Inom Hittehund får vi in så många olika hundar för omplacering. Olika raser, olika behov, olika bakgrund. Ofta får vi in väldigt fina och trevliga hundar. Hundar vars ägare inte själv vill annonsera på Blocket och andra fyndplatser, utan som vill veta vart hunden tar vägen.
Cockern Mimi är en väldigt mild och vänlig hund, en fantastiskt trevlig hundflicka. Efter att ha träffat henne tänkte jag att hon skulle passa i många olika familjer och miljöer, men det kändes viktigt att hon skulle få utbyte av sin omplacering. Ibland kan jag fundera väldigt mycket på vad exakt varje hund behöver för att få ett nytt liv, särskilt hundar som har haft det bra, vad ska de få för att kunna få det ännu bättre? Och bättre inom Hittehund, det är ofta synonymt med mer tid, mer aktivitet, mer omsorg.
Inom Hittehund vill vi alltid hitta nya aktiva hundägare, och ja, även för hundar som inte är vana vid att vara annat än "sällskapshundar". En hund som Mimi får naturligvis många som hör av sig. Hennes familj ville helst att hon skulle bli ensam hund, och få vara helt i centrum i någons liv. Så det var en viktig faktor i hennes omplacering att ta hänsyn till. Jag kom hem ifrån mötet med Mimis ägare och ventilerade mina tankar på min privata facebook:
Många familjer hörde av sig om Mimi. Som hund skulle hon vara så lättanpassad, att omställningen var jag inte orolig över. Men jag ville att hennes nya liv skulle bli roligt, att det skulle vara minimalt med ensam tid, och att hon skulle kunna utvecklas. Mimi bodde i Stockholm, och av dem som hörde av sig fastnade jag för Kari från Landskrona, trots att det fanns flera bra förslag lokalt i samma län.
Det var en intuition, en känsla som är vägledande, utifrån att först ha träffat Mimi, och sedan ha talat med Kari i telefon. Kari var även den enda som talade om att "busa upp Mimi", som kunde tolka filmen om Mimi på det sättet, att hon ville få henne att bli HUND. Meningen "Jag inbillar mig att Mimi skulle livas upp av att hänga med mig på promenader och jobb. Att hon får vara hund mycket och ofta, samtidigt som hon får närhet och kärlek i massor" i vår mailkontakt sade mig en hel del. Och att Kari hade möjligheten att ha med sig Mimi till arbetet och själv var i extremt bra kondition, gav stort hopp om Mimis framtida motion och friluftsliv. Karis förra hund Madde hade gått bort för två år sedan. Hennes dotter var utflugen. Och hon var villig att bo över på hotell för att lära känna Mimi den tid vi bedömde att det krävdes.
Nu snart en månad senare är Karis dagliga bilder och berättelser om Mimi något jag ser fram emot varje dag. Hon väger Mimi, och är inte orolig för att hon ska gå upp, utan tvärtom, att hon ska gå ned för mycket eftersom mattes tempo ger henne en hårdare kropp och muskler. Tidsbristen i Mimis förra familj gjorde ju att hon inte var van vid så långa och regelbundna promenader, men det finns få hundar som tackar nej till mer motion och friluftsliv! Mimi är redan väldigt omskött, badad och borstad, och har en helt annan glöd i blicken. Bilderna på Mimi nedan är tagna av nya matte Kari, och de är mycket finare än de som jag själv fotograferade till vår hemsida eftersom Mimi då inte kunde sitta eller stå stilla tillräckligt länge för att bli bra på bild. Nu när hon får mycket aktivitet och motion varje dag går det uppenbarligen bra att fotografera henne med.
Vi lämnar över ordet till Mimis nya matte Kari som med egna ord beskriver hur hon tog hand om cockern Mimi genom Hittehund den 25 oktober 2011:
I 5-6 år har jag följt Hittehunds sida med hundar som är till omplacering. Mest bara för att jag är nyfiken, har hundintresse och var imponerad över hur seriöst de verkade jobba.
I vecka 39 (tror jag det var) såg jag Mimis presentation första gången. "Nej! Nej! Nej!", tänkte jag. "Jag skall ju inte ha hund". Men hon verkade tala till mig. Samma vecka visade jag dottern presentationen och när helgen kom var jag hos Janne och visade han. Jag blev mer och mer osäker. Osäker på om jag verkligen INTE skulle ha hund. Det var ju bestämt att jag inte skulle ha det, trodde jag.
2011-10-08 Dottern övertalar mig att skicka ett mejl till Hittehund. Jag har IGEN visat henne Mimi på datorn och hon ser hur "kär" jag är. Jag skickar ett kort mejl, typ "Hej, jag tror jag gillar Mimi. Har hon fått någon familj än?". Kanske inte riktigt så kort, men ändå.
2011-10-10 Det går upp för mig att jag VERKLIGEN vill detta. Jag sätter mig ner och skriver en halv roman till Hittehund om vem jag är, varför jag är intresserad av just Mimi och på vilken nivå mitt hundintresse ligger.
2011-10-11 Jag får mejl från Hittehund med mer information om Mimi och vi börjar kommunicera fram och tillbaks den närmsta veckan. Också med telefonsamtal.
2011-10-18 Jag får en intresseanmälan som jag fyller i (det tog nästan en timme!) och skickar tillbaks. Jag börjar förstå att jag ligger bra till bland de intresserade, men jag vågade inte riktigt hoppas ändå.
2011-10-21 (På morgonen) Jag träffar en representant för Hittehund här i Landskrona. Jag utgår från att de vill se en och prata lite för att känna efter om den person de har lärt känna via mejl och telefon stämmer överens med verkligheten. Jag fick senare höra att jag bland annat fick betyget "väl genomtänkt". I like!
2011-10-21 (På kvällen) Jag får veta att jag får hälsa på Mimi! Då förstod jag att möjligheten verkligen var stor!
2011-10-24 Janne och jag körde till Stockholm och träffade Mimi, hennes familj och Hittehunds representant där. Vi fick med oss Mimi över natten på hotellet och så sammanstrålade vi allihopa igen dagen efter. På eftermiddagen.
Och så var Mimi min. Jag har skrivit om känslostormen omkring det hela HÄR.
En stor eloge till Hittehund för det seriösa arbetet de lägger ner. Jag tror de vet det mesta om mig. De granskar en på alla möjliga sätt. De frågor jag svarade på förstod jag på en gång poängen i, men jag undrar hur många som tänker på att ställa de om man själv omplacerar en hund. Till ex: "Har du någon som kan ta hand om hunden om du akut hamnar på lasarettet?" eller "Kan din arbetssituation eller arbetsplats ändras den närmsta framtid?". Och det var TVÅ frågor. Det kändes som ett par hundra som jag svarade på. Men det var VÄRT det.
Det allra bästa med det hela är att man känner sig så utvald. Jag har aldrig fått den här känslan när jag har köpt en valp och en gång även tog över en vuxen hund. Att hundexperter utvärderar hunden och dens behov och sen utvärderar de som visar intresse för hunden så noga är guld värd.
Och se bara på Mimi och mig! Vi är som skapta för varann. Bortsett från en sak. De skrev i Mimis presentation att hon "är en mycket närhetssökande tös!".
Då undrar jag vad jag är! Efter en morgonpromenad med lite sökträning efter godis och jakt efter hare kommer vi hem och hon ligger på min arm i soffan. Sen VRAKAR hon mig! Hon hoppar ner från soffan och lägger sig på mattan under bordet? Har man sett sånt? Är det det man kallar närhetssökande?
Jag tar det som världens största komplimang att Mimi är så nöjd och trött att hon vill ligga i fred och vila lite. Det är ett sundhetstecken. Det är nog mer jag som inte är sund. ;)
Och så avslutar jag med lite personliga åsikter som inte alla kommer att uppskatta. När du vill omplacera din hund eller vill ha en omplaceringshund så:
1. Undvik Blocket och andra liknande sidor. Du vet aldrig vad du går till.
2. Jag ogillar att vi importerar hundar från utlandet för att det är synd om de. Det finns plenti av hundar som redan finns i Sverige som behöver någon. Lägg krutet här först.
3. Det borde införas hundkörkort. Ingen borde få skaffa hund som inte förstår innebörden. Alldeles för många hundar har inte ett hundliv. Alla som vill ha hund borde gå en hundägarkurs först.
4. Ett litet barn som inte får gå ut är överlycklig när den äntligen får, samma med en hund. Låt dig inte luras av en hund som viftar på svansen. Ju vildare (på ett lyckligt sätt) hund, ju större chans är det för att den är understimulerad och inte får vad den har behov av.
5. Mänskliggör inte din hund. Den tänker inte som oss och har inte samma behov. Precis som med barn gillar hundar klara gränser. Det gör att den känner sig älskad, trygg och vet vad som gäller.
6. De som tror att de går en dressyrkurs för att hunden skall lära sig något har missuppfattat det hela. Det är DU som hundägare som skall lära dig och det är DIN uppgift att på ett positivt sätt förmedla vad du önskar vidare till hunden.
7. Och punkterna 1-6 skulle jag önska att jag hade vetat, förstått och kunnat när jag skaffade mig min första hund. Den fick inte mycket till hundliv.
