omplaceringshund

Fingal kom hit tillsammans med sin husse idag och det var jättegivande att få träffa dem. Mina hundflickor tyckte så med...





Snabb och lekfullt stormade han fram genom Bergslagsskogen och gjorde ärevarv, och en massa snöänglar i den fallande yrsnön.





Sprudlande, med livsglädje, frimodig och enormt social och glad i människor gjorde han succé bland alla människor han mötte, först hälsandes på mig, på min granne, och sedermera en mängd med människomöten inne i det lilla samhället Kopparberg.




Fingal går numera på hunddagis och fungerar bra i sin grupp med hundar och bland hundvan tydlig personal. Det kommer ta lite tid, längre tid än vad jag trott från början, att sortera tankarna och skriva en längre information om Fingal. Men man kan gärna ringa mig.

Varför det tar lite tid är för att synpunkter och utvärderingar från olika håll ska sammanställas i en beskrivning, både hur hans ägare upplever honom, och hur han är i personligheten, olika hundtränare från en mängd kurser han gått genom åren, vår hundkonsult Carina Persson på Hundklok, veterinärmedicinsk information... man kan uppfatta alla hundar olika baserat på sin egen tidigare erfarenhet, och en individuell tröskel vid saker som man uppfattar som problematiska.




Fingals ägare upplever hundmöten med Fingal som ett växande problem. Det är deras första hund, och då är det lätt att se nackdelarna och det som inte går bra, och även klandra sig själv.

Jag som är luttrad på hundar som verkligen har stora problem i hundmöten såg snarare det han gjorde rätt, och vi provocerade fram hans sämsta sidor just genom att avsiktligt utsätta honom för hundmöten där den mötande hunden inte har ett bra hundspråk utan själv skäller och är utåtagerande.

Allt detta filmades under eftermiddagen.

Men det är inte vad jag minns från dagen idag, kännetecknande för Fingal. Han har aldrig varit i slagsmål med en annan hund, han är vek, backar och går undan, och när den andra hunden gafflar, ja då gafflar han tillbaka, men så snart han får en tydlig instruktion, avledning eller ett alternativ till att göra något annat istället förlorar han fokus på den andra hunden, även om den skäller, och lyssnar bra till belöning med hjälp av klicker, positiv förstärkning genom att belöna honom när han gör rätt. Han är absolut inte fixerad, stelnar till eller har ett kvarliggande obehag, men Fingal och hans husse är lika osäkra i hundmötena, utan att det någonsin inträffat något.

Det blir lätt laddat när ens egen hund börjar bli tonåring och skälla, och ett från början litet problem kan snabbt växa och bli större om man inte har tidigare erfarenhet att grunda sin självtillit på. Självfallet bör man ha tidigare hunderfarenhet och inte vara handfallen kring Fingal, men med en person som med en lugn pondus tar över situationen innan Fingal känner att han måste göra det, ser jag inte hundmöten och hundskall som en problematik. Hunddagispersonalen har inga problem kring Fingals attityd. Men man behöver lite tajming och hundkoll.

Fingals husse älskar sin hund och skulle nog gå genom eld och vatten för att skydda honom ifrån allt, men det inbegriper även att lyfta upp honom i famnen när en liten dvärgtax nyfiket kommer rusande för att avvärja en eventuell dålig situation, när tryggheten kanske ligger på marken och på egen tass.

Men det är väldigt svårt att skylla endera på hund eller ägare, men båda upplever problem i hundmöten, men på olika vis. Med en bara något mer rutinerad hundägare kommer inte problem i hundmöten bestå, dock kan den som är hundägare för första gången få svårt att bryta ett gammalt beteende om Fingal känner att han måste ta ansvar för andra gafflande hundar.



Förutom hundmötena har Fingal en jättefin relation, samspel och tillvaro med sin husse och matte. Många roliga kurser, rallylydnad, blodspår, lydnad, nyttohundssysslor hemma, konster och trick, löpning, cykling, tom rollerblades! Han har blivit tränad och omhändertagen efter alla konstens regler och fått ett rikt och omväxlande liv, och varit mycket lös. Fingal är världsvan och mycket bra miljötränad. Som boendes i lägenhet är han van vid ljud, och han är mycket social, pussglad, trevlig och kontaktsökande med människor.

Följsam, omedelbar, väldigt busig, mjuk i munnen, spontan och glad är ord som för mig kännetecknar den hund jag träffade idag.





Fingal är så mjuk och böjlig att han kan konster som att hoppa upp på husses rygg och ligga plats där, och detta utför han mitt på en bilparkering bland människor, stora lastbilar och mötande bilar, helt fokuserad och glad över sin uppgift.

