omplaceringshund

Bakgrund
Zingo är en Schapendoes, en vallhund som användes, och även i dag används,
för att valla fårhjordar i Nederländerna.
Han är en 8-årig kastrerad hanhund.
Zingo kom till mig genom föreningen Hittehunds försorg våren 2006. Jag har nu haft Zingo hos mig i ungefär 3½år.

Zingos problem var/är möten med andra hundar. Någon gång, kanske redan som valp, har Zingo troligtvis varit med om ett trauma med en annan hund.
Om en valp utsätts för ett trauma av en äldre hund på ett sätt som skrämmer/skadar valpen kan valpen utveckla en livslång rädsla gentemot andra hundar.
Rädslan kan ofta se ut som ett aggressivt beteende.

Redan under vårvintern 2006 (direkt efter att jag fått Zingo) åkte jag och Zingo, på Christines (Hittehund) initiativ och rekommendationer, till en duktig hundpsykolog, Carina Persson, i Stockholm.
Under besöket och utvärderingen hos hundpsykologen ingick även ett hundmöte med en trevlig Bouvier des Flandres tik vid namn Megan.
Hundmötet gick bra, mycket bra, och det var troligtvis första gången som Zingo fick tillfälle att umgås med en annan hund utan att behöva känna sig rädd!

Jag fick med mig verktygen över hur jag skulle gå till väga för att introducera en hund för Zingo.
Med tid, tålamod och åter tid. Exakt hur tänker jag redogöra för i en annan anteckning.
En annan viktig del av receptet, kanske det viktigaste, är att hunden som Zingo ska möta inte svarar på hans beteende. Hunden bör vara trygg i sig själv och även kunna läsa av Zingo. Hunden måste känna att den inte kommer att bli anfallen/skadad.
Under mina tre och ett halvt år har det tyvärr inte blivit av med något ytterligare hundmöte för Zingo.

Hanna
Så kom den dagen då Christine från Hittehund kontaktade mig angående Bearded collie tiken Hanna som var i ett akut behov av ett nytt hem. (Bearded collien är förmodligen en av Storbritanniens äldsta vallhundsraser. På 1600- och 1700-talen drev bearded collies boskap i skotska höglandet.)
(Hanna har också en del problem, bland annat med bilåkning. Det ska bli spännande att se hur det kommer utveckla sig. Men jag vet redan nu att det är inte något som jag inte kommer kunna leva med)

Christine hade kanske mera tänkt sig att jag skulle ha kvar kontakten med någon engagerad Bearded collie ägare sedan den tiden då vi hade en Bearded collie hanne, Ruff, i familjen.
Men någon aktiv kontakt med gamla bekanta från Bearded collie gruppen hade/har jag inte… Däremot har jag själv, sedan länge, närt en önskan om att utöka familjen med en tik. Och då gärna en tik av vallhundsras.
Efter oerhört mycket grubblande fram och tillbaka och på en lika oerhört kort tid bestämde jag mig för att det var nu det var dags. Jag skulle själv försöka ge Hanna ett hem!
Och en bättre julklapp hade varken jag eller Zingo kunnat önskat oss!


Första Hundmötet
I förrgår (23/12) fick Zingo och Hanna ses på håll under en kortare promenad.
Det man kan säga om den promenaden var att Zingo reagerade precis som väntat. Det var mer av intresse att se hur Hanna skulle reagera på Zingos skällande, morrande och till och med ylande likt en hungrig prärievarg!
Och, äntligen, en hund som inte svarade på Zingo. Hon förhöll sig lugn och orädd och syntes mer lite förbryllad och nyfiken över situationen än något annat!

Idag, den 25 december 2009, fick Zingo och Hanna träffas på riktigt. Under mötet agerade jag och mor precis på det sätt som vi gjorde då vi var med Zingo hos hundpsykologen Carina i Stockholm våren 2006.
Med tid, tålamod och åter tid. Exakt hur vi gjorde kommer jag redogöra för i en annan anteckning.
Efter ungefär en och en halv timmes tid och tålamod var det möjligt att gå på en promenad med båda hundarna precis så som vi gjorde i Stockholm. Mor hade Hanna och jag hade Zingo.

Efter att de bekantat sig med varandra ytterligare under promenaden i skogen så gick det så bra att jag kunde hålla båda hundarna samtidigt då vi kom hem!
Efter att Zingo duschat bort snöbollarna i pälsen åkte han och mor till en gammal dam vid namn Runa på julbesök och fika. Zingo blev trakterad läckra kakor av Runa vid kaffebordet. Nu, efter en innehållsrik och stundom jobbig men ändå så spännande dag, sover han sött hos mor.

Jag och Hanna gick hem till mig och det blev dusch här också för att få bort snöbollarna i pälsen men dock med efterföljande hårtorkning av pälsen med en hårfön då Hanna har en tjock och lång päls.
Zingo och Hannas första riktiga möte gick över förväntan bra, men vi tänker inte fresta lyckan och gå för fort fram.

Vi har förberett oss på att vi kan behöva gå igenom samma procedur som vi gjorde idag även imorgon och kanske till och med fler dagar framöver.
Under tiden förbereder jag mig med all kunskap jag kan hitta på Internet och med goda råd från till exempel Christine om hur jag skull kunna introducera dem till att bo tillsammans i samma hus.
Innan vi kommer dithän kommer vi självklart prova med ett (läs flera) hundmöte inomhus på en neutral plats.
Fortsättning följer…

Medan vi inväntar vidare anteckningar från Dennis kan jag bidra med flera nytagna bilder på hundarna. Tillsammans. Tagna av Dennis mor, Margot!

Det har fungerat över förväntan, och Hanna äter som en hel häst i sitt nya hem. Dennis är förvisso krögare och maten smakar nog bra. Men äter, det gör hon. Och tyst i bilen, ja det är hon. :)

Personligen är jag mycket mycket glad över Hannas nya familj och det fantastiska engagemang så många personer visade under Hannas väg till Dennis!

Så njut av bilderna på dem! Med Margots bildtexter.




Så var det dags igen. Ute och lösa



Bättre och bättre dag för dag

Han är lite jobbig ibland




Vem ska gå först? Hanna får nog lugna sig så Zingo får gå före





Nu är allt godis slut för denna gång!

Och ifrån Margots "barnvaktning"

Jag blir alltid glad när en hund anpassar sig bra. Hela Dennis familj är engagerad. Och det får mig att minnas för några år sedan när Dennis träffade Zingo och hade med sig sin familj. Och hur mycket tid och omtanke som Zingo har fått dessa år.
Läs mer om det här

När Hanna blev aktuell inom Hittehund var min första tanke att hon skulle behöva en egen Dennis, men jag kände även till Zingos rädsla för andra hundar.

Och Dennis lugna konstaterande innan han hämtat Hanna akut, att "Om man bestämmer sig för att det ska fungera och låter det ta tid kommer det att göra det."