omplaceringshund

För en kort tid sedan flyttade Camilla som numera kallas Milla kort och gott, till KG och Ulla i Stockholm. Det paret hade tidigare adopterar Hittehund´s Milton genom oss för några år sedan. Tyvärr är Milton numera borta. Han gick bort trots flera inläggningar, och jag har sedan dess velat att de skulle få en ny hund i sitt liv, då det verkligen är hundmänniskor med mycket känsla.

När hundarna Camilla och Martine blev aktuella hörde KG äntligen av sig, och det bestämdes efter samtal både med mig, *Angelica som träffat hundarna, och hundarnas ägare Nina, att de skulle komma upp till Tanum och bo där över natten, och ev få med sig en liten Camilla hem.

En första skriven rapport från Karl-Gustav berättar följande:
Hej Christine.
 
Som du ser  heter hon numera Milla och hon verkar trivas utmärkt i stan inga problem så här långt.
Hon blir fortfarande lite uppspelt när hon ser andra hundar men det beror mest på att hon vill fram och hälsa
när hon väl får hälsa funkar hon hur bra som helst men tyvärr är det ju många hundägare som halar in kopplet och t.o.m. går över till andra sidan gatan för att slippa möta andra hundar.
På rastplatsen där hon får träffa andra är det inga problem hon leker och busar med alla utan problem när hon väl fått kontakt så problemet är nog att hon inte träffat andra hundar tidigare men det blir bättre för var dag. Nu reagerar hon inte när hon får syn på hundar på avstånd som hon gjorde från början.
Bilar reagerar hon inte alls på längre även om dom kommer nära, hon går snällt i koppel utan att dra och när hon glömmer bort sig när hon hittar något intressant så backar hon genast om man påminner henne.
Inkallningen funkar bra även på rastplatsen med andra hundar ja en liten muta funkar alltid, att gå fot utan koppel jobbar vi med men det tar nog lite tid.
Jag har inte haft henne lös i naturen där det finns viltspår ännu men det kommer.
Efter en dryg vecka tycker vi att det funkar över förväntan hon är ju väldigt mjuk och följsam vill gärna vara till lagssöker hela tiden kontakt, vill vara nära.
Vi har försäkrat henne i Agria och börjat med sprutorna för att hon skall få sitt pass till sommaren så vi tror på en framtid tllsammans.
 
Hälsn
Milla med familj

Nuffen Skrållan fick sin nya familj i Östersund, och sedan dess har vår kontaktperson Johan träffat henne vid några tillfällen. Nästa gång han besöker dem är nu i helgen, och vi hoppas innerligt att han får med sig en kamera denna gång. :)

Alltid roligt att få se foton ifrån en uppföljning.

Under lördagen kommer lille Hittehund´s Igor få ett uppföljningsbesök av Bo som tillsammans med Britt som har Hittehund´s Tess åker ända från Göteborg till Lundsbrunn utanför Skara på en lantlig visit.

Igor (som är till vänster på bilden) väger över 3 kilo nu. Han har haft en leverskada och har med god omvårdnad gått upp i vikt från det eländiga skick han har befunnit sig i. Det är så roligt när ambitiösa volontärer hjälper till att följa upp utvecklingen för hundarna, även år efter att de har fått hem. Det är hela glädjen med Hittehund, även med de hundägare som delar med sig av sin hund, för oss som bryr sig även efter att man är trygg med att det går bra för hunden.

Fingal kom hit tillsammans med sin husse idag och det var jättegivande att få träffa dem. Mina hundflickor tyckte så med...





Snabb och lekfullt stormade han fram genom Bergslagsskogen och gjorde ärevarv, och en massa snöänglar i den fallande yrsnön.





Sprudlande, med livsglädje, frimodig och enormt social och glad i människor gjorde han succé bland alla människor han mötte, först hälsandes på mig, på min granne, och sedermera en mängd med människomöten inne i det lilla samhället Kopparberg.