Och nu återstår den viktigaste uppgiften. Jag skall visa mig värdig min Mimi. Det är inte lätt, för ju mer jag "kan hund", ju mer förstår jag att det tar mycket tid. Men jag gillar det, jag älskar det och jag känner mig så otroligt stolt för att just jag blev utvald som Mimis nya matte bland många andra.
I 5-6 år har jag följt Hittehunds sida med hundar som är till omplacering. Mest bara för att jag är nyfiken, har hundintresse och var imponerad över hur seriöst de verkade jobba.
I vecka 39 (tror jag det var) såg jag Mimis presentation första gången. "Nej! Nej! Nej!", tänkte jag. "Jag skall ju inte ha hund". Men hon verkade tala till mig. Samma vecka visade jag dottern presentationen och när helgen kom var jag hos Janne och visade honom. Jag blev mer och mer osäker. Osäker på om jag verkligen INTE skulle ha hund. Det var ju bestämt att jag inte skulle ha det, trodde jag.
2011-10-08 Dottern övertalar mig att skicka ett mejl till Hittehund. Jag har IGEN visat henne Mimi på datorn och hon ser hur "kär" jag är. Jag skickar ett kort mejl, typ "Hej, jag tror jag gillar Mimi. Har hon fått någon familj än?". Kanske inte riktigt så kort, men ändå.
2011-10-10 Det går upp för mig att jag VERKLIGEN vill detta. Jag sätter mig ner och skriver en halv roman till Hittehund om vem jag är, varför jag är intresserad av just Mimi och på vilken nivå mitt hundintresse ligger.
2011-10-11 Jag får mejl från Hittehund med mer information om Mimi och vi börjar kommunicera fram och tillbaks den närmsta veckan. Också med telefonsamtal.
2011-10-18 Jag får en intresseanmälan som jag fyller i (det tog nästan en timme!) och skickar tillbaks. Jag börjar förstå att jag ligger bra till bland de intresserade, men jag vågade inte riktigt hoppas ändå.
2011-10-21 (På morgonen) Jag träffar en representant för Hittehund här i Landskrona. Jag utgår från att de vill se en och prata lite för att känna efter om den person de har lärt känna via mejl och telefon stämmer överens med verkligheten. Jag fick senare höra att jag bland annat fick betyget "väl genomtänkt". I like!
2011-10-21 (På kvällen) Jag får veta att jag får hälsa på Mimi! Då förstod jag att möjligheten verkligen var stor!
2011-10-24 Janne och jag körde till Stockholm och träffade Mimi, hennes familj och Hittehunds representant där. Vi fick med oss Mimi över natten på hotellet och så sammanstrålade vi allihopa igen dagen efter. På eftermiddagen.
Och så var Mimi min. Jag har skrivit om känslostormen omkring det hela här:
I måndags reste Janne och jag till Stockholm. Vi var framme sent på kvällen och fick hälsa på Mimi redan då och till min stora förtjusning fick vi ta med henne på hotellet över natten.
Det tog mig under tio sekunder när jag såg Mimi till att jag bara visste: "Hon är min!". Vi hade en underbar natt, morgon, dag och eftermiddag innan jag med säkerhet skulle få veta om Hittehund och Mimis matte tyckte att Mimi och jag verkade samspela på rätt sätt. Jag gick in i det hela med hull och hår, jag höll inte tillbaks. Jag tog inga känslomässiga reservationer, jag orkade inte tänka att det kanske inte kom till att gå min väg.
Men någonstans i det omedvetna så var jag skitskraj för att jag skulle behöva resa hem utan henne. Jag blev blixtkär direkt och det kändes så ömsesidigt från Mimis sida också.
Vid fyra-tiden i går eftermiddag satt vi samlade vid köksbordet i Mimis hem. Pappren som skulle fyllas i fylldes i medan vi satt och pratade om väder och vind. Plötsligt mitt i samtalet upptäcker jag att "ägarbeviset" ligger framför mig med Mimis (fd) mattes underskrift. Då brast det. Tårarna rann och när jag tittade bort på Mimis fd matte såg jag hur hennes tårar också började rinna, jag tror nog hon uppskattade min uppenbara lycka, trots sin egen sorg.
Då tittade jag bort på Janne på andra sidan av bordet. Där satt han också och grät. Det var ett helt otroligt ögonblick och jag sa med gråtfylld röst till Mimis fd matte: "Jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle hitta en hund som jag kunde ta till mig i mitt hjärta igen.".
Mimi är så mjuk till sättet. En sån hund man säger vad man önskar till och om hon förstår vad man vill uppnå så gör hon det. På ett milt och vänligt sätt. Förstår hon inte, så testar jag andra vägar att förmedla till henne och så funkar det. Hon är helt unik.
Åh! Och så jag som trodde det skulle gå månader innan vi riktigt kände oss hemma med varann och så gjorde jag det direkt! Och Mimi beter sig så också. Hon är så glad för allt vi gör, kissrundor, längre promenader, lite lydnadsträning och tålamodsträning. Mys, bli kliad och masserad. Kärlek, närhet och mat. Min stora utmaning är att trigga igång hennes busighet, jag vill se henne riktigt spritta av energi och det kommer snart.
Jag återkommer med ett inlägg om hur hela processen har varit. Hur allt går till när hittehund.nu först blir kontaktade av en familj som vill omplacera sin hund. Hur de kollar upp hur hunden är, dens behov och goda och mindre goda sidor. Utifrån all kunskap de har tillgängligt söker de sen en familj som kan se till att hunden får en riktigt hundliv utifrån hundens egna förutsättningar. Jag lovar att man blir granskat under lupp!
Tusen tack till hittehund.nu. Tusen tack till dottern och min chef som fick mig att inse att det var tid nu. Tusen tack till Mimis fd matte med familj som oegoistiskt valde att omplacera Mimi när de förstod att tiden inte räckte till. Och inte minst, tusen tack till Janne som körde tur/retur. Han fanns till under resan och tiden där uppe och höll sig ett steg bakom hela tiden för att Mimi och jag skulle hinna med så mycket som möjligt under den korta tiden vi hade på oss att knyta an.
Och tusen tack till Mimi. Tusen tack för att du finns till! Mitt hjärta är fylld med glädje, lycka och kärlek till denna underbara lilla cocker-tik som nu antagligen blir en liten tuff, busig dam som dansar fram i morgondimman, löst springande.
Lyckan är att vara fri, fri att göra det man älskar mest. Jag är fri. Jag är lycklig. Jag har landat. Det fanns ett tomrum där som jag inte var riktigt medveten om. Det finns inte längre.
En stor eloge till Hittehund för det seriösa arbetet de lägger ner. Jag tror de vet det mesta om mig. De granskar en på alla möjliga sätt. De frågor jag svarade på förstod jag på en gång poängen i, men jag undrar hur många som tänker på att ställa de om man själv omplacerar en hund. Till ex: "Har du någon som kan ta hand om hunden om du akut hamnar på lasarettet?" eller "Kan din arbetssituation eller arbetsplats ändras den närmsta framtid?". Och det var TVÅ frågor. Det kändes som ett par hundra som jag svarade på. Men det var VÄRT det.
Det allra bästa med det hela är att man känner sig så utvald. Jag har aldrig fått den här känslan när jag har köpt en valp och en gång även tog över en vuxen hund. Att hundexperter utvärderar hunden och dens behov och sen utvärderar de som visar intresse för hunden så noga är guld värd.
Och se bara på Mimi och mig! Vi är som skapta för varann. Bortsett från en sak. De skrev i Mimis presentation att hon "är en mycket närhetssökande tös!".
Då undrar jag vad jag är! Efter en morgonpromenad med lite sökträning efter godis och jakt efter hare kommer vi hem och hon ligger på min arm i soffan. Sen VRAKAR hon mig! Hon hoppar ner från soffan och lägger sig på mattan under bordet? Har man sett sånt? Är det det man kallar närhetssökande?
Jag tar det som världens största komplimang att Mimi är så nöjd och trött att hon vill ligga i fred och vila lite. Det är ett sundhetstecken. Det är nog mer jag som inte är sund. ;)
Och så avslutar jag med lite personliga åsikter som inte alla kommer att uppskatta. När du vill omplacera din hund eller vill ha en omplaceringshund så:
1. Undvik Blocket och andra liknande sidor. Du vet aldrig vad du går till.
2. Jag ogillar att vi importerar hundar från utlandet för att det är synd om dem. Det finns plenti av hundar som redan finns i Sverige som behöver någon. Lägg krutet här först.
3. Det borde införas hundkörkort. Ingen borde få skaffa hund som inte förstår innebörden. Alldeles för många hundar har inte ett hundliv. Alla som vill ha hund borde gå en hundägarkurs först.
4. Ett litet barn som inte får gå ut är överlycklig när den äntligen får, samma med en hund. Låt dig inte luras av en hund som viftar på svansen. Ju vildare (på ett lyckligt sätt) hund, ju större chans är det för att den är understimulerad och inte får vad den har behov av.
5. Mänskliggör inte din hund. Den tänker inte som oss och har inte samma behov. Precis som med barn gillar hundar klara gränser. Det gör att den känner sig älskad, trygg och vet vad som gäller.
