omplaceringshund

Text: Christine Leijd

Jag minns när Kenzos fd husse ringde för första gången. Hur gråten stockade sig i halsen och han beskrev omständigheterna som var skäl till omplaceringen. Hur noga jag var med att poängtera att både för Kenzos skull, och framför allt för sin egen skull, borde han inte återträffa hunden förrän det gått minst 6 månader.

Så Kenzo gavs rätt chans att rota om sig och få en ny tillvaro, och husses känslor skulle klara av ett återseende utan att det svämmande över och blev ett sorgligt återseende, utan han kunde bli glad för sin hunds skull.

Den här veckan ringde Kenzos fd husse. Han var mogen för att återse sin hund. Beskrev hur han tänkte på Kenzo varje dag, och att han, trots att han visste att han hade det bra, behövde återse honom för sin egen skull och se det med egna ögon, för att kunna gå vidare i livet. Ta avsked från Kenzo.

Omtanken och kärleken hedrar honom.
Jag hoppas Kenzos nya matte Katarina har möjlighet att ta emot sin hunds fd husse. Det är han som format den kärleksfulla fina hund hon får njuta av varje dag. Någon annans förlust, en annans glädje.

Alla vill inte eller kan återse sina omplacerade hundar. Andra behöver det för att gå vidare. Jag respekterar allas val.