Fingal går numera på hunddagis och fungerar bra i sin grupp med hundar och bland hundvan tydlig personal. Det kommer ta lite tid, längre tid än vad jag trott från början, att sortera tankarna och skriva en längre information om Fingal. Men man kan gärna ringa mig.

Varför det tar lite tid är för att synpunkter och utvärderingar från olika håll ska sammanställas i en beskrivning, både hur hans ägare upplever honom, och hur han är i personligheten, olika hundtränare från en mängd kurser han gått genom åren, vår hundkonsult Carina Persson på Hundklok, veterinärmedicinsk information... man kan uppfatta alla hundar olika baserat på sin egen tidigare erfarenhet, och en individuell tröskel vid saker som man uppfattar som problematiska.




Fingals ägare upplever hundmöten med Fingal som ett växande problem. Det är deras första hund, och då är det lätt att se nackdelarna och det som inte går bra, och även klandra sig själv.

Jag som är luttrad på hundar som verkligen har stora problem i hundmöten såg snarare det han gjorde rätt, och vi provocerade fram hans sämsta sidor just genom att avsiktligt utsätta honom för hundmöten där den mötande hunden inte har ett bra hundspråk utan själv skäller och är utåtagerande.

Allt detta filmades under eftermiddagen.

Men det är inte vad jag minns från dagen idag, kännetecknande för Fingal. Han har aldrig varit i slagsmål med en annan hund, han är vek, backar och går undan, och när den andra hunden gafflar, ja då gafflar han tillbaka, men så snart han får en tydlig instruktion, avledning eller ett alternativ till att göra något annat istället förlorar han fokus på den andra hunden, även om den skäller, och lyssnar bra till belöning med hjälp av klicker, positiv förstärkning genom att belöna honom när han gör rätt. Han är absolut inte fixerad, stelnar till eller har ett kvarliggande obehag, men Fingal och hans husse är lika osäkra i hundmötena, utan att det någonsin inträffat något.

Det blir lätt laddat när ens egen hund börjar bli tonåring och skälla, och ett från början litet problem kan snabbt växa och bli större om man inte har tidigare erfarenhet att grunda sin självtillit på. Självfallet bör man ha tidigare hunderfarenhet och inte vara handfallen kring Fingal, men med en person som med en lugn pondus tar över situationen innan Fingal känner att han måste göra det, ser jag inte hundmöten och hundskall som en problematik. Hunddagispersonalen har inga problem kring Fingals attityd. Men man behöver lite tajming och hundkoll.

Fingals husse älskar sin hund och skulle nog gå genom eld och vatten för att skydda honom ifrån allt, men det inbegriper även att lyfta upp honom i famnen när en liten dvärgtax nyfiket kommer rusande för att avvärja en eventuell dålig situation, när tryggheten kanske ligger på marken och på egen tass.

Men det är väldigt svårt att skylla endera på hund eller ägare, men båda upplever problem i hundmöten, men på olika vis. Med en bara något mer rutinerad hundägare kommer inte problem i hundmöten bestå, dock kan den som är hundägare för första gången få svårt att bryta ett gammalt beteende om Fingal känner att han måste ta ansvar för andra gafflande hundar.



Förutom hundmötena har Fingal en jättefin relation, samspel och tillvaro med sin husse och matte. Många roliga kurser, rallylydnad, blodspår, lydnad, nyttohundssysslor hemma, konster och trick, löpning, cykling, tom rollerblades! Han har blivit tränad och omhändertagen efter alla konstens regler och fått ett rikt och omväxlande liv, och varit mycket lös. Fingal är världsvan och mycket bra miljötränad. Som boendes i lägenhet är han van vid ljud, och han är mycket social, pussglad, trevlig och kontaktsökande med människor.

Följsam, omedelbar, väldigt busig, mjuk i munnen, spontan och glad är ord som för mig kännetecknar den hund jag träffade idag.





Fingal är så mjuk och böjlig att han kan konster som att hoppa upp på husses rygg och ligga plats där, och detta utför han mitt på en bilparkering bland människor, stora lastbilar och mötande bilar, helt fokuserad och glad över sin uppgift.

