Uppdateringar om Akilles
Hej Christine.
Hoppas allt är bra med dig och din ljuvliga familj
- här kommer en låååååååång text som alltid från mig men jag har så mycket jag vill berätta...... och jag lovar jag hade kunnat skriva 5 sidor till om Akilles utan problem men du ska orka läsa det också - hi hi
Hoppas allt är bra med dig och din ljuvliga familj
- här kommer en låååååååång text som alltid från mig men jag har så mycket jag vill berätta...... och jag lovar jag hade kunnat skriva 5 sidor till om Akilles utan problem men du ska orka läsa det också - hi hi
Akilles är en sådan fantastisk hund. Jag är såååååååå glad att han har flyttat in i vår familj. Visst sliter jag mitt hår många gånger men han har så fina egenskaper som lyser igenom hela tiden så jag ser inte hans brister som speciellt stora längre trots att omgivningen gör det. Istället ser jag bara vilken fantastisk hund han är och går oftast och njuter av hur framtiden ska bli när han har kommit ner i varv. Kommer bli helt underbart. Han är superrolig att jobba med och han VILL verkligen göra det han blir ombedd till att göra. Trodde det skulle bli jobbigare med hans brister än vad det är. Men jag ser ju vad som finns bakom så jag vet ju att det kommer att förändras.
Dessa första veckor har varit lite "trial and error". Jag har verkligen fått lägga mycket av min tidigare kunskap åt sidan och helt enkelt utgått ifrån Akilles och bara provat olika saker och sett vad som fungerar eller ej. Det har inte blivit konsekvent för honom i vissa situationer men det är enda sättet för mig att förstå honom och komma fram till hur vi ska gå vidare.
Har ägnat mig åt mycket funderande och studerande de här veckorna. Har fått göra avkall på en del metoder där jag måste hantera Akilles annorlunda eftersom han ibland fullständigt låser sig. T ex att försöka byta ut beteendet iställt för att korrigera det. Det fungerar ju oftast men inte när han har nått en viss nivå av stress (t ex vid hundmöte) så då får jag med kroppspråk och kommando visa att jag inte tolererar det att han uppför sig så (jag får honom att backa och inte gå förbi mig och så säger jag sluta bestämt tills han lugnar sig så att jag kan avleda och berömma honom).
Önskan är ju att kunna avleda och visa rätt beteende så mycket som möjligt men jag känner att jag ibland måste markera rätt "hårt" mot honom när han spårar ut fullständigt och hugger i mina händer för att få ut sin frustration.
Det går bra för han vet nu vad jag vill och ibland blir jag så full i skratt när han kämpar och kämpar för att lugna sig. Han "moffar" långt ner i halsen och det kryper i kroppen för att inte få ett utbrott och när han klarar att kontrollerar sig så känns det underbart och då kan jag uppmuntra och belöna. När han inte klarar det så får vi helt enkelt stanna kvar på samma plätt tills han har lugnat sig och kan gå vidare utan utbrott. Det kan ta lång tid men det är det värt för han måste jag verkligen vara 100% konsekvent oavsett om jag ska med tåget eller ej. Det är bara att prioritera om. Är övertygad om att det snart ger mig stor belöning.
Jag utsätter honom för mer och mer svårigheter och ibland blir jag rädd och tappar självförtroende och tror att jag pressar honom för mycket. Fast det går över rätt fort när jag ser att han lugnar sig igen. Jag tänker så här att nu är det dags för honom att börja utmana sig själv i svåra situationer för att komma vidare och hantera vårt liv. Jag kan ju inte låsa in honom och leva skyddat utan nu är det dags att han introduceras i vårt liv och våra intressen och rutiner. Där ingår ju mycket fotbollsmatcher och följa med hem till folk när vi går bort. Tanken är att han ska vara med oss överallt där han är välkommen.
Jag utsätter honom för mer och mer svårigheter och ibland blir jag rädd och tappar självförtroende och tror att jag pressar honom för mycket. Fast det går över rätt fort när jag ser att han lugnar sig igen. Jag tänker så här att nu är det dags för honom att börja utmana sig själv i svåra situationer för att komma vidare och hantera vårt liv. Jag kan ju inte låsa in honom och leva skyddat utan nu är det dags att han introduceras i vårt liv och våra intressen och rutiner. Där ingår ju mycket fotbollsmatcher och följa med hem till folk när vi går bort. Tanken är att han ska vara med oss överallt där han är välkommen.