Han har jättefin kontakt och är mycket träningsmotiverad och kan belönas på många sätt. Han har fått belöning genom frisbee när han varit duktig men har förståndiga ägare som undvikit bollkastning, pinnkastning och andra stressande aktiviteter utan egentligen har satsat allt på sin första hund, i enlighet med modern hundträning och ideologi. Han har van vid att åka båt, följa med på utflykter och är naven i sina ägares liv. En vovve som fått göra jättemycket roligt och satts inför nya stimulerande utmaningar och provat sig igenom många hundaktiveringsformer.




I Fingals familj har de alltid planerat för först hund, sedan barn. Därför har de lika väl som de miljötränat Fingal även tränat honom grundligt kring mindre barn i alla åldrar, enligt uppfödarens råd och sunt förnuft. Detta har under många år gått bra ända sedan valptiden, och han har lekt, blivit utfodrad och varit runt omkring mindre barn.

Dock har två smärre incidenter inträffat. Inget allvarligt, men något som man kan uppfatta olika beroende på sin egen situation. Hundar säger som bekant ifrån på olika sätt, och hur van en hund än är vid barn kan de ändå uppfatta mindre barn som hot och Fingal har vid dessa två tillfällen markerat i luften i riktning mot ett mindre barn i en vardagssituation när fyra-åringen gav honom hans matskål. Det är svårt att se i efterhand vad exakt i den situationen Fingal läste av som gjorde att han för första gången blev osäker kring ett barn. Dock blev Fingals ägare bestörta då det var ett agerande som de dels inte kände igen hos sin genomsympatiske coola hund, och som de genast såg som en otrygg faktor då matte är gravid med deras första barn.

Att framöver få tiden att räcka till för Fingal, som redan nu går på hunddagis om dagarna, i kombination med den väntande bebisens ankomst, och den livsomställning i sig det ger upphov till, ger en ökad osäkerhet inför framtiden. En hund i en småbarnsfamilj bör nästan fungera på ren automatik och man har helt enkelt olika smärttröskel kring om en hund ska få markera och under vilka former. Men Fingals ägare är överens om att de som nyblivna föräldrar inte kommer våga riskera att något blir fel, eller inträffar. Det skulle ju kunna gå jättebra, men de orkar inte leva med ovissheten.

Fingal beter sig fortfarande lika obesvärat kring mindre barn, ute som inne. Den enda förändringen är att numera är Fingals ägare om sig och kring sig och oroliga FÖR att något ska hända, vilket förtar mycket av glädjen att ha hund och särskilt som en tänkt familjehund. Och en ökad osäkerhet på den punkten signalerar ju också lätt ett förväntat obehag och rädsla hos hunden, vilket i sig talar för att Fingal nog bör få en annan familj. Att bilda familj bör ju vara glädjefyllt ifrån början, och jag ser inga problem för Fingal att lyckas anpassa sig till en ny familj. Han har bara goda erfarenheter av människor, är lugn och trygg vid hantering och trots att han är grundligt veterinärundersökt efter en erlichiainfektion i somras med en mängd efterkontroller pussar han bara på veterinärerna.

Han särskiljer inga människor, möter gamlingar med käppar, rullatorer, människor med avvikande betéende med orubbat lugn som den cityhund han är. Han är inte kattvan, men jag kan gissa att han skulle vara skraj bara katten spände ögonen i honom. Han har aldrig träffat katter inne. Ute har han inget stort jaktintresse utan har avbrutit jakt precis när han haft djuret framför sig, det har varit mer värt att få springa efter än att komma ikapp.

Det här är min subjektiva uppfattning, och det som kommer kompetteras är flera andras uppfattning om Fingal. :)

Glad, go, och är så pass miljötränad att boende i lägenhet, hus, stad eller land har nog ingen betydelse. Men det är en aktiv hundras, och behöver en familj där man har lust att göra saker tillsammans med sin hund. Om det finns barn i hushållet är det nog en fördel om de är över 12-13 år. Inte för att jag tror att Fingal skulle bli dum, inte alls, utan för att han själv ska kunna ha utbyte av dem. När jag lekte med honom med en tappad vante märkte jag hur mjuk han var i munnen, snabbt släppte, lekte bra och mjukt, och verkligen var oförfalskat snäll och genomtrevlig. Med en helt vanlig hundorienterad hundmänniska som kan läsa av och vägleda en hund på ett tydligt och konsekvent sätt och förekomma utan att ställa överkrav, kommer man få en jättefin hund!