Han har jättefin kontakt och är mycket träningsmotiverad och kan belönas på många sätt. Han har fått belöning genom frisbee när han varit duktig men har förståndiga ägare som undvikit bollkastning, pinnkastning och andra stressande aktiviteter utan egentligen har satsat allt på sin första hund, i enlighet med modern hundträning och ideologi. Han har van vid att åka båt, följa med på utflykter och är naven i sina ägares liv. En vovve som fått göra jättemycket roligt och satts inför nya stimulerande utmaningar och provat sig igenom många hundaktiveringsformer.




I Fingals familj har de alltid planerat för först hund, sedan barn. Därför har de lika väl som de miljötränat Fingal även tränat honom grundligt kring mindre barn i alla åldrar, enligt uppfödarens råd och sunt förnuft. Detta har under många år gått bra ända sedan valptiden, och han har lekt, blivit utfodrad och varit runt omkring mindre barn.

Dock har två smärre incidenter inträffat. Inget allvarligt, men något som man kan uppfatta olika beroende på sin egen situation. Hundar säger som bekant ifrån på olika sätt, och hur van en hund än är vid barn kan de ändå uppfatta mindre barn som hot och Fingal har vid dessa två tillfällen markerat i luften i riktning mot ett mindre barn i en vardagssituation när fyra-åringen gav honom hans matskål. Det är svårt att se i efterhand vad exakt i den situationen Fingal läste av som gjorde att han för första gången blev osäker kring ett barn. Dock blev Fingals ägare bestörta då det var ett agerande som de dels inte kände igen hos sin genomsympatiske coola hund, och som de genast såg som en otrygg faktor då matte är gravid med deras första barn.

Att framöver få tiden att räcka till för Fingal, som redan nu går på hunddagis om dagarna, i kombination med den väntande bebisens ankomst, och den livsomställning i sig det ger upphov till, ger en ökad osäkerhet inför framtiden. En hund i en småbarnsfamilj bör nästan fungera på ren automatik och man har helt enkelt olika smärttröskel kring om en hund ska få markera och under vilka former. Men Fingals ägare är överens om att de som nyblivna föräldrar inte kommer våga riskera att något blir fel, eller inträffar. Det skulle ju kunna gå jättebra, men de orkar inte leva med ovissheten.

Fingal beter sig fortfarande lika obesvärat kring mindre barn, ute som inne. Den enda förändringen är att numera är Fingals ägare om sig och kring sig och oroliga FÖR att något ska hända, vilket förtar mycket av glädjen att ha hund och särskilt som en tänkt familjehund. Och en ökad osäkerhet på den punkten signalerar ju också lätt ett förväntat obehag och rädsla hos hunden, vilket i sig talar för att Fingal nog bör få en annan familj. Att bilda familj bör ju vara glädjefyllt ifrån början, och jag ser inga problem för Fingal att lyckas anpassa sig till en ny familj. Han har bara goda erfarenheter av människor, är lugn och trygg vid hantering och trots att han är grundligt veterinärundersökt efter en erlichiainfektion i somras med en mängd efterkontroller pussar han bara på veterinärerna.

Han särskiljer inga människor, möter gamlingar med käppar, rullatorer, människor med avvikande betéende med orubbat lugn som den cityhund han är. Han är inte kattvan, men jag kan gissa att han skulle vara skraj bara katten spände ögonen i honom. Han har aldrig träffat katter inne. Ute har han inget stort jaktintresse utan har avbrutit jakt precis när han haft djuret framför sig, det har varit mer värt att få springa efter än att komma ikapp.

Det här är min subjektiva uppfattning, och det som kommer kompetteras är flera andras uppfattning om Fingal. :)

Glad, go, och är så pass miljötränad att boende i lägenhet, hus, stad eller land har nog ingen betydelse. Men det är en aktiv hundras, och behöver en familj där man har lust att göra saker tillsammans med sin hund. Om det finns barn i hushållet är det nog en fördel om de är över 12-13 år. Inte för att jag tror att Fingal skulle bli dum, inte alls, utan för att han själv ska kunna ha utbyte av dem. När jag lekte med honom med en tappad vante märkte jag hur mjuk han var i munnen, snabbt släppte, lekte bra och mjukt, och verkligen var oförfalskat snäll och genomtrevlig. Med en helt vanlig hundorienterad hundmänniska som kan läsa av och vägleda en hund på ett tydligt och konsekvent sätt och förekomma utan att ställa överkrav, kommer man få en jättefin hund!

