omplaceringshund

Text: Christine Leijd

Jag skulle kunna skriva en helt egen blogg, om bara Tubbe. Ingen familj har ännu presenterats för Tubbe, och varje dag väntar jag på att "rätt" person ska ringa.

Under helgen kommer jag på Tubbes egen presentationssida lägga upp videofilmer på honom inne i hemmamiljö, och nu bloggar lite här om vad jag ser som viktigt när det gäller Tubbe.



Tubbe är som jag ser det en livskamrat. En "one in a lifetime-hund". Han är som en manlig version av min tik Sascha, en riktig innerlig följeslagare. En rolig humoristisk och karismatisk hund. Ja, han är smart. Han tycker om att träna. Men många som hör av sig missar själva "själen" i Tubbe. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det utan att stampa någon på tårna. Men vi söker inte i första hand en träningsnarkoman till matte. Många hör nämligen av sig och ser Tubbe som ett trevligt "redskap", "verktyg", en kvalificerad operant träningsmaskin. Och visst. Det är ju meriterande i sig att man är van vid att träna hund.

Men ...

Vad jag alltid tänker på när det gäller en hund som är van vid mycket närhet, som pratar med sina tassar, som backar in i en människa och vil komma nära när någon sätter sig så han kan sätta sig i knät, en hund som vill sitta eller ligga med i soffan, en riktigt mysig, varm och gosig hund, det är att det som varit självklart och mysigt i de första fem åren av en hunds liv, det bör inte bli ajabaja och förbjudet i nästa hem.



Jag har så svårt att se framför mig hur någon någonsin ska höja rösten, fösa ned, eller bestämma att Tubbe bara är en hund och då ska han vara på golvet. Nej, inte med en hund som är så mild och vek, som inte försvarar eller som kräver en plats nära, utan som fint ber med blicken och osynligt tolkar ett ja i ett ögonkast. Ni vet en hund som kan avläsa en blick. Det är en sådan känslig och härlig hund Tubbe är.

Som ett exempel accepterar Tubbe olika regler på olika platser. Hans "mormor", mattes mamma har en sambo som inte vill dela sängen om natten med en hund. Det vet Tubbe. Så då sover han inte i sängen. Inte när sambon sover i sängen. Utan när sambon tidigt går upp på morgonen och går upp ur sängen, och lämnar sin säng tom, då gäller ju inte längre sambons regel, för han är ju inte där.

Då tassar Tubbe in på försiktig tass. "Mormor" låtsas sova, för som hundägare ska man vara konsekvent och hålla på reglerna så alla familjemedlemmar har samma åsikt? :) Och när Tubbe avgör att kusten är klar, då hoppar han mjukt och försiktigt upp och ordnar plats åt sig på den redan uppvärmda sänghalvan, och somnar. Nära, tryggt, där han vill vara.



Jag kan prata med, maila med, och läsa hur många människors tankar om Tubbe som helst. Men för Tubbe, är det PERSONEN som är övervägande. För mig med. Tubbe i sig kommer placera sig i vilket hjärta som helst.

Men vad jag har antennerna ute efter, det är en glad, harmonisk, humoristisk hundägare. Jag får en bild av någon som kanske sagt till sig själv att "Jag vill aldrig mer ha hund för ingen kan ersätta min förra". Någon som älskar sin hund lite mer passionerat än genomsnittet. Någon som förtjänar Tubbe. Ni behöver inte vara rädda för att höra av er. Jag vill bara att rätt person ska fråga mig RÄTT saker om Tubbe. Ja, Tubbe måste få placeras med känsla. Det är en sådan där vovve som jag själv skulle ha velat ha. Och då ska ni bara veta hur många hundar som jag träffar varje år inom Hittehund.