Tips på egna fyllda isglassar till vovven i värmen!
Nu har värmen slagit till på allvar, och många hundar blir lite flämtiga och varma, precis som vi. Ett enkelt sätt att både få dem att dricka, samt att svalka ned dem en smula, är att på ett billigt sätt tillverka egen fylld isglass. Därför får du här ett recept att följa, i några enkla steg.
1. Ta fram en skål, en plastmugg, en grund lunchlåda eller någon annan produkt av plast som klarar att frysas, den fyller du till en fjärdedel med vatten. Om man vill lyxa till det ordentligt använder du nedsvalnad osaltad buljong efter att ha kokat kött eller kyckling, annars vanligt vatten. Lägg in den i frysen en stund, så har du strax ett första lager med is.
2. Ta ut lådan och på det första islagret häller du valfritt smaskigt innehåll. Det ska vara något din hund uppskattar. Inte tråkigt torrt hundgodis, utan intressanta saker, så som kokt köttfärs, kokt kyckling, korv, skinka, ost, blodpudding....
3. Efter en stund i frysen har du nu skapat ett skyddande islager med ett lager god fyllning, och nu är det dags för lager 2, med en annan smak.
4. Här använder jag tärnad salladskyckling till nästa lager. När det fryst fast i botten tar jag ut lådan från frysen och häller på ännu lite vatten så båda fyllningarna finns längst in i iskakan.
5. Isglassen är klar! Du kan lätt göra flera fyllningar, smaker och former samtidigt. Ofta tycker barn det är en rolig sysselsättning, och du har fördelen av att ha färdiga isglassar till din hund i frysen eftersom detta är något du kan göra samtidigt som du ändå är hemma och gör något annat.
6. Mitt i den heta sommarvärmen kan du servera, förslagsvis utomhus, på en handduk eller en matta, eftersom det kan bli lite slaskigt. Dessa isglassar är även väldigt bra att ta med insvept i en plastpåse om du är inne i stan eller tar med hunden på en utflykt. Mina hundar får glassarna serverade både hemma och under promenad.
Det är även lite härngympa och aktivering, att gnaga sig fram till salladskycklingen!
Eftersom hundarna i värmen blir nedsvalkade genom trampdynorna kan man även köpa en enkel barnpool till terrassen eller trädgården.
Katter behöver också kylda drycker om sommaren, så lite kattmjölk nedkyld i isvatten är lyxigt även för dem!
Förra året hade vi ingen semester utan hela sommaren gick åt att hjälpa hundar till nya hem. Vår verksamhet behöver alltid planeras i den mån det går. Dock är det för oss varierande hundar och situationer, där varje utplacering är individanpassad, hundarna har olika bakgrund och behov. Men då det hela tiden finns en kölista och vi får väldigt många förfrågningar om vi kan hjälpa till, och dessvärre ofta inom korta tidsmarginaler, har vi bara en bra möjlighet att följa vår egen tidsplanering under de perioder två gånger om året som vi stänger Hittehund för att följa upp hundar och organisera arbetet.
Sommaren 2012 vill jag gärna göra några längre uppföljningsresor. En stor och viktig del av vårt arbete är uppföljningen. Samtidigt är det den mest givande delen för oss, som även ger näring och energi för fler hundar. Vi vill själva se resultatet av vad vi åstadkommer. Förra sommaren ställde jag in min egen semester gång på gång eftersom vi hade flera akuta hundärenden under sommaren vilket omöjliggjorde ett semesteruppehåll. Till slut hade jag ställt in semestern så många gånger att mina semesterdagar tog slut, och jag behövde återgå till mitt arbete utan ledighet. Ledigheten hade enbart vigts åt Hittehund! Tyvärr gav det även till resultat att jag blev fast i Stockholm utan möjlighet att göra de uppföljningar som jag själv vill göra. Framför allt ser våra hundägare ofta fram emot att få besök och visa upp hur hunden har anpassat sig i sin nya miljö.
Det tar emot att stänga, men samtidigt brinner jag för möjligheten att åka inom Värmland och besöka de hundar vi har utplacerade där, ta en sväng till Östergötland och besöka hundar där, samt väldigt gärna även hinna med Västra Götaland, Skåne om mer tid finns ... Det här låter som korta dagsresor, vilket det inte är eftersom hundarna inte bor på samma orter. Några av våra lite avskilt boendes hundägare blir ju besvikna när det dagliga arbetet inom Hittehund gör att man inte har lika mycket ledig tid över för att göra dessa längre resor trots inbjudan. Men anledningen därtill är ju aldrig ointresse, utan att man engagerar sig fortlöpande för fler hundar. Precis som man en gång har hjälpt just den hund de själva har tagit hand om.
