Hittehund´s Mimis omplacering
Inom Hittehund får vi in så många olika hundar för omplacering. Olika raser, olika behov, olika bakgrund. Ofta får vi in väldigt fina och trevliga hundar. Hundar vars ägare inte själv vill annonsera på Blocket och andra fyndplatser, utan som vill veta vart hunden tar vägen.
Cockern Mimi är en väldigt mild och vänlig hund, en fantastiskt trevlig hundflicka. Efter att ha träffat henne tänkte jag att hon skulle passa i många olika familjer och miljöer, men det kändes viktigt att hon skulle få utbyte av sin omplacering. Ibland kan jag fundera väldigt mycket på vad exakt varje hund behöver för att få ett nytt liv, särskilt hundar som har haft det bra, vad ska de få för att kunna få det ännu bättre? Och bättre inom Hittehund, det är ofta synonymt med mer tid, mer aktivitet, mer omsorg.
Inom Hittehund vill vi alltid hitta nya aktiva hundägare, och ja, även för hundar som inte är vana vid att vara annat än "sällskapshundar". En hund som Mimi får naturligvis många som hör av sig. Hennes familj ville helst att hon skulle bli ensam hund, och få vara helt i centrum i någons liv. Så det var en viktig faktor i hennes omplacering att ta hänsyn till. Jag kom hem ifrån mötet med Mimis ägare och ventilerade mina tankar på min privata facebook:
Många familjer hörde av sig om Mimi. Som hund skulle hon vara så lättanpassad, att omställningen var jag inte orolig över. Men jag ville att hennes nya liv skulle bli roligt, att det skulle vara minimalt med ensam tid, och att hon skulle kunna utvecklas. Mimi bodde i Stockholm, och av dem som hörde av sig fastnade jag för Kari från Landskrona, trots att det fanns flera bra förslag lokalt i samma län.
Det var en intuition, en känsla som är vägledande, utifrån att först ha träffat Mimi, och sedan ha talat med Kari i telefon. Kari var även den enda som talade om att "busa upp Mimi", som kunde tolka filmen om Mimi på det sättet, att hon ville få henne att bli HUND. Meningen "Jag inbillar mig att Mimi skulle livas upp av att hänga med mig på promenader och jobb. Att hon får vara hund mycket och ofta, samtidigt som hon får närhet och kärlek i massor" i vår mailkontakt sade mig en hel del. Och att Kari hade möjligheten att ha med sig Mimi till arbetet och själv var i extremt bra kondition, gav stort hopp om Mimis framtida motion och friluftsliv. Karis förra hund Madde hade gått bort för två år sedan. Hennes dotter var utflugen. Och hon var villig att bo över på hotell för att lära känna Mimi den tid vi bedömde att det krävdes.
Nu snart en månad senare är Karis dagliga bilder och berättelser om Mimi något jag ser fram emot varje dag. Hon väger Mimi, och är inte orolig för att hon ska gå upp, utan tvärtom, att hon ska gå ned för mycket eftersom mattes tempo ger henne en hårdare kropp och muskler. Tidsbristen i Mimis förra familj gjorde ju att hon inte var van vid så långa och regelbundna promenader, men det finns få hundar som tackar nej till mer motion och friluftsliv! Mimi är redan väldigt omskött, badad och borstad, och har en helt annan glöd i blicken. Bilderna på Mimi nedan är tagna av nya matte Kari, och de är mycket finare än de som jag själv fotograferade till vår hemsida eftersom Mimi då inte kunde sitta eller stå stilla tillräckligt länge för att bli bra på bild. Nu när hon får mycket aktivitet och motion varje dag går det uppenbarligen bra att fotografera henne med.
I 5-6 år har jag följt Hittehunds sida med hundar som är till omplacering. Mest bara för att jag är nyfiken, har hundintresse och var imponerad över hur seriöst de verkade jobba.