6. De som tror att de går en dressyrkurs för att hunden skall lära sig något har missuppfattat det hela. Det är DU som hundägare som skall lära dig och det är DIN uppgift att på ett positivt sätt förmedla vad du önskar vidare till hunden.
7. Och punkterna 1-6 skulle jag önska att jag hade vetat, förstått och kunnat när jag skaffade mig min första hund. Den fick inte mycket till hundliv.
Och nu återstår den viktigaste uppgiften. Jag skall visa mig värdig min Mimi. Det är inte lätt, för ju mer jag "kan hund", ju mer förstår jag att det tar mycket tid. Men jag gillar det, jag älskar det och jag känner mig så otroligt stolt för att just jag blev utvald som Mimis nya matte bland många andra.
Det händer rätt mycket inom Hittehund just nu, och ni ska få en snabb uppdatering om hur den närmsta veckan kommer att se ut!
Onsdag 16 november träffar vi schäfermixen Thea, och sammanställer hennes information, klipper ihop en videofilm och tar nyatagna bilder på henne. Hon behöver en ny familj, och bor kvar hos sin husse under tiden det tar.
Torsdag 17 november träffar vi blandrastiken Iris, och där brådskar omplaceringen mer. Hon trivs inte med småbarn i sin familj, och matte har löst situationen med att hon bor tillfälligt hos en vän. Vi klipper ihop en videofilm på henne med, fotar, och strax därpå kommer det mer information om henne. Iris finns i Stockholm.
Fredagen och lördagen försöker vi komma ikapp med mailen!
På söndag åker vi och hälsar på Hittehund´s Rocky, numera kallad Zorro!
Sacko som flyttade för 6 veckor sedan ska besökas, och papper ska skrivas.
På söndag ska Milou som akut söker hem genom oss videofilmas vilket kan öka hans utsikter att få en familj!
Och sedan på onsdag 23 november ska vi åka och hälsa på Hittehund´s Stella i sin nya familj i Eskilstuna.
Vi kan inte ha en telefontid ännu eftersom det är så många hundärenden "på fältet" att det är nog att försöka hinna med mailen. Men det är roligt när vi har stort intresse för våra hundar, och vi gör så gott vi kan, för att trolla med tiden efter ordinarie arbeten.
Ofta får jag frågan varför och hur Hittehund grundades. Varifrån vi får våra riktlinjer och värderingar, varför vår adoptionsprocess är så omfattande. Därför ska jag nu, på Fars dag, berätta lite om den ibland försynte katt och hundallergikern Bengt, som indirekt har bidragit till verksamheten. Han är min far. Jag kan bara beskriva honom som en blandning av Carl Bildt och Steve Martin. Min pappa är egentligen helt ovetandes en stor inspirationskälla.
Under hela min barndom präglades jag av tre saker; skadade omhändertagna djur, våra djur, och behövande människor. Inte undra på att det till slut grundlade Hittehund. Vi vill vara en verksamhet som empatiskt hjälper människor och som omsorgsfullt hjälper djur.
Min mamma var under min uppväxt hemma på heltid med mig och min syster fram till dess att jag var 8-9 år. Hemmet utgjorde basen för all form av kreativitet, vare sig det var pianospel, egna handskrivna böcker eller snidade trästegar till hamstrarna. Med stor kärlek och tid fick jag utvecklas inom många områden men framför allt känna mig älskad och ta plats.
Min pappa var oftast på arbetet och jag minns ännu lukten inne på socialtjänstens kontor och de dubbla dörrarna in till korridoren där min pappa satt omgiven av sina bruna hemliga akter och dokumentskåp. Han arbetade då inom utesektionen på fältet och resterande tid på kontoret. På den vägen fick jag reda på att vi inte alls levde i en idyllisk värld bara för att min barndom och uppväxt i det stora gula huset med jättetomten var så trygg och lugn den bara kunde bli.
Eftersom min mor började att arbeta, först på min skola och sedan inom socialtjänsten hon med, fortsatte min annorlunda internutbildning. Jag snappade upp brottstycken av samtal och läste olovandes skrämmande skildringar om små omhändertagna barn och trasiga familjer. Mamma renskrev utredningarna inom socialtjänsten, och det är hemskt vilka hemligstämplade dokument som göms i de arkiven, där varje akt betecknar ett människoliv. De där spännande akterna tjuvläste jag naturligtvis även om jag inte förstod allt jag läste. Jag läste och begrundade och på mammas arbete var det ingen som tog notis av en blond tös med margaretaflätor som ögnade igenom utredningar som låg bredvid på skrivbordet när jag satt och ritade. På så sätt väcktes mitt människointresse. Djurintresset var medfött och grundläggandet, det bara fanns där från början som det centrala i mitt liv.
Mycket av den del som är mig, kärnan, formades vid åtta års ålder. Förutom våra 22 marsvin, 8 kaniner, otaliga guldhamstrar, akvarier och infångade vinbärssnäckor hade vi till och från en och annan skadad fågel i hushållet. Det var kråkan Ka som behövde vara i stillhet efter en spjälad vinge, det var aborrarna som pappa fått levande i en hink från en tacksam klient. Aborrarna som han blödigt lät bo i badkaret tills han skulle få tid att släppa tillbaka dem, och det var de vita duvorna i duvslaget på tomten.
Pappa var och är erkänt duktig på fåglar, både att förstå, sköta och rehabilitera dem. Men han är även bra på människor och gav mig goda värderingar från början som med hans tacksamma klienters hjälp länge har legat kvar. Precis som med många andra tonåringar var inte min väg helt rak, och det har nog funnits stunder då han undrat vart jag egentligen har varit på väg. Men han har aldrig dömt, utan på ett försiktigt (och som jag tyckte under tonåren) mjäkigt sätt försökt leda mig rätt igen utan en enda pekpinne. För vem vill bli en mönstermedborgare ifrån början?
Med alla våra djur på vår idylliska villatomt medkom ett stort ansvar och framför allt en självständig sysselsättning. Jag kan inte påstå att jag varje dag skötte om djuren på bästa sätt, de hade emellanåt stökiga burar och spån som låg utspillt över hela golven, men jag fick aldrig från föräldrarna höra att jag skulle bli fråntagen djuren om jag inte tog mitt ansvar. Om det påpekades något så var det utifrån djurets situation. ”Behöver inte akvariefiskarna ha mer vatten, läste du inte i boken att de skulle ha gott om syre?” eller ”Var gjorde du av den där nya goda maten till hamstrarna, tänk om Gullan är hungrig?” Och eftersom ingen tjatade utan det tidigt gavs ett samvete för djurens situation, då de bara hade mig, då skötte jag ändå om dem efter bästa förmåga.
Djuren var och är fortfarande mitt liv. Jag kan inte minnas några andra utflykter än till min privata pianolärarinna. På min tid ingick det inte att barn hade en massa hobbies med hämtning och lämning. Kanske levde andra barn så, men jag hade ju fullt upp hemmavid och hade inte så mycket önskningar om en massa saker eller hobbies. När jag sedermera började på ridskolan tog jag mig dit genom att cykla för egen maskin till ponnyn Carola som jag var andra skötare på. Jag var tillbehörstokig redan då och veckopengen gick åt till att förse ridskoleponnyn med mjukare grimma, bättre borstar och olja till att göra grimman mjukare.
Lite av en ensamvarg var jag allt då jag ofta gick direkt efter skolan till det närbelägna friluftsmuseumet Torekällberget där jag strövade omkring bland alla djuren och deltog i skötseln av dem. Jag var social och intresserad men både mer brådmogen och kände mig mer vuxen än andra i min ålder, så jag gick mina egna vägar. Jag var då trygg i mig själv och hade alltid något att göra. Jag påtog mig även ansvaret för att göra tillvaron mer levande för en strävhårig tax, en jakthund som var ensam hemma hela dagarna tills jag gick dit och hämtade honom.
När jag blev en ung flicka hörde det till att ”gubbarna på bänken” busvisslade med skrovliga röster och kom med fräcka kommentarer. Man förändras ju så snabbt under tonåren. Min pappa hade ju arbetat under så många år i den kommunen. Då var det skönt att vända sig om, trava fram och mjukt spänna ögonen i dem med ett tillrättavisande tonfall och berätta att jag var ”Bengts dotter”. Reaktionen lät aldrig vänta på sig. Min far var respekterad för vad han uträttade och på det sätt han behandlade sina klienter, inte genom vem han var eller vad han ägde.
Jag var inte rädd att bemöta alkoholister, uteliggare eller personer som andra var lite rädda för eller undvek då deras föräldrar rådde dem till det. Jag hade ju under hela min uppväxt som barn lärt mig att spela pingis på länkarnas lokal, lagt pussel hos IOGT-NTO, umgåtts med nyktra alkoholister. Det fick mig att växa som person att som liten följa med min pappa till behandlingshem runt om i landet där avgiftade klienter skulle hämtas med klara blickar för att förhoppningsvis börja nya liv. Många gånger ville de försköna sanningen eller rent utav ljuga. Och när man har stått inför en lurig alkoholist som inte erkänner sina alkoholproblem, då kan man i vuxen ålder tala med vem som helst som inte talar sanning om sitt hundinnehav. För att kunna placera ut hundar behövs den människokunskapen och jag är glad att jag började i den änden. Vårt projekt "Hundmat vid behov" där vi samarbetar med härbärgen för hemlösa är inspirerat från min uppväxt.