När jag inte kommer resa runt för att redan besöka utplacerade hundar kommer jag inte vara i Stockholm utan främst tillbringa tiden på Grantorp, mitt lantställe där jag förut bodde permanent. Eftersom det just nu står tomt har jag inte längre någon fast telefon där, fläckvis mobiltäckning, och inte heller ett internetabonnemang. Jag behöver åka dit både för att vila samt för att renovera. Vilket gör det rent praktiskt omöjligt att samtidigt placera hundar. Jag vill inte koppla in en massa abonnemang enbart för att hålla mig online och nåbar inom Hittehund. Som vanligt är alla våra hundägare välkomna till Grantorp som ligger i Bergslagen, gärna under juli månad. Hör bara av er!
Det är nödvändigt att stänga intaget av fler hundar just nu. Detta beroende på att vi har ett begränsat antal hundar som vi hjälper samtidigt eftersom vi lägger ned väldigt mycket tid på varje enskild hund.
Först träffar vi hunden det gäller under en eftermiddag då vi både fotograferar och filmar den i olika situationer. Ofta träffar vi hunden flera gånger. Dels för att få beskrivningen mer levande och även för att skildra ev problematik, eftersom vi arbetar rikstäckande och det gör att vi har intresse från hela landet.
Sedan en djupintervju med ägaren på 2-3 timmar om hunden, vilket ligger till grund för våra detaljerade beskrivningar. Varje hund som presenteras motsvarar i arbetsinsats minst 10 timmar. Och det är innan vi har börjat att intervja familjer.
Foton och film redigeras och ägaren får läsa igenom beskrivningen.
Nästa skede innebär för oss att fördela tiden rätt mellan olika familjer som hör av sig gällande alla hundar, så vi hinner tala med dem i lugn och ro, besvara frågor per mail, och hitta medarbetare som gör hembesök lokalt hos de familjer som kan komma ifråga innan de får träffa hunden. De får fylla i vår intresseanmälan på 12 sidor. Vi tar referenser och ringer dessa, och även allmän koll mot offentliga register och ekonomi etc.
Sedan är vi även fysiskt med vid varje möte med en ny familj, under en sk inskolningsprocess.
För att vi ska hinna med att göra det så bra som möjligt för varje hund, och ha tid för att ha den höga kvalité genomgående under varje omplacering behöver vi begränsa oss. Hittehund är ingen renodlad annonssajt, utan så mycket mer engagemang, så även om vi skulle vilja finns det ringa möjlighet att hjälpa till utan vår omplaceringsprocess. Då blir det ofta ogenomtänkt och chansartat, och så vill vi inte arbeta.
Den 15 juni-1 augusti har vi vårt sommaruppehåll, och tiden innan är rätt fullbokad då det är många praktiska inskolningar av de hundar i Stockholmsområdet (där jag bor) vi redan har tagit oss an. Nu ägnar vi resten av tiden innan sommaruppehållet åt att omplacera de hundar vi redan har tagit oss an!
Alternativt kommer vi öppna för en möjlighet att själv annonsera ut sin egen hund genom vår hemsida under perioden vi har stängt, eftersom vår hemsida ändå är välbesökt. Vi får se om tekniken fungerar väl fram till dess.
Möjligheten kommer att finnas att skriva upp sig på vår väntelista på de hundar vi presenterar ifrån 1 augusti om man har behov av att omplacera sin hund.
Det är inte bara ledsamheter i bloggen, utan emellanåt trillar det ned mail som man också blir väldigt glad över! Som nytagna bilder ifrån Hittehund´s Ida som matte Annika har skickat till både oss och till tidigare matte My. Det är foton ifrån Idas 7årsdag! Hipp hipp hurra!