I vecka 39 (tror jag det var) såg jag Mimis presentation första gången. "Nej! Nej! Nej!", tänkte jag. "Jag skall ju inte ha hund". Men hon verkade tala till mig. Samma vecka visade jag dottern presentationen och när helgen kom var jag hos Janne och visade han. Jag blev mer och mer osäker. Osäker på om jag verkligen INTE skulle ha hund. Det var ju bestämt att jag inte skulle ha det, trodde jag.
2011-10-08 Dottern övertalar mig att skicka ett mejl till Hittehund. Jag har IGEN visat henne Mimi på datorn och hon ser hur "kär" jag är. Jag skickar ett kort mejl, typ "Hej, jag tror jag gillar Mimi. Har hon fått någon familj än?". Kanske inte riktigt så kort, men ändå.
2011-10-10 Det går upp för mig att jag VERKLIGEN vill detta. Jag sätter mig ner och skriver en halv roman till Hittehund om vem jag är, varför jag är intresserad av just Mimi och på vilken nivå mitt hundintresse ligger.
2011-10-11 Jag får mejl från Hittehund med mer information om Mimi och vi börjar kommunicera fram och tillbaks den närmsta veckan. Också med telefonsamtal.
2011-10-18 Jag får en intresseanmälan som jag fyller i (det tog nästan en timme!) och skickar tillbaks. Jag börjar förstå att jag ligger bra till bland de intresserade, men jag vågade inte riktigt hoppas ändå.
2011-10-21 (På morgonen) Jag träffar en representant för Hittehund här i Landskrona. Jag utgår från att de vill se en och prata lite för att känna efter om den person de har lärt känna via mejl och telefon stämmer överens med verkligheten. Jag fick senare höra att jag bland annat fick betyget "väl genomtänkt". I like!
2011-10-21 (På kvällen) Jag får veta att jag får hälsa på Mimi! Då förstod jag att möjligheten verkligen var stor!
2011-10-24 Janne och jag körde till Stockholm och träffade Mimi, hennes familj och Hittehunds representant där. Vi fick med oss Mimi över natten på hotellet och så sammanstrålade vi allihopa igen dagen efter. På eftermiddagen.
Och så var Mimi min. Jag har skrivit om känslostormen omkring det hela HÄR.
En stor eloge till Hittehund för det seriösa arbetet de lägger ner. Jag tror de vet det mesta om mig. De granskar en på alla möjliga sätt. De frågor jag svarade på förstod jag på en gång poängen i, men jag undrar hur många som tänker på att ställa de om man själv omplacerar en hund. Till ex: "Har du någon som kan ta hand om hunden om du akut hamnar på lasarettet?" eller "Kan din arbetssituation eller arbetsplats ändras den närmsta framtid?". Och det var TVÅ frågor. Det kändes som ett par hundra som jag svarade på. Men det var VÄRT det.
Det allra bästa med det hela är att man känner sig så utvald. Jag har aldrig fått den här känslan när jag har köpt en valp och en gång även tog över en vuxen hund. Att hundexperter utvärderar hunden och dens behov och sen utvärderar de som visar intresse för hunden så noga är guld värd.
Och se bara på Mimi och mig! Vi är som skapta för varann. Bortsett från en sak. De skrev i Mimis presentation att hon "är en mycket närhetssökande tös!".
Då undrar jag vad jag är! Efter en morgonpromenad med lite sökträning efter godis och jakt efter hare kommer vi hem och hon ligger på min arm i soffan. Sen VRAKAR hon mig! Hon hoppar ner från soffan och lägger sig på mattan under bordet? Har man sett sånt? Är det det man kallar närhetssökande?