Jag vet att min pappa inte ens idag är medveten om vad han gav mig. När gubbarna på bänken trots onykterheten direkt blev allvarliga när de stod inför mig och ville med grötiga röster få mig att lova att ”Säg nu inte till Bengt att du har sett mig såhär, han skulle bli så besviken”. Och jag replikerade lillgammalt när jag mötte deras blick att de måste själv ta beslutet när de skulle bli nyktra.
Jag omplacerar hundar idag. Men min pappa utförde något mycket svårare, han försökte inspirera, peppa och skapa nya liv åt människor som få trodde eller litade på. Jag är stolt över den del hos honom som gick emot socialtjänstetablissemanget, det mänskliga värde han gav sina klienter. Men lite besviken över att han än så länge saknar mod för en förbättring inom eftervård för utskrivna klienter. Precis så som vi följer upp våra hundar som ingen annan förening gör skulle han kunna åstadkomma en reform inom socialtjänsten och kriminalvårdsväsendet. Han har ideér om hur samhället bättre skulle ta emot klienterna när de skrivs ut, ha ett bättre skyddsnät. Det är ju så jag placerar ut varje hund. Det gör det enklare att placera ut hundar än återskapa liv för människor, men principen är ju densamma. Och det är så viktigt att någon anger tonen på en förbättring, för att få fler att sluta upp och se saken ur den synvinkeln.
(Reviderad text): Numera återfinns pappa inom eget företag: www.skillnaden.se Bra pappa!
För mig är det viktigt att medarbetarna inom Hittehund är fördomsfria och bemöter alla med respekt, även när vi tvingas omhänderta en hund som lever under miserabla förhållanden, ingen får komma med några pekpinnar. Vår uppgift är inte att se ned på någon som redan ligger, utan att titta en person i ögonen och med förtroende utlova en ny framtid åt dennes hund. Samt även fråga vad de själva anser att hunden behöver. De har ett eget värde. Oavsett om hela lägenheten stinker och man halkar omkring på ölburkar så är det viktigt att den person som idag inte kan ansvara för sin hund inte behöver känna sig misslyckad eller orolig för hundens framtid, utan bli betraktad som en människa. Om man ger en människa tillit som befinner sig på samhällets botten möts man med ärlighet tillbaka. Och vi behöver ofta den informationen om hundarna för att kunna ge dem bra fortsatta liv.
En del kan yttra sig om vår intresseanmälan och mena att den är för lång och för omfattande. Det är min far och de bruna akternas fel. Den är utformad för att man kan inte se allt på en gång, hur bra det än ser ut. Allt behöver inte vara som det är på ytan även om det oftast är det. De som protesterar eller inte vill fylla i har ibland en del att dölja. Andra helyllefamiljer förstår inte varför man kan misstro deras intentioner. Men oavsett bakgrund bemöts man ju likadant. När vi skräddarsyr och placerar ut en hund genom Hittehund gör vi det efter en unik och framgångsrik modell. Varje steg är väl genomtänkt. Det är en process där hund och människa möts. Och ingen ska helst ha bråttom.
När min pappas klienter blev utskrivna från sina olika program och behandlingshem misstänker jag att min far hade stor del i deras återhämtning och tillförsikt inför framtiden. Istället för att ge dem en adress till en tom lägenhet och en check från soc för att börja återskapa sitt nya liv gjorde han det grundligt och med känsla. Man är skör när man kommer ut från en institution eller ett djurhem och måste möta verkligheten.
Otaliga var våra turer till Hedebos begagnade möbler där han prutade och tillsammans med klienten åkte därifrån med ett helt bohag som fick deras nya tillvaro att likna och bli ett hem. Med det engagemanget och känslan han la ned utom ramarna för sitt yrke, att han engagerade sig efter arbetstid, att han hyste tilltro till sina klienters rehabilitering, det gav honom respekt.
Jag har som ni förstår mycket att leva upp till och har inte ens för avsikt att försöka. :)
Min far är nu omgift och hans fru Alva trampade i klaveret rejält när hon vid en middag fick veta att vi hade ett visst antal hundar inom Hittehund som jag hoppades skulle vara tryggt i hamn i nya hem innan en inplanerad längre ledighet. ”Jag hoppas att du blir av med dem snabbt” var hennes oskyldiga kommentar. Jag blev alldeles stel och tänkte ”men herregud, vad säger människan”. Men utan insikt så förstår de ju inte. Om man inte har ett genuint djurintresse förstår man ju heller inte varför jag har så stor känsla och omsorg i det jag åstadkommer.
Hur detaljerat man än försöker förklara vikten av en väl uppbyggd verksamhet förstår inte just de personerna som inte själva är insatta. Bara HUNDmänniskor förstår skillnaden. Om de får insyn hur Hittehund drivs förfasar de sig möjligen över att jag arbetar ideellt på fritiden med något som man skulle kunna tjäna pengar på. Jag tror omvärlden förstått mig mer om Hittehund hade varit ett företag. Men om man på fritiden arbetar med något som gör en lycklig, då kan ju inte livet vara fel valt? Jag tror att få människor är så lyckliga som jag då jag har en inre tillfredställelse, varje dag, trots att jag ibland inser själv att Hittehund styr en för stor del av mitt liv.
Jag tycker inte att det är så viktigt att just jag har grundat Hittehund. Det som är bra med det är att jag har kunnat sätta lite normer och riktlinjer och handplockat flera underbara medarbetare som sprider ett bra budskap vidare. Det viktiga är vidareutvecklingen, att skapa nya kontaktnät, att inspirera fler personer. Hittehund skulle kunna bli hur stort som helst om man fortsätter att bygga vidare verksamheten på rätt sätt. Alla medarbetare är personligen handplockade för sina egenskapers skull. Inte nödvändigtvis bara för sina meriter inom hundvärlden, för det viktigaste är ändå människokunskapen och viljan att lära.
Ibland räcker inte tiden till för att introducera nya volontärer, man måste som person vara självgående och ha en egen drivkraft. Vi har ju inga skrivna riktlinjer men genom ett gott samarbete och att vi bollar mycket med varandra delar vi varandras värderingar och har framför allt mycket roligt ihop.
När jag för några år sedan ombad min far att skjutsa mig på ett uppföljningsbesök i den kommun han då var socialchef i var det första gången jag släppte in honom i Hittehund. För mig var det en vanlig dag, en utplacerad hund, ett steg på vägen i hundens framtid, något som görs var dag i min vardag. Men en tid efter det hembesöket fick jag ett oväntat erkännande som betydde oerhört mycket: Ett mail som berättade att han var stolt över mig. Och eftersom det är Fars dag idag kom jag på att jag nog aldrig förmedlat att jag är stolt över honom.
Jag minns särskilt en händelse i min barndom som i efterhand ter sig betydelsefull. En av min fars skrynkliga och för stunden tillnyktrade klienter satt i framsätet av vår bil. Vi var på väg någonstans, vart minns jag inte, och hans ansikte eller namn minns jag inte heller. Vad jag vet är att han allvarligt betraktade mig och sa att han inte ville att jag någonsin skulle bli som honom. Jag var på gränsen för att vara för ung för att förstå vidden av vad han begärde av mig. Han var klädd i slitna jeans och var helt impregnerad av rök. Han bad mig om att aldrig börja med spriten och låta det förgifta mitt liv, att inte nyttja droger, att inte strula till det för mig.
Han berättade i enkla termer vad jag inte skulle göra av mitt liv. Han förseglade vårt avtal med att tömma alla sina fickor och påsar på bruna femöringar.
En hel näve fick jag!
Klienten hade fel. Jag bröt löftet. För jag blev ju som honom. Jag blev en person som genom sin ärlighet får människor att ändra sig och bli något annat än vad de tänkt. Och det är med de pengarna och löftet som jag sedermera grundade Hittehund.
Relaterade länkar:
Det handlar om solidaritet (dikt skriven av min pappa ) >>
Vårt projekt Seniorer till seniorer är mycket framgångsrikt. Senior-dvärgschnauzern Cadabra fick en ny matte i somras, efter mycket vånda och tvekan ifrån sin tidigare mattes sida. Det är svårt att skiljas från en hund. Det är svårt att omplacera en hund. Just alla känslor, vad hunden betyder gör att en del omplaceringar är så enormt mycket svårare för hundägaren än för hunden.
I början av mars 2011 påbörjade vi omplaceringen av Cadabra. Hennes matte hörde av sig till oss efter att på avstånd ha följt vår verksamhet under en längre tid. Hennes hund hade under alla år passats av hennes mamma under arbetstid, men mamman började att bli till åren och vi fick en förfrågan om vi kunde hjälpa till att hitta en ny familj till Cadabra. Beslutet och tanken var dock så pass smärtsam för Cadabras matte att det helt enkelt var långt mellan tanken till beslut.
Mamman hade börjat att bli äldre och sjuklig och Cadabras matte ville helt enkelt slippa att ev omplacera Cadabra akut ifall något skulle inträffa.