Nu har finaste Torsten slutat sina dagar. De sista månaderna gick det snabbt utför trots medicinering och han blev allt tröttare. Han skulle ha fyllt tolv år denna sommar så man får se det som att han haft ett långt hundliv. Om hans liv före 2008 då jag för första gången mötte honom vet vi föga, bara att han redan haft tre olika hem och att den sista familjen inte kunnat promenerat honom eller aktiverat honom på något annat sätt strax innan de separerade. Jag tror dock att det var ödet att jag på den tiden bodde i Borås och det fanns en goldenkille i Fristad som behövde ett tillfälligt hem. När han kom till mig var han i ett ganska dåligt skick, han vägde för mycket och han hade knappt fått någon uppmärksamhet och stimulans vilket märktes tydligt. Mina föräldrar träffade honom bara några dagar efter att han flyttat in och de blev genast kompisar med denne godhjärtade, dregglige kille:-)
Torsten gravt överviktig när han kom in för omplacering
När det så blev klart att han skulle bo hos just dem så började de genast projekt "banta hunden" där de till Torstens förtret minskade ner/bytte ut kosten till en lämpligare samt motionerade honom så att han till slut kom i bra form. Min jägare till pappa ville gärna undersöka om Torsten skulle kunna vara en tillgång även där men se nej, jaga ville Torsten inte! Möjligen intressanta tikar då...!
Istället följde han med sin nya matte överallt. På jobbet, på långa promenader, i skogen. Och varje år åkte de på en veckas fjällvandring tillsammans med mammas bästa väninna och hennes schäfer som blev Torstens bästa kompis under de här åren. Veckor då Torsten visat att han haft ork och kondition till att gå långa sträckor.
Målet har alltid varit att Torsten ska slippa vara själv hemma då han varit det alldeles för mycket i sitt tidigare liv så därför har Torsten haft några stadiga hundvakter, främst då hans dagmatte G som också är en vän till familjen.
Ett par saker har han aldrig lyckats komma över och det är skotträdslan vilket gjort nyår och liknande till mindre roliga tillfällen. Dock upplever mina föräldrar att det gick bättre efter de tränat med bland annat cd-skivor och dessutom ställt Torsten i fokus och planerat utifrån detta. Det andra är bilåkning och vi har spekulerat i om han möjligtvis varit med om någon olycka i sitt liv. Han kunde aldrig slappna av utan satt upp och stirrade ut genom fönstret så fort bilen var igång vilket kunde innebära timmar då hans stressnivå var hög. Det är sådant man ska vara medveten om när man tar sig an en omplacering, man har inte hela historien och det kan ibland innebära att man får planera sin vardag annorlunda...
Framför allt så har Torsten varit en kär vän till alla i familjen, även oss utflyttade "barn", och ingen av oss kommer någonsin att glömma denna underbara hund som vi fått förmånen att ha i vårt liv. Det är svårt att förstå att han inte kommer att möta oss i dörren mer... Men nu var det dags att gå vidare över regnbågsbron...
Chicco kom till våran familj i Januari förra året, och har sedan dess vuxit till att bli en stor del av våra liv!
Christine ringde oss strax efter årsskiftet 2010-2011 och berättade att hon hade blivit kontaktad av en kvinna i Lund med en hund som hon trodde skulle passa oss. En blandning mellan Dobermann och Rottweiler. Han behövde omplaceras rätt raskt pga ändrade familjeförhållanden. Vi hade då varit utan hund i ca 4 månader efter Zak, vilken också var en hund adopterad via Hittehund!
Vi åkte och träffade Chicco på tisdagen den 4/1 -10, redan på fredagen därefter så kontaktade denna kvinna oss och frågade om vi ev. vill hämta Chicco, då det drastiskt hade blivit stressat för honom. Så vi hämtade hem Chicco redan 3 dagar efter första kontakten. Det kändes lite osäkert, det må jag säga. Dock så har både jag och min sambo Anna extensiv hundvana. Så det var absolut inga problem!
Chicco frodades hemma hos oss, det var så trevligt att se honom växa som hund redan dom första veckorna! Ca året gammal och fortfarande en "slyngel", helt klart!
I Juli 2011 så flyttade vi ifrån Landskrona, ut på landet. Till Revingeby, utanför Lund för att vara exakt... Chicco verkligen stormtrivs här ute, det visste vi sedan tidigare. Då detta ställe är Annas föräldrars, specifikt hennes fars föräldrahem.
