Att bemöta en idiot

Text: Christine Leijd

Stolt över mig själv, hur LUGN och trevlig jag är mot idioterna som ringer. Alltså de riktiga idioterna. De som skapar problemen med blivande omplaceringshundar.


Det ringde en man idag. Lät trevlig, förtroendeingivande, i 45-årsåldern. Han presenterade sig som lärare vid ett skånskt lantbruksuniversitet eller gymnasium, och angav någon kollega som referens, som hade hänvisat honom till oss.

Han inledde efter den presentationen med att han hade två barn 4 och 6 år gamla.
Och så frågade han, ifall vi till sommaren fick in någon omhändertagen tik, en dräktig tik, så ville han gärna ha henne på sin gård till sommaren för att hans barn skulle få uppleva en valpkull.


Jag svarade jättetrevligt rätt omgående att vi ytterst sällan får in dräktiga tikar. Och om vi mot all förmodan skulle få in en dräktig tik skulle det förmodligen vara en tik som kom akut ifrån tidigare vanvård eller under sådana förhållanden att det inte var lämpligt att sammanföra henne med miljön i en barnfamilj. Barn är ju ändå barn, och lika viktigt som det är att hitta den bästa miljön för en omplaceringshund, lika viktigt är det att en hund i en barnfamilj verkligen är lämpad för den miljön och situationen.


Jag föreslog istället att han skulle kontakta uppfödare och kennlar och erbjuda sig som fodervärd åt en planerat dräktig tik. För att på så sätt få en trygg och stabil hund, låta sina barn få uppleva valpperioden.


Men att det var extremt viktigt med miljön, socialträning och kunskap för att kunna vara uppfödare av en valpkull. Men att han kunde få någon uppfödares förtroende, i de fall de själva hade efterfrågan på sina valpar och han kunde erbjuda en kennelhund en bra miljö på sin gård.


Här avbröt han mig, rätt snäsigt och menade att han hade sådan otrolig djurvana, han hade arbetat med och kring djur, alltid, han var lärare, och naturligtvis visste han allt vad det innebar att ta fram en valpkull.


Jag var fortfarande trevlig.


Menade att för hans barns skull var det nog inte lämpligt med just en omplaceringshund ifrån utsatta förhållanden, utan det var nog säkrare att få en från början trygg och stabil och barnvan hund. En hund som själv går undan om det är för livat, som inte vaktar resurser, som kan läsa av mindre barn. Där barnen kan vara delaktiga kring valparna.


Jag inflikade också att om erbjudandet kvarstod för hemlösa dräktiga katter, då kunde jag hitta flera att välja på rätt omgående.


Han var enträgen. Auktoritär, om än polerad. Jag hörde att han var van att få sin vilja igenom och jag var obeveklig, men trevlig.


Jag menade att vi har bara fått in en tik dräktig, och att det var dessutom svårt att placera valpar, tvärtom vad man kan tro.


Han snäste tillbaka att han hade ju ett sådant enormt stort kontaktnät i sin roll som lärare på lantbruksgymnasiet att det var för honom inga problem. Han hade de idealiska förhållandena, att som hundvalpar få växa upp på en lantgård, vad kunde bli bättre?


Sur började han att bli. Själv var jag översvallande trevlig.


Jag föreslog att om han ville låta barnen få växa upp med ansvar, empati, etik, vad än nu skälen var till att han ville låta dem följa en dräktig tik med en valpkull, kanske lösningen istället kunde vara att istället ta hand om en hemlös hund. Vad vore bättre för ett barn, att få höra motiven till att man hjälper en vuxen hund, att få vara med till slutet, istället för att föda fram ännu fler hundar?


Försökte för döva öron förklara att vi jobbar i motsatt riktning; vi tar hand om vuxna hundar i ett samhälle där alltför många hundar köps, och vi ofta blir uppringda av kennlar som inte ens blir av med reggade valpar. Vad var hans motiv till att föda upp fler hundar enkom för hans barns förströelse. Hundar är inga leksaker....?


Jag förklarade att om vi ens skulle få in en tik vore sannolikheten stor att det skulle vara en blandrastik, dvs ännu svårare att veta vilka egenskaper valparna skulle få, och hur de skulle placeras.


Det spelade honom ingen roll. Gärna blandras sa han ivrigt.


Det var som att tala med en vägg.
Vid den tidpunkten började jag undra ifall han verkligen hade lärarbehörighet då han saknade lyhördhet, insiktsfullhet och även förmåga att lyssna till lugna argument.


Han ringde mig för att få hem en dräktig tik till sin gård som sommarnöje. Punkt slut.


Att han ringde till oss som omplacerar hundar, det hade han ingen eftertanke med huvudmeningen kring, utan han uppfattade mig uppenbarligen som en käpp i hjulet.


Men ...
sen..
Ja, sedan kom det fullkomligt mest korkade, de där orden som fick mig att snabbt fundera om det var en busringning eller om det här samtalet verkligen ägde rum..