Vi har varit på en fotbollsmatch, vi har gjort utflykt till mina föräldrar i en stuga där vi var ute på skön och rodde lite, han har fått träffa mina studiekompisar som är goa och kommer hem till mig så jag slipper lämna honom, han har varit ensam en timme i sträck några gånger. Han har gått bort på "kräftskiva" med oss och en annan familj. Allt har gått bra utom själva fotbollsmatchen så där har jag avvaktat lite och ska korta ner stunden vi åker med och sakta förlänga den. Det blev för länge och det var så många störningsmoment just den dagen som det normalt inte brukar vara.
Problematiken med honom är ju hans storlek och hans otroliga kvickhet både i hjärnan och i kroppen (men detta kommer ju bli hans framgång också lite senare). Han rör sig så fort och är svår att stoppa och "placera" där man vill ha honom t ex att jag vill gå emellan honom och det som stör honom. Det medför tyvärr mer att han hänger i kopplet och man får stoppa honom i kopplet istället för med kroppen som man kan med en större hund men jag har börjat bli ganska snabb jag själv så jag kan förebygga många häftiga rörelser bara genom att placera mig annorlunda i god tid men jag är långt ifrån med på alla "uttryckningar". Sedan är han så smart så nu för ett tag sedan kom vi in i ett skede där han lät sig avleda sig av godiset och jobbade på och fick belöning sedan for han runt och fortsatte att skälla. Balansgången att belöna rätt beteende när han lyckas bryta sin frustration och att inte göra det hela så svårt för honom så han hela tiden tappar koncentrationen på mig har varit en utmaning. Nu har vi tagit ett steg tillbaka och det har gett resultat i att jag nu kan avleda mer med rösten och vänta in ett lite längre bättre beteende innan jag belönar. Så underbart och i min värld är det jättestora framsteg på kort tid. Är så STOLT över honom (och mig själv såklart)
Problematiken med honom är ju hans storlek och hans otroliga kvickhet både i hjärnan och i kroppen (men detta kommer ju bli hans framgång också lite senare). Han rör sig så fort och är svår att stoppa och "placera" där man vill ha honom t ex att jag vill gå emellan honom och det som stör honom. Det medför tyvärr mer att han hänger i kopplet och man får stoppa honom i kopplet istället för med kroppen som man kan med en större hund men jag har börjat bli ganska snabb jag själv så jag kan förebygga många häftiga rörelser bara genom att placera mig annorlunda i god tid men jag är långt ifrån med på alla "uttryckningar". Sedan är han så smart så nu för ett tag sedan kom vi in i ett skede där han lät sig avleda sig av godiset och jobbade på och fick belöning sedan for han runt och fortsatte att skälla. Balansgången att belöna rätt beteende när han lyckas bryta sin frustration och att inte göra det hela så svårt för honom så han hela tiden tappar koncentrationen på mig har varit en utmaning. Nu har vi tagit ett steg tillbaka och det har gett resultat i att jag nu kan avleda mer med rösten och vänta in ett lite längre bättre beteende innan jag belönar. Så underbart och i min värld är det jättestora framsteg på kort tid. Är så STOLT över honom (och mig själv såklart
)
Han går fantastiskt bra ihop med Suzy nu och de njuter så av varandra. Jag bara smälter när jag ser hur de har hittat en relation som är så harmonisk nu. Min fina fina kloka Suzy som är så princessaktig och en sådan fin förebild. Jag är så STOLT över henne också.
Katterna är en svår problematik men vi gör små, små framsteg där. Har fått honom att sitta en bit ifrån när katten äter och så han tystnar och bara sitter och ger små ljud ifrån sig. Stort i jämfört med ett hjärtskärande skällande men så fort katten rör en tass så drar han igång igen men vi har hittat rutiner för katterna så de kan komma och gå utan att råka ut för honom i alla sammanhang och de bor nu på nätterna i pojkarnas rum där de får sin fristad och samtidigt mycket kel och gos.
Vi har introducerat honom för min närmaste familj och det går jättebra. Han känner igen dem väl och hälsar så fint på dem nu. Kryper gärna upp i knäet på dem och i går passade min syster honom halva dagen när jag var i skolan och de hade det så mysigt. Mina föräldrar är här ofta och min mamma (som jag inte har ärvt mitt djurintresse ifrån för hon är lite rädd och obekväm med djur men hon älskar ju mina som hon har fått lära känna i sin egen takt) tar honom i kopplet och går runt med honom i trädgården och jag passar på att gå därifrån. Så kul att se, nästan som hon gjorde med mina barn när de var små.