I december 2011 så blir Chicco hastigt sjuk, i hög feber och vätskebrist. Han visar redan då symptom på försämrad balans, vilket naturligtvis blev länkat till febern. För 3 veckor sedan så började Chicco få vad som liknade epilepsianfall, det första kom efter eftermiddagsrastningen i skogen onsdagen den 29/2. Han bara föll ihop och var helt desorienterad, men vad jag tyckte var märkligt var att han hade inga muskelkrämpor som ofta kommer med ett epilepsianfall. Vi ringde givetvis och rådfrågade veterinär om detta, och hon tyckte det var bra att vi ringde. Så vi fick en tid dagen efter (tors 1/3). Kvällen var fri från andra incidenter. Torsdagen kom... Under tiden vi var på väg hemifrån och att vi kom fram till dörren på Lundabygdens djursjukhus, så har Chicco fått ytterligare 3 anfall. Väl inne väntandes på att vi ska få komma in till veterinär så får Chicco ett kraftigt anfall, så en utav deras veterinärer kommer ut och hjälper oss. Därefter får han givetvis komma in, då detta är något allvarligt...
Veterinären tar blodprover för att kolla så att det inte är infektion eller något annat som visar sig i blodet. Han blir även röntgad över bringa och buk. Allt ser bra ut! Vilket är lite förbryllande... Hon ringer då till Helsingborgs djursjukhus och bokar in en tid för en MR, så vi åker dit.
Väl där så får vi sitta och vänta, narkosläkare m.fl sitter tydligen i något möte. Hur som helst blir Chicco inlagd. Dagen därefter får vi hämta hem Chicco, utan MR gjord. Mycket pga att Chicco verkar ha åkt på en lunginflammation, därav den hosta han haft under en tid. Episoderna han haft säger dom är länkat till vad dom tror är en tumör i en testikel, efter undersökningar och ultraljud som gjorts. Detta tycker jag då personligen låter lite konstigt eftersom när jag tog upp det med att jag trodde han hade testiklarna kvar så skällde veterinären där i Helsingborg nästan ut mig, för att dom tog man ju vid kastrering.
Väl hemma och behandling påbörjats med div. mediciner och så, så blir Chicco bara sämre i balans och aktivitet. Detta tar vi också upp med Veterinären vi träffade först i Lund vid återbesöket på måndagen den 5/3. Hon tycker då att vi ska boka in ett återbesök ca 14 dagar senare för att se om fenemal hjälper mot dessa anfall/episoder han haft. Det verkar hjälpa under dessa 2 veckor, för att inga fler anfall påträffades efter den 5/3...
MEN! Chicco blir bara distinkt sämre och sämre, ramlar omkull här och där, snubblar nästan över allt han försöker hoppa över. Vilket var väldigt ovanligt att han gjorde.
Torsdagen den 15/3 så är Chicco så pass kass i balansen att han missar trappsteget på trallen och nästintill snubblar in i väggen! Detta är så pass obehagligt att vi ringer till Lundabygdens djursjukhus och bokar in en tid till Fredagen den 16/3 redan, istället för att vänta till måndagen, då vi har återbesöket.
Vi kommer dit med Chicco, och får träffa en annan veterinär. Hon tycker då att vi ska åka till Malmö för en CT (skiktröntgen) av Chiccos huvud. Får komma dit nästan direkt, och Chicco blir åter igen inlagd. Röntgen blir gjord på fredagen redan, men svaren kommer inte förrän på lördagen (igår). Resultatet är vad vi befarade, en tumör! Den satt dessutom så pass illvilligt att chanserna för att han skulle klara detta var små, och att han skulle vara sig själv efter detta var omöjligt att säga...
Så beslutet togs att han ska inte behöva lida av detta, utan det bästa för honom är att få somna in! Att låta detta få löpa och försöka behandla hade varit mer själviskt för mig och Anna än för Chiccos bästa. Så igår eftermiddag var vi och tog farväl av våran älskade lilla grabb, helt fruktansvärt... Han var SÅ lycklig att se oss! Det var helt ofattbart att denna lyckliga 2½ åring snart inte skulle finnas hos oss längre.
Denna helg har varit brutalt jobbig på alla sätt och vis, men jag tror att mycket av vad som håller en uppe... Det är just att för 3 veckor sedan så ställde både jag och Anna in oss på, det värsta tänkbara scenariot: att Chicco kanske inte överlever detta. Att det kan vara något värre än vad dom trodde var en idiopatisk epilepsi.