Eftersom det framöver väntar oss en större kostnad för att få vår fosterhund Sacko veterinärundersökt och kastrerad håller vi på som bäst och letar efter lite saker vi kan lägga upp på Tradera etc för att få ekonomi till Sackos utgifter.
Under år 2009 hade vi en del bidrag från en mindre skara trogna faddrar och jag vill presentera vår blygsamma budget för er. Varför vi inte har mer inkomster är ju för att vi under snart tio år inte har gjort oss en förtjänst eller sålt hundar när vi har omplacerat dem till nya familjer, utan sett till att den nya familjen investerat i sin egen hund.

Egentligen är det fantastiskt hur pass mycket man ändå kan uträtta med så små medel, varav merparten på kontot gått till försäkringspremier.

Vi har en enda gåvogivare som månatligen har skänkt 500 kronor varje månad under 2009, ett troget månatligt bidrag som står för huvudparten av vår budget. Annika! Tack för att du finns!

Som ni förstår har vi inom vår verksamhet betydligt mer utgifter än vad vi haft för inkomster under 2009, och allt detta betalas ur privat ficka för att få Hittehund att gå runt. Men de utgifter som redovisas på kontoutdraget för årssammanställningen är vad vi har använt inkomna medel till.

Tack till er alla som har gett oss den möjligheten!

De flesta hundar som omplaceras genom Hittehund är välskötta familjehundar. Faktiskt hundar där ägarna har tagit bättre hand om dem än genomsnittet, och därför väljer att omplacera sin hund just genom oss, för att de månar om dem och ofta delar vår ideologi.

Pärlan på bilden ovan var otroligt vanvårdad och i eländigt skick när hon kom in till oss, men ser strålande ut idag. Den här bilden stal jag ifrån mattes sida på Facebook.

Något som dock förvånar mig, det är när människor hittar vår sida och inte riktigt hinner läsa vad som kännetecknar vår verksamhet. De läser inte så mycket om hundarna heller verkar det som, trots allt förarbete som läggs ned. Utan man ringer med andan i halsen och frågar vad den eller den stackars hunden har "varit med om" eftersom man återfinner den på vår webplats. Man undrar vad det finns för tragisk historia bakom, och det är märkbart att man gärna VILL höra något tragiskt man kan sitta och sucka över.

Och när det gäller de hundar som fortfarande återfinns i sina befintliga familjer, där det finns en väl dokumenterad bakgrund, där de är analyserade med gott omdöme från en hundkonsult, där de alltid varit välvårdade, där det finns en befintlig försäkring att ta över, där det finns en rimlig förklaring till varför hunden ska omplaceras... ja då SVALNAR intresset markant.

Och det här är ett fenomen som någon psykolog borde analysera i ett examensarbete, vad det är som gör att det i den mänskliga naturen finns en vilja att ta hand om, vårda, omhänderta, men BARA om hunden är trasig och har haft det svårt?? Inte annars?

Kom igen. Ni är människor som jag. Jag har hållit på inom Hittehund i snart tio års tid på daglig basis. Ni vet, likväl som jag, att det är betydligt mindre jobb, mindre insats, mindre ansträngning, att ta över någons välvårdade och grundtränade hund, och garanterat mindre framtida veterinärkostnader för en hund där man kan följa en stamtavla bakåt och få en prognos på ev sjukdomar när hundarna kommer med en stamtavla. Hunden har ofta en enklare anpassning om den kommer ifrån en stabil miljö, och det är snarare många fördelar och borde tas vara på det.