Inom kort kunde Tuali Rogberg, en hundinstruktör på orten träffa Cadabra med matte. Hon fick ett mycket positivt intryck av hunden, och redan under tiden Cadabra stod på vår väntelista började olika förslag att strömma in från hela landet. Vi har omplacerat flera dvärgschnauzers och det är ofta stort intresse kring den rasen.
Här började Cadabras matte att backa. När vi redan hade tagit oss igenom steget att Cadabra officiellt hade blivit accepterad in i vårt seniorhundsprogram och arbetet med att kontakta de intresserade familjerna var i full gång blev matten mycket ambivalent.
Nästa steg för oss blev att kontakta de familjer som så gärna ville träffa Cadabra och förklara att matte behövde mer tid på sig att fundera. Ett steg framåt och två bakåt. Mattes funderingar gick kring att hon förmodligen kunde ha kvar sin hund in i det sista, och att det var främst från hösten det skulle bli ohållbart. Vi var mitt upp i att intervjua familjer som ville träffa Cadabra. För oss inom Hittehund är det besvärligt att hatta fram och tillbaka, även om vi förstår och har insikt i att det ÄR svårt att skiljas från en hund som man älskar. I vår situation får vi hela tiden göra en avvägning vilka hundar vi kan hjälpa till med, och det går inte heller att hålla intresserade familjer "på halster" hur lång tid som helst. De söker ju såklart efter en annan hund, och vi måste då börja om ifrån början.
Cadabras matte mådde inte alls bra i beslutet att omplacera Cadabra, och det blir inte rätt om vi ska behöva truga och be om att få genomföra en omplacering. Gentemot de familjer som så gärna ville träffa Cadabra blir det också fel. Det fanns flera riktigt bra förslag som vi gärna hade velat att gå vidare med.
En av dessa var Eva.
Eva skulle precis gå i pension men är en mycket pigg, aktiv och parant pensionär. Inom Hittehund hade vi kommit fram till att det förmodligen var enklare om vi gjorde allt förarbete, och presenterade en enda kandidat för Cadabras matte att ta ställning till. Ibland är det det som behövs för att förankra sitt beslut, att man får en konkret uppfattning om vad ens hund kan få för en ny chans, om man orkar släppa taget. Det fanns flera faktorer som gjorde att vi valde att träffa Eva. Vi hade fått ett så pass gott intryck av henne per mail och i vår telefonkontakt att det vore synd att inte kunna placera ut en hund där, då erfarenheten och magkänslan sa att här skulle en hund kunna få det riktigt bra. Kombinationen nybliven pensionär med mycket tid, men en aktiv vital person brukar vara väldigt bra, då Cadabra var en pigg och glad hund.
Tiden hade runnit iväg under tiden att Cadabras matte funderade, och vi var nu inne i mitten på maj. Det började att bli ohållbart med att tala med familjer som fick sväva i ovisshet om hunden skulle omplaceras, och i så fall när. Det fanns för många frågetecken kring placeringen, och vi valde att ta bort Cadabra från hemsidan, för andra gången. Cadabras matte fick ta del av utredningen kring Eva och få dagsfärska bilder ifrån omgivningarna efter hembesöket. Mer kunde vi inte göra. Det är nog svårt för många att inse hur mycket tid som läggs ned rent praktiskt vid varje placering, och någonstans när man arbetar ideellt inom den här verksamheten får man själv sätta en gräns för normerna vi arbetar under.
Ett förberedande hembesök hemma hos Eva 26 maj uppfyllde alla mina förväntningar! Trevligt radhus som låg naturskönt nära strandkanten och när vi tog en promenad i närområdet fck jag svårt att hänga med i Evas vitala tempo! Ifall inte Cadabra skulle bli aktuell ville jag gärna placera en annan hund här!
Slutligen kom Cadabras matte så långt i sin egen känslomässiga process att hon ville prata med Eva. Då började det att lossna lite, och det bestämdes ett förutsättningslöst möte några veckor senare. Cadabras matte ville träffa Eva flera gånger och hon valde själv att åka och hälsa på som en inskolning för Cadabra.
I mitten av juni träffades de för första gången, och Eva blev väldigt förtjust i Cadabra. Cadabras matte ville träffas tre gånger innan Cadabra ev skulle flytta, vid den fjärde träffen.
3 juli var den tredje träffen, och vi generalrepeterade inför nästa tillfälle då Cadabra skulle lämnas permanent, ifall alla prover vid seniorhundskontrollen såg bra ut dagen efter. Cadabras matte var orolig för hur Cadabra skulle må och känna när matte gick, så för att lugna henne på den punkten videofilmade jag Cadabra när de gick iväg en stund, för att komma tillbaka. Då fick matte se själv hur lugn och trygg Cadabra var i den situationen.
Seniorhundskontrollen gav ett positivt besked från veterinären. Det började att bli dags för att förbereda dagen då Cadabra skulle flytta någon vecka senare. 4 månader tog omplaceringen då det behövde ta det för att beslutet skulle förankras hos matte.
För hunden själv går omplaceringen och omställningen mycket smärtfritt. Nya matte hade inköpt ett DAP-halsband till Cadabra för ett ökat välbefinnande och när hon slutligen flyttade in på riktigt 10 juli var Cadabra en trygg och förnöjd hund som hade ett aktivt seniorhundsliv att se fram emot!
24 juli var jag och hälsade på igen, och Cadabra och nya matte Eva hade bondat väldigt fint genom alla gemensamma aktiviteter.
I närområdet finns det ett gäng med hundägare som regelbundet träffas i organiserad form för att aktivera sina hundar tillsammans, och Cadabra har snabbt flutit in i den gemenskapen. Hon får tillfälle att använda sin nos till att söka godis, balansera, hoppa upp på stenar, och hon tar egna initiativ.
Det var riktigt trevligt att få träffa Cadabra igen och se hennes utveckling och självförtroende! Eva har gott om tid för henne och Evas barnbarn är också delaktiga i vardagen och är glada för Cadabra.
Det spritter av livsglädje hos Cadabra och Eva är så stolt och glad över sin nya livskamrat. Eva var själv kluven ifall hon skulle välja en seniorhund eller köpa en valp, men de matchar varandra så bra, hon och Cadabra.
Att söka godis under promenaderna tillhör Cadabras vardag. Hon blir rikligt stimulerad!
Det är meningsfullt att omplacera glada sociala och pigga seniorhundar till vitala seniordamer! Cadabra har anpassat sig jättefint till sin nya tillvaro! Det är snart dags att träffa Cadabra igen!
I slutet av september får vi en bildhälsning från fina Cadabra:
"Hej!
Cadabra trivs och njuter av livet. Hon knyter an till matte och har hittat sina favoritplatser i huset. Varje morgon träffar hon sina hundkompisar i den nya flocken. Vi går en dryg timmes promenad utmed stranden och i skogen. Jag har henne lös. Hon gillar att forsa fram med de andra hundarna och gör ibland egna små utvikningar. Hon kommer på inkallning, så det är inga problem. Hon är pigg på att lära sig nya saker, särskilt om det vankas godbitar som belöning. Jag har anmält oss till en nybörjarkurs i rallylydnad. Den startar om en dryg vecka. Hur blev det med viltspåret? Är det fortfarande aktuellt? Jag är intresserad om vi kan hitta en tid.
Skickar ett par bilder. En med Cadabra och de andra hundarna och en där hon sitter hos mitt barnbarn Clara..
För ett tag sedan fick vi till en uppföljningsträff med Hittehunds Mitzi numera Mixi.
Det är flera som undrat varför hon försvann så fort från hemsidan. Det hör inte till ”det vanliga” att hundar placeras så snabbt som Mixi gjordes. Mixi har en lång historia. Hon bodde hos en familj tills hon var två år. Därifrån köptes hon utav sin tidigare mattes pappa och han har sedan haft henne tills dottern, dvs tidigare matten tog över henne för några år sedan. Hon har två yngre hundar som hon tränar aktivt med och hon och hennes sambo kände att Mixi inte fick vad hon förtjänade som individ i deras liv. Mixi var även kraftigt överviktig när hon togs över och det är en lång procedur att träna en hund, något som kanske inte riktigt hanns med när de yngre hundarna behövde sitt. Hon kontaktade Hittehund och vi kunde hjälpa till.
Vid mötet med matten och Mixi så talade vi igenom om vad hon sökte, kanske skulle ett äldre par passa? Hittehunds seniorer för seniorer? Vi bollade lite fram och tillbaka och jag följde med på en promenad. Mixi har tränats tidigare men bara basics som sitt, ligg och lite trixs. Hon har fått skälla och kanske inte förstått när och hur hon ska vara tyst. Hon var ändå en glad och go hund när vi möttes, ingen problemhund men givetvis med ett bagage, som alla hundar.
Mixi presenterades på hemsidan och bara någon vecka senare träffade jag min väninna Jessica som är en aktiv hundmänniska och som då var på jakt efter en hund till. Jag berättade om Mixi och hon läste om henne, tittade på filmsnuttarna och bollade med sin make Anders. Jag talade med dåvarande matte och även hon tyckte att det lät som en match, så vi träffades alla någon vecka senare. Mötet gick bra, Mixi var lite osäker på att följa med oss först, precis som matte hade förutspått. Hon la sig sonika ner på backen och agerade sten.