Så var än du befinner dig Chicco, må du vila i frid!
Den allra vanligaste anledningen till att man kan bli nekad en hund genom Hittehund som man är intresserad av, är att vi bedömer att man inte har tid att ge hunden i dess nya hem.
Det är lite därför vi har en högre åldersgräns, för att vårt önskemål är att det ska vara väldigt förutsägbart hur hundarnas återstående hundliv kommer att se ut. Att det inte ska ske så stora förändringar i den kommande familjen, utan att den familjen vet, så långt det är möjligt, hur livet kommer att se ut.
Därför söker vi, för hundarnas skull, en familj där bland annat arbetslivet och rutiner i vardagen redan är satta. Det är mycket vanligt att personer vänder sig till Hittehund, har det som krav. Ibland är det just tidsbrist och arbetsförhållanden som gjort att de till slut ser att de inte kan ge sin hund det som behövs i tid och utrymme. Därför är det en sak vi tittar på i den nya familjen, så att inte hunden riskerar att hamna i samma situation som den kommer ifrån. Frånlämnande familjen vill veta, och även Hittehund behöver veta, hur livet i många år framåt kommer att se ut.
Det är ofta väldigt traumatiskt att omplacera sin hund, och tid är nästan alltid nyckelordet, den avlämnande familjen har ofta inte längre tid för sin hund, och det går som en röd tråd genom alla samtal när man diskuterar vad hunden behöver för att må bra. Det vet ju vi med. Problembeteenden hos hund uppstår inte av sig själv, utan de som har minst problem med sin hund, eller att "ha hund", det är de som har mest tid. Gemenskap med sin hund. Och om eller när man får problem, då går de inte att lösa om man inte är hemma eller har mer tid att lägga på relationen med hunden. Utan det är ett privilegium att vara hundägare, och ofta innefattar det att man genomför en hel del förändringar i livet för att få till det. Så det blir bra även för hunden.
Tråkigt nog, är det flera som söker en vuxen hund just för att den ska klara av att vara "ensam hemma". Det är alltid oroväckande när det är bland de första kriterierna man nämner i ett samtal eller ett mail, att man undrar om hunden är van vid att vara ensam. De familjer vi söker, det är de som har en varaktig hundtillsyn. Med det menar vi en hundtillsyn som inte är baserad på lösningar för stunden, som att man har en tonåring som "än så länge är hemma", eller "jag har just nu jättemycket tid för jag är arbetslös", eller "jag studerar nu, det löser sig nog framöver, dagmatte eller nåt".
Vårt arbete går ut på att hitta de ansvarsfulla hundägare som har en stabil tillvaro där man är medveten om sedan innan vad man måste prioritera bort när man har en hund, eller familjer där man är villiga att göra förändringar i sitt liv ifall man är två som arbetar heltid samma arbetstider och har barn som även de har egna aktiviteter.
För några veckor sedan talade jag med en kvinna som blev både irriterad och uppbragd när jag inte fann kombinationen heltidsarbete med vuxen hund som det optimala. Hon arbetade inom vården och när jag föreslog väldigt ödmjukt att hon kanske skulle se över möjligheterna att förändra sina arbetstider så hon arbetade mera helger eller kvällstid så hon gick omlott mot mannens arbetstider, då fräste hon och blev väldigt arg. Hon menade att hon absolut inte tänkte tillbringa mindre tid hemma om kvällarna eller om helgerna eftersom det var den tid hon ville tillbringa med sina barn. Några förändringar skulle absolut inte genomföras, utan de skulle ha en hund som fanns där för dem, när de hade tid efter arbetet.
Det är tröstlöst många dagar med dessa samtal eftersom man ibland kan tala med en människa i över en timme tills de förklarar att de arbetar heltid med resväg 9 timmar, och att det är ju en "vuxen omplaceringshund" de vill ha, och inte en valp, för det har de ju inte tid till. Det är därför mina luttrade mailkontakter numera nästan alltid inleds med några korta frågor där jag frågar just vad de har för hundtillsyn under arbetstid. För det känns mer meningsfullt att inleda de samtalen och lägga ned tid på människor som har en genomtänkt plan för hur hunden ska få tid i deras familj. För folk kan skriva noveller på 2 a4 om allt de vill göra med hunden om helgen när de är lediga, men för oss är det bortkastad tid eftersom varken hundens frånlämnande familj eller vi, någonsin kommer sätta en hund i en ny familj där den får mindre tid än i den familj där tidsbristen är skälet till att de behöver omplacera sin hund.