Enda gången vi inte får drösvis av intressenter på hundar från "tragiska förhållanden" det är när hundarna inte är rumsrena utan kissar och bajsar inne. Då vill man inte längre låta hjärtat svämma över längre utan mumlar fram lite ursäkter och lägger på. :)

Men kära någon, om vi måste sitta och fabricera ihop historier om hundarna med dramatik bakom för att få dem mer intressanta, då är det ju något fel på intentionerna från början. Väl?

Eller är det så enkelt att man är rädd för att inte duga ifall hunden bor i en familj som vi gärna beskriver som en bra engagerad familj? Är det enklare att slippa bli bedömd och jämförd när hunden redan har det bra?

För jag förstår mig inte på alla samtal jag får, där intressent dör och slocknar ifall hunden inte har farit illa innan......`?

Om jag själv skulle välja en omplaceringshund, då skulle jag göra livet enkelt för mig genom att välja en hund med en grundtrygghet där man vet "vad den har varit med om" eftersom det gör framtiden, vardagen och anpassningen så mycket enklare.

Det behöver inte vara hjärta och smärta inblandade, eller att slå sig själv på bröstet för att man "räddat en hund från misär" när man väljer att leta efter en omplaceringshund. En omplaceringshund är inte och bör inte vara en pokal som kännetecknar den som har gjort det bästa valet och vill skrika ut till sin omgivning hur dåligt hunden har haft det innan?

Utan de hundägare vi söker, de har ofta en förståelse för att en familj behöver omplacera sin käraste vän, och ser fördelarna med att någon tidigare har investerat känslor, omtanke och trygghet för den hunden.

För det är DET ni adopterar.

Inte någon historia.

För om ni är ute efter en sådan, då får ni leta efter fadderbarn på Haiti på behörigt avstånd och låta tårarna svämma över av misären som möter er genom flashiga fadderkuvert.

Som ni förstår, så är jag innerligt trött på samtal om välskötta fina hundar som skulle kunna flyta in i någons liv lätt som en pannkaka, men som ratas, när det inte finns en tillräckligt tragisk historia bakom. Skäms på er!

Pärlan hade en tragisk historia bakom, och matte Åsa fick vi näst intill övertyga om att hon dög för Pärlan i det skick hon befann sig i just då. Hon tillhörde INTE dem som vare sig backade för besvär eller för ett okänt ursprung. För de hundar som haft det jobbigt innan, de blir INTE hjälpta av att någon tar sig an dem för att få känna sig behövda eller duktiga, utan de behöver matcha sina behov med rätt ägare och vardag som vilka andra hundar som helst.

Ta inte hand om en hund, någon hund, av sentimentalitet, medlidande eller för att det är synd om den hunden. Utan välj en hund som passar er livsstil, vardag och aktivitetsbehov. Och gärna någon av de hundar som finns hos oss.

Jag vet att flera är nyfikna på den kommande presentationen av Fingal som till helgen presenteras på vår hemsida. Fingal kommer tillsammans med sin husse besöka Christine på Grantorp nu på torsdag, inte onsdag som vi först överenskommit. Fingal har redan blivit utvärderad av vår hundpsykolog i Stockholm, och jag tror att det till helgen kommer en mer detaljerad information om honom på vår webplats.

Flera har redan hört av sig om den spanska vattenhunden Fingal som finns på vår väntelista. Familjen har vi haft kontakt med sedan i höstas, och nu har de nyligen varit hos vår samarbetande hundpsykolog Carina Persson.

På onsdag kommer Fingal och hans husse på besök till Christine på Grantorp, och förmodligen kommer det under torsdag mer information, bilder och videoklipp på honom. Så ni som mailar och undrar om "han är kvar" är svaret ja. Det kommer inte ske med brådska, utan vänta tills torsdag och läs lite mer om Fingal, eller skriv ett mail och berätta om er själva så länge. Vi arbetar så snabbt vi kan, men vill lägga tonvikt på förarbete när vi presenterar hundarna.