Vi tog med henne ut till en skog i utkanten av Örebro. Där kom följsamheten fram, hon var otroligt godismotiverad och följde med Jessica utan problem. Vi gick en runda och både Jessica och Anders kände att vi kunde presentera Mixi för deras hundar. Sedan tidigare har de en tik som de tagit som omplacering, dock ung, som nu är 3 år. Boo som hon heter, har en brokig personlighet och hanterar hundmöten på sitt egna vis, men Jessica har kommit en lång väg. Jag väntade med Mixi på en öppen plats och Jessica och Boo fick närma sig i egen takt. Mötet gick över förväntan. Mixi är en otroligt härligt språksäker hund, hon är lugn och sansad, gör inget dumt alls. Anders mötte upp med lilla Gip, som nu är året fyllt, en BC som Jessica tränar specialsök, agility och vallning med.
Vi gick ett varv till i skogen och allt flöt på helt perfekt. Eftersom Jessica är utbildad hundbeteendeanalytiker på Hundcampus så kände jag fullt förtroende för denna placering. Vi samtalade med matten och bestämde att de skulle få låna hem Mixi på prov några dagar.
Provdagarna flöt på utan problem, Mixi fick stanna och bor nu i ett torp på landet, med skogen omkring sig och älven att simma i. I överlåtelseavtalet bestämdes det att Jessica och Anders skulle investera i rehab för Mixi. Hon hade ett par kilos övervikt och även avsaknad av muskler för att bära dessa.
Nu när jag träffade Mixi igen så har hon fått betydligt mer glans i pälsen och hon har bytt ut fettmassa mot muskelmassa. Jessica kom direkt från Örebro Hundrehab och Mixi var rätt trött och även lite låg då det mullrat i himlen på väg till vår mötesplats. Mixi är skotträdd och reagerar även på åska, genom att lägga sig under säng eller i ett hörn. Vi hoppas att det går bra över nyår, men de bor rätt avskilt så förutsättningar finns.
Lena på Hundrehab i Örebro har nu tillsammans med Jessica arbetat fram en träningsplan. Mixi ska gå cavaletti, backträna, gå flera korta promenader i kuperad terräng, bära viktmanchetter och senare i höst/vinter även börja simträna. Eftersom Jessica och flocken bor precis vid en älv, så har de möjlighet redan nu att låta Mixi simma.
Jag får dagligen rapporter om livet för Mixi och det är ingen tvivel om att hon har fått ett härligt hem och liv!
idag är Mixi en alltiallohund. Hon följer med glädje med husse Anders till Stockholm på arbetsveckor. Hon ser inte längre en promenad som det största glädjeämnet utan uppskattar sök, plattformsarbete (också sök), uppletande, simma eller bara hänga med som sällskap. Hon fungerar toppen med alla hundar och är en glad och uppskattad seniordam:))
Alltför ofta kommer hundar till oss med behov av rehabilitering. Ibland ser man inte det på en gång, utan ser det genom hundens beteende att något är fel. Hittehund samarbetar därför med flera hundfysioterapeuter som är specialutbildade på att kunna behandla skador på muskler och leder hos hund. Man skulle kunna tro att detta främst gäller fysiskt misshandlade hundar, men tyvärr uppstår dessa skador i helt vanliga familjer. Det handlar om hundar som sedan valpåldern inte har fått lära sig att gå ordentligt i koppel utan ägarna har i ren desperation köpt först halvstryp, sedan helstryp, kompletterat med en kraftigare kedja, och slutligen börjat att rycka i kedjan för att uppnå resultat.
Helstrypkedja, tyvärr fortfarande det vanligaste halsbandet i många hundklubbar.
En del skrupelfria personer använder trots Jordbruksverkets avrådande sk stackel, avsett för (hård typ av) träning av tjänstehundar, men där ett mörkertal med hundar "dresseras" på så sätt.
Tyvärr visats det återkommande hundprogram på tv om hur koppelryck ska korrigera hunden som allmänheten hemma tar till sig, och utför på ett hemmagjort sätt. Naturligvis ska inte hundar behöva ryckas i kopplet alls, men den gamla tidens förlegade träningsmetoder ligger kvar hos vissa människor och den typen av "träning" sprids tyvärr främst genom tv, och får hela tiden en enorm genomslagskraft.
Prova att gå ut med din hund och studera andra hundägare vid hundmöten, eller när hunden stannar för länge vid en doftfläck, eller ... när den ska gå fot. Personligen blir jag glad varje gång jag ser en hund som har en ägare som man ser har fått instruktioner hos en hundtränare med mjuka metoder, där man valt bort koppelrycken och man ser att hundägaren belönar rätt beteende.
Något annat som kan förorsaka skador och framför allt sällan bidrar till någon träning är användandet av sk halti, nosgrimma på hundar.
Haltin träs på över nosen och knäpps i nacken. Hundar som vanligtvis drar blir "fogliga", och många tillbringar år efter år i grimman. "För den fungerar ju så bra!"
Detta är ett träningsredskap som är avsett för att under intensiv tid lära hunden att gå fint i koppel. Men på ett magiskt sätt slutar hundägaren ofta att träna när denna grimma kommer på och gör hunden medgörlig och "lätt" att gå ut med. Då behöver man ju inte längre träna, och vid hundmöten och andra situationer där ägaren av (den ofta storvuxna) hunden tidigare haft svårt att hålla fast hunden åstadkommer haltin numera ofta en hund som febrilt kämpar med hela kroppen för att komma ur den begränsande haltin, ofta med allvarliga nackskador som följd.
En vanlig bieffekt är en förnedrad hund som tappar gnistan och livslusten under promenaden och likgiltigt uträttar sina behov. Ibland ser inte hundägaren det själv, utan ser hundens resignerade agerande som lyckad "träning". Allför ofta får hunden efter långvarigt användande extremt ont i nacken efter sina knyck med huvudet för att undkomma fångenskapen i grimman. Jag blir ledsen när jag ser busiga unghundar ledas runt i haltigrimmor, när de börjar att bli lite större och "krångligare" att hantera.
Jag tror jag har tappat räkningen på hundar vi har omplacerat vars ägare haft dem i flera år, och hävdat att de "försökt allt" men att det enda som fungerar är halti. För att "hunden kan inte lära sig". Och när man vid omplaceringen har tänkt till utifrån hundens behov, och funnit en ny ägare som kan jobba med hundens motivation, som har hundkunskap med sig sedan innan, och som med känsla och samförstånd gör en promenad levande, då har hundarna inte behövt halti längre, inte heller stryplänkar, inte gå fintselar, utan i en ny familj som har tränat med mjuka metoder och lärt in och belönat rätt beteende, ofta i samråd med en duktig och utbildad hundpsykolog, då har vi istället börjat i den änden, "VARFÖR DRAR HUNDEN".
Med en vettigare vardag där hunden fått utlopp för det den är skapt att göra, och fått en initiativrik ägare där man leker in nyinlärningen, där har alla dessa hjälpredskap försvunnit av sig självt. Om jag skulle omplacera en hund, där den nya ägaren börjar att använda halti, skulle jag se det som en ytterst misslyckad omplacering. Under de år vi har varit verksamma har vi omplacerat två hundar som har "behövt halti" för att kunna fortsätta leva, dvs hundar som har haft en problematik som varit så pass befäst att en hundpsykolog har rekommenderat att det säkraste varit att ha så pass stor kontroll över hundens huvud att den inte kommer åt att göra en annan hund skada. Men det är två undantagsfall.
För mig tyder det ett vardagligt användande av haltigrimmor på att man missat att ge sin hund en meningsfull vardag, och att man har en bristande tillit och noll förtroende för varandra i de situationer där man anser att en kedja eller en halti ger bra effekt.
Jag ser en halti med en fullt frisk och ung hund som ett enormt misslyckande. Och att man hittar en enkel lösning för att slippa träna något som man faktiskt skulle behöva ägna tid för. En haltigrimma kan möjligen användas om ägaren är handikappad och en stor stark hund har ett känt inarbetat problem i ex hundmöten, för att man ska kunna ha kontroll, ex någon som går med rullator efter en höftledsoperation eller dylikt. En gammal och sjuk hundägare med krämpor kan behöva ta hjälp av en halti då de fysiskt kan fara illa av att hunden snabbt går i en annan riktning, det har jag all respekt och förståelse för. Men de flesta haltigrimmor används av unga fysiskt friska personer! En fullt frisk tänkande hundägare som använder halti vid varje promenad behöver faktiskt uppsöka hundpsykolog för att bli av med SINA PROBLEM.
Den tyska jaktterriern Cain kom till oss iförd både antidragsele och halti, totalt sönderstressad. Han somnade in efter sin nya mattes ansträngningar under 6 månaders tid. En så fin liten hund, men tidigare boende i fembarnsfamilj där de små skulle kunna gå ut och gå med honom, en missförstådd jakthund. Detta påfund att införskaffa en halti till en hund för att barn ska kunna hålla kopplet eller gå ut med den blir ofta väldigt fel.