Vi vill heller inte att frågan om hundtillsyn ska vara en kuggfråga. Det är inte för VÅR skull man ska kolla efter en dagmatte eller hänvisa till att det finns någon släkting som bor i närheten. Utan vi vill helt enkelt kunna prioritera de familjer som inte skulle kunna tänka sig tanken att skaffa en hund ifall de själva inte har riktigt gott om tid för den. Vi söker hundälskande familjer som lever ett hundorienterat liv! Där hunden är i fokus, och man prioriterar att ha hund vilket samtidigt medför att man behöver prioritera bort andra saker. Det är vanligt att de familjer som egentligen inte tänkt sig något annat än att den vuxne hunden ska kunna vara rumsren och ensamhetstränad och ligga där och vänta, i efterhand försöker ge svar som de förstår att vi vill ha. Men att de egentligen inte haft en tanke på det inledningsvis. Och det är en brist. För samma personer jämför sig ofta med sina grannar eller arbetskamrater som "Minsann jobbar heltid och har hund, och deras hundar har det väl inte dåligt, varför kan inte jag ha samma upplägg?".
Men man missar en sak då.
Det är att vi arbetar hundorienterat.
Vi väger varje mail med guldvåg, och vi letar alltid undantagslöst efter de familjer där man inte bara har en varaktig hundtillsyn, utan även en egen hjärtlig önskan om att hunden ska ha så mycket tid och sällskap som möjligt. För det är bara de familjerna som genuint även kommer att leva upp till den levnadsstandarden år efter år. De familjer som integrerar hunden så pass i sin egen vardag att de ser hundens behov och förstår vikten av hundens egen tid med sin familj, det är de som värderar hunden så pass mycket att de är villiga att göra uppoffringar för att kunna ha en hund.
Jag ville ha den här texten att referera till i 8 mail av 10, som jag skriver varje dag, i våra nekande svar, där jag är trött på att hela tiden upprepa mig om skälet till varför vi söker familjer där man har tid för sin hund. Det är ju vad hela vår verksamhet handlar om. Att hitta mer tid för en hund. En omplacerad hund behöver känslomässigt lika mycket tid som en valp, även om den redan är rumsren eller kan vara ensam. Det ska inte bli den stressade 2000-talsmänniskans lösning på att kunna ha hund när man egentligen inte vill ta sig tid för en hund, utan försöker att gå en genväg med en färdig hund.
En eftermiddag för några veckor sedan, när jag var osedvanligt trött på den tröstlösa jakten efter familjer där man inte bara ville ha en av våra hundar, utan även hade något vettigt att erbjuda för hunden, ringde jag till Pernilla som tog hand om en hund genom oss i somras. Jag mindes hur genomtänkt och bra den familjen hade resonerat inför sitt införskaffande av hund, och bad henne därför att berätta med egna ord vad de har genomfört förförändringar för att ha tid för en hund.
Resultatet är texten nedan.
Vägen till hund i familjen.
Som så många andra familjer hade vi barn som ville ha hund. I vårt fall fick barnen svaret ”ja, det vill vi också. Men vi arbetar för mycket då kan man inte ha hund!” Så vi drömde om olika raser, gick på stora hundutställningen på Älvsjö och klappade alla hundar vi fick klappa! Så kunde det ha fortsatt om vi inte en dag kände att vår familj verkligen skulle må bra av en hund.
Frågan att besvara då var om en hund skulle må bra med oss?
Då blev svaret nej.
Både jag och min man hade hund i våra familjer när vi växte upp. Vi hade även två hundar tillsammans under flera år innan barnen föddes. Så vad det innebär att ha hund visste vi.
Vi började på allvar fundera över vad vi skulle behöva förändra. Vår familj bestod då av pappa, mamma, dotter 10 år, son 10 år och dotter 7 år. Vi som mest ville ha hund var mamma, pappa och äldsta dottern. Vår utgångspunkt var att hunden inte skulle vara själv mer än 4-5 tim/dag. För att få det pusslet att gå ihop så behövde en av oss vuxna gå ner i arbetstid. Valet föll på mig som arbetar på hemorten. En arbetstid på 60 % var det som var möjligt för att hundens dagar inte skulle bli för långa. Men då måste barnen hjälpa till ändå. I vårt ”team” runt en hunds dagliga skötsel räknade vi med att endast äldsta dottern och föräldrarna skulle gå med hunden. Sonen är inte lika intresserad och har fler aktiviteter, så honom räknade vi inte med i samma omfattning.