Jag tar det som världens största komplimang att Mimi är så nöjd och trött att hon vill ligga i fred och vila lite. Det är ett sundhetstecken. Det är nog mer jag som inte är sund. ;)
Och så avslutar jag med lite personliga åsikter som inte alla kommer att uppskatta. När du vill omplacera din hund eller vill ha en omplaceringshund så:
1. Undvik Blocket och andra liknande sidor. Du vet aldrig vad du går till.
2. Jag ogillar att vi importerar hundar från utlandet för att det är synd om de. Det finns plenti av hundar som redan finns i Sverige som behöver någon. Lägg krutet här först.
3. Det borde införas hundkörkort. Ingen borde få skaffa hund som inte förstår innebörden. Alldeles för många hundar har inte ett hundliv. Alla som vill ha hund borde gå en hundägarkurs först.
4. Ett litet barn som inte får gå ut är överlycklig när den äntligen får, samma med en hund. Låt dig inte luras av en hund som viftar på svansen. Ju vildare (på ett lyckligt sätt) hund, ju större chans är det för att den är understimulerad och inte får vad den har behov av.
5. Mänskliggör inte din hund. Den tänker inte som oss och har inte samma behov. Precis som med barn gillar hundar klara gränser. Det gör att den känner sig älskad, trygg och vet vad som gäller.
6. De som tror att de går en dressyrkurs för att hunden skall lära sig något har missuppfattat det hela. Det är DU som hundägare som skall lära dig och det är DIN uppgift att på ett positivt sätt förmedla vad du önskar vidare till hunden.
7. Och punkterna 1-6 skulle jag önska att jag hade vetat, förstått och kunnat när jag skaffade mig min första hund. Den fick inte mycket till hundliv.
Och nu återstår den viktigaste uppgiften. Jag skall visa mig värdig min Mimi. Det är inte lätt, för ju mer jag "kan hund", ju mer förstår jag att det tar mycket tid. Men jag gillar det, jag älskar det och jag känner mig så otroligt stolt för att just jag blev utvald som Mimis nya matte bland många andra.
I 5-6 år har jag följt Hittehunds sida med hundar som är till omplacering. Mest bara för att jag är nyfiken, har hundintresse och var imponerad över hur seriöst de verkade jobba.
I vecka 39 (tror jag det var) såg jag Mimis presentation första gången. "Nej! Nej! Nej!", tänkte jag. "Jag skall ju inte ha hund". Men hon verkade tala till mig. Samma vecka visade jag dottern presentationen och när helgen kom var jag hos Janne och visade honom. Jag blev mer och mer osäker. Osäker på om jag verkligen INTE skulle ha hund. Det var ju bestämt att jag inte skulle ha det, trodde jag.
2011-10-08 Dottern övertalar mig att skicka ett mejl till Hittehund. Jag har IGEN visat henne Mimi på datorn och hon ser hur "kär" jag är. Jag skickar ett kort mejl, typ "Hej, jag tror jag gillar Mimi. Har hon fått någon familj än?". Kanske inte riktigt så kort, men ändå.
2011-10-10 Det går upp för mig att jag VERKLIGEN vill detta. Jag sätter mig ner och skriver en halv roman till Hittehund om vem jag är, varför jag är intresserad av just Mimi och på vilken nivå mitt hundintresse ligger.
2011-10-11 Jag får mejl från Hittehund med mer information om Mimi och vi börjar kommunicera fram och tillbaks den närmsta veckan. Också med telefonsamtal.
2011-10-18 Jag får en intresseanmälan som jag fyller i (det tog nästan en timme!) och skickar tillbaks. Jag börjar förstå att jag ligger bra till bland de intresserade, men jag vågade inte riktigt hoppas ändå.
2011-10-21 (På morgonen) Jag träffar en representant för Hittehund här i Landskrona. Jag utgår från att de vill se en och prata lite för att känna efter om den person de har lärt känna via mejl och telefon stämmer överens med verkligheten. Jag fick senare höra att jag bland annat fick betyget "väl genomtänkt". I like!
2011-10-21 (På kvällen) Jag får veta att jag får hälsa på Mimi! Då förstod jag att möjligheten verkligen var stor!