Möten med andra folk och hundar är fortfarande det svåra. Här har jag fått prova mig lite fram hur han reagerar på att hälsa på främlingar och det har gått med lite olika resultat men ett måste för att jag ska se hur han fungerar. Nu har jag kommit fram till en metod som jag tycker fungerar bra och den kör vi på nu. Ska såklart visa den för LenaMaria och be henne ge sin åsikt på den när vi träffas. Idag gick vi förbi en hund utan ett enda skall...... JIPPIE och han jobbade på med mig trots att han såg hunden.... När min son Robin går med honom går det väldigt bra. Han gick runt utanför veterinärkliniken med Akilles när jag var inne och hämtade min katt och då var Akilles jättelugn trots hundar runt honom. Robin har ett fantastisk kroppspråk och utstrålar så mycket lugn.
Planer för den närmaste framtiden är att få till en tid med Lena-Maria och diskutera hundmöten, människomöten och ev klickerträning med henne. Längre fram funderar jag både på spårkurs och agility. Sååååå kul det ska bli.... han har egenskaper som jag tror passar så många aktiviteter så vi kommer kunna välja och vraka på roliga kurser i framtiden.
Det vi tränar på rent "lydnadsmässigt" är kommandona framåt och stanna (har får guldstjärna). Vi har börjat med sitt inomhus för det har han svårt för när han är uppe i varv och det fungerar fantastiskt bra. Han kan kommandot men är inte jättemotiverad att göra det så jag tar det ganska lugnt med detta just nu. Han kan vänta vid dörren och grinden tills jag ger kommando att han får gå ut. Fungerar redan till 95%. Han kan leta och letar mycket under promenader och vi har börjat inomhus med att gömma skinka under en burk men det har han svårt för så vi har gått över till en bit skina inne i en toarulle och det lyckas han med ganska snabbt. Nu ska vi försöka återkomma till burken igen. Vi håller på att introducera backa för det vill jag att han ska kunna när jag ber honom om det när han fokuserar på fel saker men det håller jag på en mycket långsiktig nivå.
Det som hjälper mig när jag har en dålig dag och känner hur frustrationen kommer krypande och jag spänner mig så tänker jag på att min uppgift är att visa honom att han kan sluta vakta och fokusera på allt runt om kring honom och slappna av. Det blir som ett mantra i huvudet och då kommer jag tillbaka till rätt sinnesstämning.
Ett annat exempel är när han får utbrott så vet jag att man inte ska pladdra med en hund men det hjälper mig jättemycket om jag pratar med honom och säger t ex släpp det Akilles du behöver inte bry dig om det, jag har koll - får då kommer jag in i rätt sinnesstämning. Detta är ett perfekt exempel på där jag egentligen gör fel genom att pladdra men det gör att vi når framgång eftersom jag kan hantera honom bättre..... så lite egna "hemmasnickrade metoder" blir det....
Du får gärna kommentera det jag skriver ovan om du tycker något låter konstigt. Behöver mycket råd av andra och tar så gärna emot din kunskap och erfarenhet. Jag vet du sa att du vill höra både bra och dåliga saker och när jag läser vad jag skrivit ovan så låter ju allt så himla positivt men visst är det inte så hela tiden men jag känner inte det som negativt utan bara som naturliga situationer utifrån hans stress. Visst gör vi våra fel både han och jag men det känns bara jobbigt i väldigt korta stunder. Det bra överväger så MYCKET mer.
Ska försöka få med mig Håkan så han kan filma lite situationer för jag lyckas inte både filma och jobba på med Akilles som du kanske förstår, det ser så himla roligt ut ibland när jag ska hålla reda på Suzy som går lös och ibland senilt går in på någons tomt och hon hör ju inte mig när jag kallar, samtidigt skälller Akilles ut något hysteriskt och jag blandar in bajspåsar och koppel om vartannat och får springa efter Suzy med Akilles släppande efter baklänges. Ja, vad göra i dessa totalt misslyckande situationer - det enda jag kan göra - se mig själv utifrån och så får jag mig ett gott skratt och går vidare.... och tänker ironiskt på uttrycket "gör om - gör rätt"
Aptiten är strålande och han äter upp alla måltider. Har lagt på lite mer hull. Håret tror jag är på utväxt men det går så sakta så jag kanske inbillar mig. Ska vänta ca 3-4 månader till och har det inte förbättrats märkbart så har jag och veterinären kommit överens om att utreda ev hudproblem. Han har lite torra flagor och kliar sig ofta där selen har suttit men det behöver ju inte betyda något. /Lotta
Kommentarer
Trackback