Att försaka..
Semester med nöjesparksbesök, förklarade vi strängt för barnen, det kan ni glömma. En hund kan inte sitta i bilen och vänta. Man kan inte åka utomlands hur som helst!
Man kan inte gå till kompisar när som helst. Ni måste gå hem efter skolan till hunden. Har man hund måste alla hjälpas åt!
Men det tyckte alla var ok.
Då blev det vi vuxna som fick tänka en gång till. Att bli en till i familjen innebär ökade kostnader och att gå ner i tid att det blir mindre pengar in. Det innebär kortare tid på jobbet men mer tid för barn och hund. Vi blev tvungna att sätta oss ner och fundera över hela vår situation. Hur ville vi ha det? Vi tog beslutet att förändra arbetssituationen. För mig blev det enkelt eftersom jag haft två anställningar sa jag upp mig från den ena anställningen.
Hur söt en valp än är, så ansåg vi inte att vi hade möjlighet att fostra en ung hund. Det tar ju också lite tid för en ung hund att bli en individ – vi ville mer veta vem vår nya familjemedlem var. Det blev också oerhört viktigt för oss att fundera över vad som är viktigt i vårt liv. Vi hade precis skaffat en husbil, så en hund som tyckte om att åka bil var viktigt för oss. Vi älskar utflykter! Äldsta dottern rider så det skulle vara trevligt att ha med hunden i stallet. Skulle hon kunna gå med hunden så ville vi inte ha ett stort monster som åt småhundar till frukost. Yngsta dottern var lite osäker på det här med hund. Så en hund som gillade barn var viktigt. Bit för bit funderade vi över vad som var viktigt för oss. Vi hade heller inte kunskap eller stod i en sådan situation att vi kunde ta oss an en hund med problem.
Där någonstans förstod vi att det inte var en ras vi letade efter utan en individ. Att vi behövde passa hunden och hunden oss.
Vi började leta bland hundar som behövde nytt hem både bland annonser på Blocket och bland föreningar som skulle omplacera hundar.
En dag så fanns hon där! Hos Hittehund! Enligt beskrivningen så var det vår hund – visserligen tittade vi lite förvånat på bilderna, inte trodde vi hon skulle se ut så – vår hund! Men storlek och vad hon tyckte om att göra var precis det vi önskade.
Vi fick träffa representant för Hittehund, svara på frågor och vi fick även träffa hunden. Vi träffade henne återkommande gånger med en lång inskolning. Hon kom hem till oss på prov. Alla fick fundera. Till slut var vi alla överens, hon fick flytta hem till oss!
Är det då värt det?
Vissa dagar är ett pusslande, särskilt om jag behöver ändra min arbetstid. Jag är hemma på fem minuter med bil men att åka hem på lunchen betyder kort stund att äta och ingen rast med arbetskamrater. Just nu vikarierar jag några procent till för att jag kan arbeta en del hemifrån och för att det funkar tidsmässigt. Men det är inget jag kan räkna med på sikt. Barnens schema ändras ju varje läsår.
Vår hund var vaccinerad mot rabies vilket betydde att vi med husbil reste rätt ut i Europa. Det har fungerat suveränt! Det där med nöjesparker kunde vi faktiskt också besöka. På Legoland får hunden följa med in- de har nog aldrig haft det så välstädat som när vi var där. Allt detta var möjligt tack vare att vår hund var van med skilda miljöer.
Att ha hund tar tid. Att ha barn och hund är inte alltid så lätt att kombinera. Som när yngsta barnet säger att jag vill inte gå med ut, men jag vill inte vara själv hemma. Då gäller det att som vuxen att bedöma vems behov som är viktigast! Är det hunden som behöver gå ut så får barnet snällt följa med. Lätt? Nä, inte alltid. Men värt det? Ja, för oss har det varit det!
Vår familj nu består av pappa, mamma, dotter 11 år, son 11 år, dotter 8 år och hund snart 8 år.