Sacko är tillbaka. Efter en prövoperiod om 6 veckor i sin nya familj fick vi inse att han inte mår bättre i sin omplacering, snarare sämre. Hans kontaktperson Lena och fd fostermatte Charlotte åkte för att hämta hem Sacko.
När beslutet om Sackos omplacering skulle tas fanns där en gammal tik i den nya familjens hem, som skulle kunna vara ett stöd för honom i kommande ensamhetsträning. Tyvärr hann den tiken hastigt gå bort innan Sacko flyttade in, och han skulle bli ensam hund.

Huvudanledningen till att Sacko funnits så länge i sitt fosterhem är just hans seperationsångest och miljöombytet, andra regler och metoder skapade en desperat Sacko som rev ned allt hemma, ångestfylld, med bristande tillit och allt blev sämre utmed tiden vilket även yttrade sig i en osäker hund som började att kissa och bajsa inne.

Sacko har i sitt fosterhem, och i sitt förra hem alltid varit trygg i sin familjs säng, där han är van vid att sova om natten. Här fanns det inte möjlighet att sova i sängen, och trots en egen bädd i köket fick han ångest och rev ned saker om nätterna.

Många faktorer bidrog till en misslyckad anpassning för Sacko.

Det blev även med tiden en skillnad i metoder och bemötandet av Sacko. Fostermatten har alltid arbetat med mycket mjuka metoder och försökt förstå Sacko och med tillit fått hans förtroende. En del av detta är nu borta då han fått mer "tydliga regler" vilket inte alltid skapar en trygg hund ur en vek individ. Det är inte överenstämmande med Hittehunds ideologi att "lägga ned en hund", utan en maktkamp, psykiskt eller fysisk bidrar snarare till ett osäkert beteende.

Sacko är däremot en individ som kan vara svår att förstå då hans raskombination, bakgrund och beteende inte påminner om andra hundar. Vi ska nu låta honom landa tillbaka i en trygg miljö där han känner sig hemma, och ska ha en insamling för att kastrera Sacko snarast.

Tack ni som hörde av sig med förfrågningar om seniorhunden Wilma. Hennes husse beslöt sig för att låta henne somna in istället för att omplacera henne, så hon är inte längre aktuell.

Text: Christine Leijd

Att passivitetsträna en valp, och lyckas! Vilken talande bild!

När jag träffade Sanna och hennes sambo Torbjörn för första gången, då tänkte jag rätt snabbt att här skulle jag vilja placera en hund. Så blev det inte. Efter att de med alla krafter, och med allt tålamod och kärlek i världen försökt rehabilitera en importerad greyhound under enormt lång tid, startade de med ett oskrivet kort, en liten valp. Som har fått allt, och lite till.

Hittehund fick dem inte till hundägare, dock är de hjälpsamma vid punktinsatser, och Sanna videofilmar gärna hundar som ska placeras, och hennes sambo är en superduktig fotograf. Imorgon ska Sanna träffa två whippethanar som ev kommer omplaceras genom Hittehund. Och när jag gick in på Sannas hemsida hittade jag den här smarta bilden, som jag tycker är ett föredöme både för valpägare och för den som behöver sitta i fred med en omplaceringhund under omskolning.

Sätta upp en skylt! Klokt!

I somras när Nike sökte hem genom oss var hon mer än rund. Och för några dagar sedan när hundinstruktören Tualie från Hundoptimist vad där och hälsade på, ja då fick hon se en annan hund än den hon hjälpte till att omplacera 5 månader innan.



Nikes tjocka täta päls och de extra kilona belastade henne så mycket att de är nu ett minne blott.




Det kommer följa en rapport från Tualie, och det är från den jag har tagit dessa bilder. Som verkligen berättar om Nikes nya välmotionerade livsstil! :)

I lördag var Bo och hans fru Ragnhild och gjorde två uppföljningsbesök för Hittehund´s räkning. Ett hos Hittehund´s Burtus  på förmiddagen och under eftermiddagen hos Hittehund´s Fritz.
Fritz har nu fyllt 15 år!!!!