Jo, han fortsatte i sina hjulspår, totalt med skygglapparna på, och sa, att jo, nu till sommaren då, om vi till sommaren skulle få in en tik för omplacering, skulle vi kanske kunna PARA DEN DÅ så han och hans barn kunde uppfostra valparna.
Jag var tyst en sekund.
Vad var det han sa?


Jo, han ringde oss för att förmå oss att para en inkommen omplaceringshund, för att föda upp blandrasvalpar till hans barn. Jag var mållös i en sekund.
Sedan började jag bli lite mer frostig och kall i tonen.


Jag talade långsamt och tydligt med noga undantryckt ilska, och försökte fortfarande för döva öron försöka få honom att förstå, att dels är det helt emot våra principer, att avla fram fler hundar i all vårdslöshet, och dels så är det som hundvän inget man UTSÄTTER en tik för. När en omställning, miljöombyte och ny situation, bara det ger stress, och att det faktiskt innebär en påfrestning för en tik, och en stress, att ha en valpkull. Helt i onödan.


Jamen spara mitt nummer, ifall.. Jag klippte av meningen och sa att vi kommer under inga förhållanden förse dig med en dräktig hund eller para en hund för att du ska ha valpar.


Fick till svar att han var lärare på lantbruks.. whatever, att jag inte fick misstro honom, för han var faktiskt den och den...


Och vad ilsken jag var när vi hade lagt på. Förbannad över människans okunskap, idioti, resonemang.


En sak gjorde mig mer ilsk än en annan, och det var svaret på att jag föreslog att låta hans barn vara med om att ta hand om en vuxen hund.


"DET ÄR JU INGET ROLIGT JU, OM DEN ÄR VUXEN"


Han resonerade som ett barn.
Tvi vale!
Och sådana lärare ska forma våra ungdomar idag?


Jag sökte upp hans nummer på nummerupplysningen när jag kom hem, för jag tänkte om jag kunde googla upp honom och få en bild till den auktoritära rösten och få en uppfattning om vad han hade för funktion i sitt arbete. Dock var numret hemligt eller oregistrerat och det saknades uppgifter.


Jag lade inte namnet på minnet. Dock okunskapen, själviskheten, och den totala oförståelsen för vad vår verksamhet går ut på, kommer jag bära med mig länge.


Han bodde i Helsingborg. Och var en, i mina ögon, en idiot.


Kommentarer
Postat av: Agneta

Det låter som ett skämt!!! Att du lyckades vara trevlig är ju helt otroligt! Det hade jag nog inte gjort i det fallet!

2010-02-05 @ 23:17:37
Postat av: Anonym

kolla skolorna , e inte sa manga att valja pa, med djur inriktning

2010-02-06 @ 11:14:03
Postat av: marie

Håller till fullo med i din bedömning!

Och är full av beundran inför din konst att kunna lirka med denna fullständigt vidriga människa.

2010-02-06 @ 12:56:22
Postat av: bitte

Kan ju även vara en av dessa otäcka som nyttjar tikar för sina egna/andra likasinnades sexuella läggning .Att nyttja djur.!!!Men använder barn som påtryckning fast han kanske inte har några,och 4 o 6 år så är dom alldeles för små för att kunna ta hand om en kanske otrygg omplaceringstik som dessutom bär på valpar,Vilket trauma för en sån tik..Nej nej aldrig!!Har skrivit varningar till flertalet som vill omplacera sina tikar och bett dom ta reda på en massa om personen innan dom släpper iväg sin tik till "lantligt boende"Varningsklockor ringer hos mej i detta fall....Bra Christine!!

2010-02-06 @ 13:49:07
Postat av: Elionor

Ja det var allt en tvättäkta idiot. Vad hade han tänkt att barnen skulle lära sig av det där, att hundar är slit-och-släng-varor och till för vårt eget högsta nöjes skull och inget annat?

2010-02-14 @ 17:25:36
Postat av: Pia

Min tanke gick, liksom "bitte's", till något helt oseriöst. Detta var troligen ingen småbarnspappa med hundens bästa i tankarna. Samtidigt måste jag erkänna att nu när vi själva valt att öppna vårt hem för en ny familjemedlem är jag lika petig med vart och vem hunden förmedlas från/av. Magkänslan skriker FEL ganska snart då jag läser din berättelse. Man kan ju undra om han nu har en gård, vad det är för stackars djur som bor där ?? Hoppas många läser detta och drar åt sig öronen för oseriösa spekulanter. Man investerar inte i djur

2010-03-04 @ 00:33:23
Postat av: Pia Inters matte

Känner en uppfödare av irländskvarghund som fick en förfrågan om en svart hund. Varför en svart hund frågade hon. Jo det skulle se snyggt ut i min röda cabbe.

Det finns mågna idioter.

2010-03-06 @ 17:52:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0