En annan vanlig lösning för barnfamiljer är att spänna på hunden både en "gå fint-sele" och en halti i kombination. Hunden får då ont under frambenen när den rör sig och tar ut stegen, samt att den inte vill gå framåt med huvudet då haltin är obehaglig. Vad folk på gatan ser är dock inte hundens obehag utan att det är "trevligt med barn och djur, och att det är så fint för barn att växa upp med djur". Många barnfamiljer vill ha en hund som barnen kan gå ut med, och när de märker att det inte kommer att bli så införskaffas helt enkelt rätt verktyg istället.
Vad jag vill komma till, det är att det här är inte "dressyrverktyg" som de marknadsförs som. Det är produkter som många till slut desperat tar till i brist på kunskap, i tron att hunden ska "lära sig, eller bli lydig". Ofta försvarar man användandet av produkterna för sig själv med att hunden behöver dem. Men gör hunden verkligen det? Med handen på hjärtat, när man köpte sin valp, planerade för sin hund, eller tog över en vuxen hund, har man en bild inom sig att kontakten med hunden ska gå genom olika korrigerande åtgärder i första hand?
Nej, det har nog ingen.
Men det ligger lite i människans natur att snabbt hitta en lösning på sina problem, och man vill helt enkelt kunna gå ut med sin hund utan att "skämmas". Och gåfint-selar, grimmor, snabba "koppelkorrigeringar", gör att hunden i många fall blir enklare att gå med, och försäljningen ökar dag för dag av allehanda produkter som beskrivs som "hjälpmedel". De som använder produkterna kommer alltid att försvara sig på allehanda sätt, men de skulle nog själva önska att de hade en hund som inte behövde ha en hel utstyrsel på sig för att kunna "uppföra sig".
Citronhalsband och anti-skällhalsband
Zooaffärer vill ofta sälja dyra produkter som inte alls är särskilt hundvänliga, utan bidrar i sin årsrapport till fler avlivade eller omplacerade hundar. Lösningen på många problem som uppstår för en hundägare ligger inte hos ett kraftigare halsband eller ett citronhalsband som sprutar in vätska i munnen på hunden som skäller och har ångest när den blir själv. Det sitter många hundar instängda med dessa munderingar på sig. För att det ska vara bekvämt för hundägaren att ha hund, eller som en sista nödlösning för att hunden stör grannarna under ensamheten. Ett citronhalsband botar inte hundens ångest. Det kan ju inte vara rätt att hunden ska bli bestraffad när den känner oro? Ändå är det vad många zoohandlare i första hand rekommenderar på hundens bekostnad.
Hundaffärerna börjar dock att bli något mer medvetna vad de säljer för produkter. Ett fåtal zooaffärsinnehavare frångår trenden genom att helt enkelt inte saluföra produkter som strider mot dålig hundföring. Det finns hundbutiker där personalen tar sig tid att tala med sina kunder, istället för att se dem som en möjlighet att sälja alla dessa redskap. I första hand hänvisar personalen till hundinstruktörer eller ägnar mycket tid åt att diskutera kundens problem. Man kan tycka att det är att lägga sig i för mycket, men jag anser att det är ett ställningstagande som är både etiskt och moraliskt riktigt. Man säljer inte något som bidrar till felaktigt användande eller en hunds lidande, och förklarar pedagogiskt varför istället för att pracka på kunden en massa tillbehör som ändå inte på sikt är lösningen på hundägarens problem. Gå gärna till din lokala hundtillbehörsbutik och tänk igenom deras sortiment och bemötandet av kunderna.
En kampanj som fått stor genomslagskraft är "Säg Nej till stryphalsband". Besök hemsidan här!
På fliken "Företag mot stryphalsband" finner du väldigt många privata hundskolor som drivs av hundinstruktörer som arbetar uteslutande med positiva inlärningsmetoder. Majoriteten av dem skulle INTE lära ut användandet av en skavande gåfintsele, eller att sätta på din hund en nosgrimma. Men de kan inte lära en hundägare att ha tålamod, och det är ofta det som behövs för att slippa använda produkter för sin hund i vardagen. Man behöver ha tid för att ha hund, tid för att tycka att det är roligt att ha hund, tid för att inte bara rasta, utan även stimulera hunden ordentligt, tid för att förändra ett beteende.
Det är inte bara hundägarens fel när det blir tokigt. När knasiga hundinstruktörer med lite hårdare inställning till vägen till hundens "lydnad" faktiskt rekommenderar strypkedjor och kraftiga koppelryck, när grannen på gatan tipsar om gåfotselen, och när zooaffären på nätet har rea på citronhalsband.. Men det gäller att som konsument och hundägare tänka till lite. Produkterna finns för att det finns en marknad. Nästa steg i kedjan är att fundera över varför det finns en marknad? Vill du vara en del av de som köper att vägen till en bra relation och "pli på hunden" är att rycka till? Vill du inte hellre lägga ned lite tid och tanke bakom din "lydnad" på hunden och gå en kurs hos en bra hundinstruktör ansluten till branschorganisationen IMMI? Produkterna FUNGERAR, men det är hundägaren som avgör vad som känns bra i magen i kontakten med sin hund.
Det finns så mycket bra råd och värdefull hjälp att få, egentligen ska ingen av de produkter jag nämnt här behöva användas, på någon hund, i någon situation. De personer som besitter tillräckligt mycket kunskap för att kunna använda dessa redskap på "rätt sätt", dvs få hunden att lära sig någonting och strax därpå visa vad man vill att hunden ska göra, de personerna behöver inte produkterna.
Om du ringer och bokar en kurs hos din lokala brukshundsklubb och arrangören ber dig ta med dig hunden i ett stryphalsband - du har ett val, hoppa över kursen! Oavsett ras, om hundinstruktören vill att du ska tala med din hund genom en kedjelänk är risken stor att din hunds förtroende för dig avtar från den lektionen. Det är frestande att köpa kedjor istället för att bygga upp ett samförstånd, men det är så sabla synd om de hundarna. Det finns ju vettigare alternativ.
Vi lever ju i en tid då det ska sparas tid och då det ska vara bekvämt att ha hund. När man sitter i den här änden får vi in så många vanliga "Svenssonhundar" som med tillgängliga redskap har blivit så illa behandlade. Inte avsikligt utan av ren okunskap. Med ökad insikt och kunskap skulle dessa hundar slippa de mänskliga påfund som ska göra dem lätta att hantera. Man måste börja i liten skala. Många förknippar en dålig hundhållning med vanvård, slag, sparkar, brist på mat, och tänker inte på sig själva i termer som att vara en dålig hundägare. Det är väldigt laddat. Och genansen när "hunden beter sig fel" föder ofta en omedelbar önskan att få bukt med det. Och när man googlar efter "hundar som drar, problem vid hundmöten, hunden skäller" hamnar man ofta i hundforum eller på reklam där lösningen finns, bara ett redskap bort.
Vårt mål är alltid att skräddarsy en handlingsplan utifrån hur hunden mår när den kommer till oss. Göra en veterinärmedicinsk bedömning av vad den behöver, ibland i samråd med en hundfysioterapeut. Vi använder oss löpande hundutredningar av välutbildade hundkonsulter vilket ger god effekt, det förändrar hundars liv, och det roligaste inom Hittehund, det är inte att placera hundarna, utan hela helhetsconceptet, att vi söker en ny familj som vill ha den här rastypen, som vill och kan aktivera hunden på rätt sätt, som har tid att ha hund, som har råd och vill ge hunden rätt anpassad kost, som helt enkelt kan ge hunden allt vad den behöver, på många plan.
När man själv tar del av kunskap känns det härligt att själv kunna dela med sig till andra, att verkligen veta att när vi får in en hund oavsett problem finns det något vi kan pröva, och sedermera hitta en ny hundägare som tar vid. Det är ju vad hela vår verksamhet går ut på, att hitta just de personerna, de hundägarna som omtänksamt och seriöst vill ge sina hundar det allra bästa.
Jag vet att några av er som har läst hela texten kommer bli lite arga och upprört tänka att "Min hund behöver verkligen en halti för den har problem med att lyssna, den drar jättemycket i kopplet och vi har försökt träna men det GÅR INTE." Men jag lovar dig. Det är inte DIN HUND som behöver halti, gåfintselar eller citronhalsband, det är DU.
Det är dock tröstlöst och otroligt jobbigt rent känslomässigt för oss alla inom Hittehund att med all kraft satsa på upprepade veterinärbehandlingar, rehabiliteringsbesök hos hundfysioterapeuter, ge hundarna i våra privata hem den tiden, och inse att hundens agerande kvarstår. Det är ibland skönt med oberoende hundpsykologer som hjälper oss att fatta svåra beslut. För när man har delat säng och vardag med en hund som är ljuvlig inom fyra väggar med direkt farlig för omvärlden, och man kopplar den för att åka till veterinären, då är man väldigt liten som människa. Man förbannar gråtfyllt ansvaret man har över axlarna och hundens bakgrund som man så gärna skulle vilja förändra.