Under veckan kommer det flera uppdateringar här i bloggen ifrån Bo´s uppföljningsbesök den senaste tiden. Tess, Papillionen Daisy, Hampus mm

Som många har följt blev vi tillfrågade om vi kunde akut hjälpa till med en liten jrt Herman som nya matten blivit rädd för då han nafsat henne. Under tiden vi löste situationen gav kvinnan bort honom till en bekant.
Det fungerar tillräckligt bra hos den kvinnan för att hon ska vilja behålla honom, med stöd av privatträning och konsultationer genom en Immiansluten hundpsykolog.
Tack alla som har hört av sig!

En märklig notering kanske, att en nyadopterad hund äter sin mat i sin nya familj. Men ändå inte. När beardedcollien Hanna blev akut aktuell en kort tid innan jul gick vi tillbaka i hennes förflutna och talade med ett pärlband av tidigare familjer.
Alla sa samma sak. Hon äter knappt, plockar ut några kulor, och man måste byta mat vart tredje dag för att hålla intresset vid liv. Dessutom skäller hon oerhört i bilen!

Man fick en så tydlig bild som förklarade Hannas magra uppenbarelse att jag tom påtalade för fosterhusse Dennis att vi nog skulle behöva ta hunden till en veterinär för en helkontroll med blodprover ifall hon hade något fel som gjorde att hon inte kunde tillgodogöra sig näring eller ha minskad aptit.

Men sedan flyttade hon hem till Dennis. Han berättar själv:

Tubbe, denna fantastiska hund.. imorgon kväll kommer en rad videoklipp på Tubbe, Marine och Camilla upp på vår hemsida.
En försmak är milda Tubbes hundmöte med 8-åriga tiken Lycka som med sitt glada hundspråk ger honom rätt signaler så han kan slappna av och få en ny vän mycket snabbt.

Den som för överta Tubbe är en person som jag redan avundas. Jag hoppas rätt person kommer få upp ögonen för honom genom beskrivning, kommande bilder och video!

Den kloka dalmatinertiken Vida är nu inskolad och avflyttad till sin nya familj och trots att förlusten är stor och påtaglig för hennes förra familj är glädjen stor i hennes nya familj.



Vida flyttade in i ett hus där det bodde redan hundvana katter. De var rätt så coola. Men nu har hon lärt dem att springa för hundar, istället för att katterna inledningsvis försökte lära Vida att hon skulle stanna för katter. :)

Men för en van djurägare är det inte ett jättestort moln på himlen. Förr eller senare är nyhetens behag över och för en ivrig graciös dalmatinerflicka är katter intressanta varelser. Det kommer förmodligen att ge sig med tid, samförstånd, tålamod och lugn träning.



För så många andra hundar var nyåret och allt som hör därtill med smällare, fyrverkerier och stoj något som berör Vida. Dock klarade hon av tolvslaget i sin nya familj, där hon sakta införs i nya rutiner. Hon går mycket lös vid långa promenader och är följsam och duktig på att lyssna i sin nya flock. Matte kallar in, och husse belönar.



Vida är och förblir en knähund, och nya matte kommer så småningom att välja mellan privat konsultation eller någon trevlig kurs som "ersättning" för sin nya familjemdlem enligt vår ideologi, att man ska investera i sin egen hund.

Text: Christine Leijd

Inom Hittehund trappas alltid arbetet och behovet av hjälp upp inför storhelgerna, vilket orsakade väldigt mycket arbete den senaste tiden. In i det sista, till dagen innan julafton, och även under julafton, var det mycket telefonsamtal, utredningar om olika akuta hundar och vi sökte febrilt bra lösningar för några av de mest angelägna hundarna.

Bearded collien Hanna fick flytta in till Dennis som adopterade Zingo genom Hittehund för tre år sedan, och nu vill han ha ett överlåtelseavtal så Hanna känns rätt tryggt i hamn...

Dalmatinern Vida har skolats in hos vana dalmatinermatten Henrietta i Skåne, och kommer följas upp med hembesök om 2-3 veckor av Lena-Maria.

Sacko, tidernas mest svårplacerade hund, provbor hos en ny matte i Jönköpingstrakten på landet, och då Sacko inte är en helt lätt hund främst med hans seperationsångest är det inledningsvis en del problem, men vi har iallafall en ny matte som vill hans bästa, och som är villig att fortfarande försöka.

