av varandra.

I oktober var det tyvärr dags för Zak att somna in. Han hade under en längre tid haft ont i lederna och gick på smärtlindring. När han omhändertogs av Anna var han dålig i öroninflammation och öronproblemen kvarstod då och då under årens lopp.

Lilla Iza mår dock bra och har hälsan. När Bosse hälsade på i augusti berättade han att Iza med sina 6,5 år var en mycket tillgiven hund med mycket fin päls. Hon är en blandras av tax och jackrussel och har jaktintresse så hon rastas med långkoppel i skogen.

Nu har den största sorgen lagt sig för Anna och Alex efter Zacks bortgång och de är öppna för en ny hund genom Hittehund. De söker en ung, aktiv hund, storleksmässigt som en golden. Gärna en hanhund, och en bonus om den är kattvan då två katter ingår i familjen. Vi hoppas att en passande hund kommer in för omplacering under vintern!