Här kramar min fästman, Athos sista fosterhusse om honom, med vetskapen att det är försent. Man vill helst undvika sådana situationer, men vi behöver också vara förnuftiga och ansvarstagna i vår verksamhet, och det innebär smärtsamma och tuffa beslut. Vi glömmer aldrig de hundarna
Hittehund´s Chanel - från avlivningshotad till hjälp för autistiska barn
Text: Christine Leijd
I slutet på mars 2011 fick vi ett samtal från Skåne. Det gällde en liten hund som uppgavs vara blandning mellan chihuahua och den tyska spetsrasen mittelspitz, och hon hette Chanel. Det var bråttom. Att det brådskar av olika anledningar är vi sedan 11 år med Hittehund vana vid, och vi kommer aldrig kunna arbeta i samma tempo som behoven uppstår, men när vi kan, försöker vi alltid.
Chanel var 4 år gammal och efter en separation i familjen fanns det ingen hundtillsyn utan hon hade både lånats ut till vänner och under en längre period passats av flera olika personer under arbetstid, och nu var punkten nådd när de insåg att det inte längre fungerade. Matte skulle börja att arbeta heltid om en vecka, och det fanns en tid avtalad för att avliva Chanel 1 april. Det var mattes mamma som ringde, och undrade, som i sista minut, om det kunde finnas en annan utväg.
Tack vare blixtsnabb hjälp av en volontär (Lena P) som då och då hjälpt oss med punktinsatser ifrån Helsingborg kunde hon nästan omgående träffa Chanel, för en första bedömning om vi skulle kunna hjälpa till. Men uppgiften att omplacera en hund på 4-5 dagar är inte så meningsfull, och en sådan omplacering har större prognos att gå fel än rätt, så varför vi omgående ville träffa henne var för att därefter kunna erbjuda ett tillfälligt fosterhem så vi fick mer tid för själva omplaceringen.
Det kan för många kännas lite tillkrånglat att vi behöver träffa hunden innan vi kan ge ett definitivt löfte om vi kan hjälpa till vid en omplacering, men det är vårt arbetssätt, att vi omplacerar aldrig hundar som vi inte har träffat.
Nu kunde Lena raskt träffa Chanel, och redan samma dag fick jag videoklipp och detaljerad information från när hon sammanförs med Lenas egna hundar och lite bilder. Det framkom tydligt att hon inte hade ett helt korrekt språk mot andra hundar, och att hon var osäker på andra hundar, även trygga neurala sådana. Anfall var bästa försvar och hon fräste till, och var mindre förtjust i tikar än hanhundar. Men hon hade potential!
Den största nackdelen när vi "måste" ta emot hundar akut, är att själva situationen kring hunden alltför ofta gör att hundarna inte hinner besiktigas av sin ägare, utan ofta kommer till oss obesiktade och oförsäkrade, och ibland sjuka. Men i vissa fall måste hunden omhändertas så omgående. Det första vi gör är att se till att de blir vaccinerade och veterinärbesiktade, så vi genast kan försäkra dem. Det är helt enkelt oerhört viktigt att hundarna kommer i ordning, och det måste de vara, för att ta del av vårt omplaceringsprogram.
Vi förberedde för att Lenamaria Lundberg som är ansvarig för Hittehund i Skåneregionen skulle ta emot Chanel. Tyvärr visade det sig vid ankomsten till Lenamaria att hon inte bara var tovig i pälsen och omusklad, utan att hon inte gick igenom veterinärbesiktningen nästa dag.
Veterinären ville avvakta med att ens vaccinera Chanel för att hon inte mådde bra. Hon hade dessutom kennelhosta mm. Så Lenamaria hade ansvar för en liten fröken som behövde tid på sig att bli i fysisk och psykisk kondition för en omplacering, och vi tog bort informationen om Chanel från vår väntelista på hemsidan direkt då vi inte kunde omplacera henne om hon inte var vaccinerad och försäkrad och vi insåg att hon behövde komma i balans innan hon skulle utsättas för ännu en förändring.
Det visade sig att Chanel behövde lite mer omfattande veterinärvård, och vår räddning blev ett bidrag från Djurens Vänner i Malmö, som erbjöd sig att stå för den kostnaden.
Lenamaria som är hundinstruktör och som under många år har tagit hand om fosterhundar genom Hittehund kände också att Chanel behövde extra mycket träning för att bli en "omplaceringsbar hund". Chanel var mycket skör och rädd tom i kontakten med Lenamarias trygga lugna tik Chili, vilket visade sig hela tiden i vardagssituationer hemma och ute när Chanel inte kunde läsa andra hundars signaler.
Så under april, maj, och juni fick Chanel renoveras på många sätt. Det första Lenamaria gjorde var att ge Chanel en riktig spadag, hon fick klippa ned all tovig päls, bada och frisera henne. Och därefter var det en rad veterinärbesök, innan hon slutligen kunde bli både vaccinerad och införsäkrad.
Sedan gick tiden ...
Lenamaria har en genuin och äkta kärlek till hundar, i kombination med ett stort träningsintresse, så hon hade rätt fullt upp under våren med att vänja Chanel vid att acceptera omgivande hundar, och att träna henne som en valp, ända ifrån början. Och jag var inte helt förvånad över att Lenamaria aldrig uttryckte någon brådska att omplacera Chanel, för någonstans förstod jag att hon skulle bli kvar där, men Lenamaria behövde bara få den insikten själv.
För det som ofta händer när man arbetar så väldigt mycket med en hund, det är att när problembeteenden ersätts med nyinlärning och formar en helt ny hund, det är att banden automatiskt stärks, för hunden mår ju väldigt bra av att bli förstådd, och lotsad att bete sig som en hund behöver kunna agera för att fungera i vårt samhälle med allt vad det innebär.
Samtidigt som Lenamaria ägnade mcket tid åt att träna Chanel och bara låta henne bli den glada, harmoniska och mer trygga hund som hon är idag, jobbade hon med att utbilda service och signalhundar och som lärare vid Vårdhundskolan. Hon har många järn i elden och är så varmt uppskattad. En person man kan lita på.
Någonstans där under resans gång började Chanel att bli så pass duktig att hon började att bli en tillgång för Lenamaria. Och jag som känner Lenamaria väl; det beror inte på att Chanel från början hade några supertalanger, utan på att Lenamaria är utbildad på ett för hunden mycket positivt sätt, hon är glad, positiv, belönar rätt beteende, och det kommer hela tiden ifrån hjärtat.
Det är det här som är så svårt att förklara. Vi får nämligen ofta mail ifrån personer som vill "vara jourhem", utan att de egentligen har insikt i det ENORMA ansvaret man har för en hund som behöver så mycket mer än andra hundar. Som ofta inte "beter sig som andra hundar", och som man måste ha förmågan, kunskapen, och tålamodet att läsa av, beskriva, och utveckla, och känna efter vad hunden behöver för familj, för att det ska bli bra.
Det handlar inte så mycket om att "ha hunden", utan är ett ansvar och åtagande som är extremt ansvarsfullt. Våra få fosterfamiljer har ofta både den hundutbildning, livssituation och känsla som krävs, men det är så mycket mer än en "hobby", eller en "god gärning".
För det kan också bli väldigt fel, om man har goda intentioner men ansvaret blir för stort eftersom hundar som akut behöver komma någonstans ofta kommer med lite, "dolda fel". Därför använder vi sällan fosterfamiljer utom de som är dagligen delaktiga inom Hittehund, för det får inte bli fel, för hunden.
Chanel började att vilja göra rätt, för hon förstod mer och mer vad som var "rätt beteende" under en så erfaren vägledning, utan korrigeringar eller press.
Så, att Chanel nu, blott 7 månader efter att ha anlänt till Lenamaria akut, nu sedan höstterminen följer med en gång i veckan hem till autistiska barn i Skåne genom Lenamarias samarbete med Autism - och Asbergerförbundet, och förmodligen är på god väg att kunna uppfylla förväntningarna för att så småningom bli en officiellt utbildad vårdhund, det är egentligen en mirakelös vändning i hennes liv.
Att besöka autistiska barn är en enormt viktig uppgift, och både Lenamarias välutbildade hund Chilli och Chanel gör detta nu varje vecka, en sysselsättning som skänker dessa barn och ungdomar i åldern 4-19 år något ovärderligt, kontakten med ett djur, och en vårdhundslärare som är något utöver det vanliga.
Nu är Chanel en nästan löjligt välskött hund. Hon är säkert tom i mångas ögon lite bortskämd, men på ett bra sätt. Jag är fullkomligt övertygad om att hon under Lenamarias guidning kommer växa ännu mer tills hon går igenom alla steg som krävs för att officiellt bli en vårdhund, något som ingen hade kunnat gissa utifrån det fräsande, toviga lilla gremlingmonster (hon i många situationer kunde vara) vid ankomsten till Landskrona.
Men tanken på att det mot alla odds faktiskt gick att i all hast hjälpa Chanel, och inte bara träna henne så hon blev "omplaceringsbar", utan flera steg längre, så hon okomplicerat är en tillgång i sin mattes arbete med autistiska barn, det gör mig, och många med mig, oerhört glad och tacksam över att vissa hundar hittar så RÄTT.
Känner ni igen hunden? Scrolla längst upp till de översta bilderna, hela mimiken, pälsen, Lenamaria har fått fram en helt ny hund, en hund som är glad och stolt över sin uppgift i arbetet med de autistiska barnen, och som har kommit ett steg på vägen att bli en officiell vårdhund. För vad ska man annars bli om man bor hos en lärare vid vårdhundskolan? :)