2011-10-24 Janne och jag körde till Stockholm och träffade Mimi, hennes familj och Hittehunds representant där. Vi fick med oss Mimi över natten på hotellet och så sammanstrålade vi allihopa igen dagen efter. På eftermiddagen.
Och så var Mimi min. Jag har skrivit om känslostormen omkring det hela här:
I måndags reste Janne och jag till Stockholm. Vi var framme sent på kvällen och fick hälsa på Mimi redan då och till min stora förtjusning fick vi ta med henne på hotellet över natten.
Det tog mig under tio sekunder när jag såg Mimi till att jag bara visste: "Hon är min!". Vi hade en underbar natt, morgon, dag och eftermiddag innan jag med säkerhet skulle få veta om Hittehund och Mimis matte tyckte att Mimi och jag verkade samspela på rätt sätt. Jag gick in i det hela med hull och hår, jag höll inte tillbaks. Jag tog inga känslomässiga reservationer, jag orkade inte tänka att det kanske inte kom till att gå min väg.
Men någonstans i det omedvetna så var jag skitskraj för att jag skulle behöva resa hem utan henne. Jag blev blixtkär direkt och det kändes så ömsesidigt från Mimis sida också.
Vid fyra-tiden i går eftermiddag satt vi samlade vid köksbordet i Mimis hem. Pappren som skulle fyllas i fylldes i medan vi satt och pratade om väder och vind. Plötsligt mitt i samtalet upptäcker jag att "ägarbeviset" ligger framför mig med Mimis (fd) mattes underskrift. Då brast det. Tårarna rann och när jag tittade bort på Mimis fd matte såg jag hur hennes tårar också började rinna, jag tror nog hon uppskattade min uppenbara lycka, trots sin egen sorg.
Då tittade jag bort på Janne på andra sidan av bordet. Där satt han också och grät. Det var ett helt otroligt ögonblick och jag sa med gråtfylld röst till Mimis fd matte: "Jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle hitta en hund som jag kunde ta till mig i mitt hjärta igen.".
Mimi är så mjuk till sättet. En sån hund man säger vad man önskar till och om hon förstår vad man vill uppnå så gör hon det. På ett milt och vänligt sätt. Förstår hon inte, så testar jag andra vägar att förmedla till henne och så funkar det. Hon är helt unik.
Åh! Och så jag som trodde det skulle gå månader innan vi riktigt kände oss hemma med varann och så gjorde jag det direkt! Och Mimi beter sig så också. Hon är så glad för allt vi gör, kissrundor, längre promenader, lite lydnadsträning och tålamodsträning. Mys, bli kliad och masserad. Kärlek, närhet och mat. Min stora utmaning är att trigga igång hennes busighet, jag vill se henne riktigt spritta av energi och det kommer snart.
Jag återkommer med ett inlägg om hur hela processen har varit. Hur allt går till när hittehund.nu först blir kontaktade av en familj som vill omplacera sin hund. Hur de kollar upp hur hunden är, dens behov och goda och mindre goda sidor. Utifrån all kunskap de har tillgängligt söker de sen en familj som kan se till att hunden får en riktigt hundliv utifrån hundens egna förutsättningar. Jag lovar att man blir granskat under lupp!
Tusen tack till hittehund.nu. Tusen tack till dottern och min chef som fick mig att inse att det var tid nu. Tusen tack till Mimis fd matte med familj som oegoistiskt valde att omplacera Mimi när de förstod att tiden inte räckte till. Och inte minst, tusen tack till Janne som körde tur/retur. Han fanns till under resan och tiden där uppe och höll sig ett steg bakom hela tiden för att Mimi och jag skulle hinna med så mycket som möjligt under den korta tiden vi hade på oss att knyta an.