Angelica hastade iväg strax innan jul för att träffa de två tikarna i Tanum vars husse gått bort, och trots höga ambitioner från min sida att hinna uppdatera hemsidan med riklig information, bilder och videoklipp, spolierades mina planer av att min egen seniorhund tvärt insjuknade strax efter jul.

Ni som följt hemsidan en tid, och kanske läser min privata blogg, känner till att min hund Gorm har haft ett tuft år bakom sig med en rad hälsoproblem, och nu när vi äntligen hade slappnat av och han mådde bra och vi hade en längre ledighet att se fram emot blev han akut sjuk och det var nära en avlivning. Men trots alla odds tillfrisknade han, och vi hoppas han håller sig på den vägen.

Egentligen har Gorm och mina omprioriteringar i vardagen, både tidsmässigt och ekonomiskt med allt vad det innebär att sköta om en hund som med åldern och krämpor får mer behov, gjort att jag tidvis betvivlat min egen förmåga att hinna och kunna hålla liv i mitt mångåriga engagemang inom Hittehund.

Under 2009 har jag vid sidan av Hittehund arbetat ordinarie mer än heltid eftersom jag hela tiden måste ha en buffert för Gorm, vars veterinärvård inte längre täcks av försäkringen. Tidsmarginalerna har blivit snäva då gällande ren fritid att arbeta enbart med Hittehund eftersom dygnet inte blir längre trots att man vill. Så då och då under hela året har jag behövt släppa allt jag haft för händer för att ägna mig helhjärtat enbart åt Gorm, eller vid arbetstoppar på jobbet.
Ibland mitt under ansvaret som kontaktperson för hundar som behöver hem, vilket inte har känts helt bra, och jag har då varit djupt tacksam för backup av våra duktiga medarbetare inom Hittehund som hastigt ryckt in.

Det praktiska ansvaret för Gorm och hans behov och lugna rutiner och lugn och ro, gör att jag under vintern inte kommer kunna öppna mitt hem för fler tillfälliga fosterhundar.

Så mycket har förändrats för mig rent privat, vilket tyvärr har påverkat ruljansen av Hittehund.

Men nu är det ett nytt år, och det är bara att hämta nya krafter och hoppas att fler vitala volontärer och medarbetare kan hitta ny inspiration och vilja till att ta större ansvar. Det låter lite bistert, men jag har motvilligt behövt acceptera för mig själv att jag under Gorms återstående livstid måste minska mina egna krav på mig själv, vad jag vill hinna, och på vilket sätt. Det är bättre att ha ett mindre antal hundar för omplacering när tiden är snäv, än att ta sig vatten över huvudet, vilket inte blir bra för någon i slutänden.

De förändringar som blivit nödvändiga av rent tidsbesparande skäl är att införa en chattfunktion på hemsidan där man mellan kl 18-21 varje dag kan kontakta oss genom direkt livechat. Det är inte en offentlig chatt så flera ser vad man skriver, utan man chattar privat och direkt med en medarbetare.

Telefontiderna är för närvarande varje dag kl 15-17, men det kan komma att förändras utifrån min egen arbetstid eller hur dagsljuset påverkar min egen vardag. (När man bor på landet utan belysning får man anpassa sig efter ljusa timmar vid hundrastning etc, och just nu kommer jag alltid in till kl 15 då det börjar att mörkna då)

Vårt telefonnummer 075-75 75 303 är till samma taxa som ett vanligt lokalsamtal, och det numret är i princip ständigt vidarekopplat till mitt vanliga hemnummer. Mobilen är 076-76 77 111, men den har knappt någon täckning i mitt hus eller på min tomt, så tidvis fungerar den inte, om man undrar varför det är svårt att komma fram...

Nu ska jag fortsätta med en uppdatering av hemsidan, men vill i efterhand tillönska er ett Gott Nytt År och hoppas att 2010 blir ett år då många hundar får nya bra hem genom oss!