Och tusen tack till Mimi. Tusen tack för att du finns till! Mitt hjärta är fylld med glädje, lycka och kärlek till denna underbara lilla cocker-tik som nu antagligen blir en liten tuff, busig dam som dansar fram i morgondimman, löst springande.
Lyckan är att vara fri, fri att göra det man älskar mest. Jag är fri. Jag är lycklig. Jag har landat. Det fanns ett tomrum där som jag inte var riktigt medveten om. Det finns inte längre.
En stor eloge till Hittehund för det seriösa arbetet de lägger ner. Jag tror de vet det mesta om mig. De granskar en på alla möjliga sätt. De frågor jag svarade på förstod jag på en gång poängen i, men jag undrar hur många som tänker på att ställa de om man själv omplacerar en hund. Till ex: "Har du någon som kan ta hand om hunden om du akut hamnar på lasarettet?" eller "Kan din arbetssituation eller arbetsplats ändras den närmsta framtid?". Och det var TVÅ frågor. Det kändes som ett par hundra som jag svarade på. Men det var VÄRT det.
Det allra bästa med det hela är att man känner sig så utvald. Jag har aldrig fått den här känslan när jag har köpt en valp och en gång även tog över en vuxen hund. Att hundexperter utvärderar hunden och dens behov och sen utvärderar de som visar intresse för hunden så noga är guld värd.
Och se bara på Mimi och mig! Vi är som skapta för varann. Bortsett från en sak. De skrev i Mimis presentation att hon "är en mycket närhetssökande tös!".
Då undrar jag vad jag är! Efter en morgonpromenad med lite sökträning efter godis och jakt efter hare kommer vi hem och hon ligger på min arm i soffan. Sen VRAKAR hon mig! Hon hoppar ner från soffan och lägger sig på mattan under bordet? Har man sett sånt? Är det det man kallar närhetssökande?
Jag tar det som världens största komplimang att Mimi är så nöjd och trött att hon vill ligga i fred och vila lite. Det är ett sundhetstecken. Det är nog mer jag som inte är sund. ;)
Och så avslutar jag med lite personliga åsikter som inte alla kommer att uppskatta. När du vill omplacera din hund eller vill ha en omplaceringshund så:
1. Undvik Blocket och andra liknande sidor. Du vet aldrig vad du går till.
2. Jag ogillar att vi importerar hundar från utlandet för att det är synd om dem. Det finns plenti av hundar som redan finns i Sverige som behöver någon. Lägg krutet här först.
3. Det borde införas hundkörkort. Ingen borde få skaffa hund som inte förstår innebörden. Alldeles för många hundar har inte ett hundliv. Alla som vill ha hund borde gå en hundägarkurs först.
4. Ett litet barn som inte får gå ut är överlycklig när den äntligen får, samma med en hund. Låt dig inte luras av en hund som viftar på svansen. Ju vildare (på ett lyckligt sätt) hund, ju större chans är det för att den är understimulerad och inte får vad den har behov av.
5. Mänskliggör inte din hund. Den tänker inte som oss och har inte samma behov. Precis som med barn gillar hundar klara gränser. Det gör att den känner sig älskad, trygg och vet vad som gäller.
6. De som tror att de går en dressyrkurs för att hunden skall lära sig något har missuppfattat det hela. Det är DU som hundägare som skall lära dig och det är DIN uppgift att på ett positivt sätt förmedla vad du önskar vidare till hunden.
7. Och punkterna 1-6 skulle jag önska att jag hade vetat, förstått och kunnat när jag skaffade mig min första hund. Den fick inte mycket till hundliv.
Och nu återstår den viktigaste uppgiften. Jag skall visa mig värdig min Mimi. Det är inte lätt, för ju mer jag "kan hund", ju mer förstår jag att det tar mycket tid. Men jag gillar det, jag älskar det och jag känner mig så otroligt stolt för att just jag blev utvald som Mimis nya matte bland många andra.
Kommentarer
Trackback