En blåsig dag i början på året åkte vi till kusten för att hälsa på Diesel och hans familj.
Diesel och matte Daisy var redan i trädgården när vi kom och vi fick ett varmt välkomnande av en bufflig, stor nallebjörn. Diesel var jättenyfiken på oss och vår gamla tik som dagen till ära fått åka med oss. Vi började med att promenera en stund runt hagarna. Diesel tyckte allt att det var läskigt med hästarna som stod innanför stängslet. Där ville han gärna gå lite fortare för att komma förbi. Men vattenpölarna gick han gärna i, ju större desto bättre.
Matte Daisy berättade att Diesel hade vid några tillfällen haft hundvakter hemma hos sig. De var ju lite osäkra på var man kunde gå men Daisy hade sagt att låt Diesel visa vägen. Det slutade med att de hade fått en jättelång promenad. Självklart valde Diesel den längsta vägen. Han är ju inte dum!
Diesel är en jätteglad hund som verkar älska alla människor som kommer till honom. Han var väldigt intresserad av vår tik men hon var inte alls intresserad av honom fast han gav lekinviter flera gånger. Till slut satte vi in tiken i bilen. Då stod Diesel med nosen under grinden för det var där hon hade gått ut. Lustigt att se!
När vi stod i trädgården så studsar Diesel iväg, tar ett jätteskutt rakt ner i dammen! Han bara stod där och såg för mysig ut. Daisy fick jagat bort honom men han var lika fort i igen. Diesel kom med sin repstump och ville ha dragkamp. Ville ingen leka med honom så roade han sig bra själv.
Diesel har en härligt mjuk och glansig päls som man gärna kör fingrarna igenom. När vi var och hälsade på hade Diesel haft problem med magen så han hade gått ner i vikt. Han har nu fått prova på ett annat foder och är på väg upp i vikt igen.
När vi satt vid köksbordet och fikade så kände jag hur Diesel kom med huvudet under bordet och skulle lägga det i mitt knä. Jag fick backa stolen en bra bit så att han kunde komma fram med huvudet. Han förstår inte riktigt att han är så stor som han är. När han lagt sig och kommit till ro så drog han långa timmerstockar.
Under den stunden vi var och hälsade på Diesel så fick vi oss flera goa skratt av denna helt ljuvliga hund! Vi tackar så mycket för trevligt sällskap och för fikat!
Pudeln Ludde behöver avlastningshem/delad vårdnad/ ev nytt hem
UPPDATERINGEN: Det löste sig genom Hittehund för Ludde med ett tillfälligt hem och han är nu hemma hos sin matte igen!
(2012-01-05) Beskrivningen kommer snart uppdateras med nytagna bilder och video. Maila omgående om intresse finns för att hjälpa Ludde till info@hittehund.nu
Ludde är en liten aprikosfärgad pudel på 5 kg, vars matte sedan strax före jul hamnade på intensiven i respirator. Mattes prognos talar just nu för att hon så småningom ska få komma hem om ungefär en månad, men Ludde skulle rätt omgående behöva ett avlastningshem som kan ansvara för honom i 1-2 månader tills hans matte förhoppningsvis blir frisk nog att kunna ta hand om honom.
Luddes matte har MS och andra sjukdomar vilket gjort att hon nästan ständigt varit hemma, och de har en central roll i varandras liv. Just nu är det svårt att säga om mattes sjukdom kommer att leda till att Ludde kommer att behöva ett nytt permanent hem, och hans husse kan i dagsläget inte fatta det beslutet på egen hand. Ett drömscenario för både Ludde, och förmodligen även hans matte, är om det fanns en möjlighet till att Ludde tryggt kunde tas om hand och älskas av en ny familj under tiden matte är på sjukhus, och att man så småningom skulle kunna ha lite delat ansvar om honom.
Luddes matte har MS och andra sjukdomar vilket gjort att hon nästan ständigt varit hemma, och de har en central roll i varandras liv. Just nu är det svårt att säga om mattes sjukdom kommer att leda till att Ludde kommer att behöva ett nytt permanent hem, och hans husse kan i dagsläget inte fatta det beslutet på egen hand. Ett drömscenario för både Ludde, och förmodligen även hans matte, är om det fanns en möjlighet till att Ludde tryggt kunde tas om hand och älskas av en ny familj under tiden matte är på sjukhus, och att man så småningom skulle kunna ha lite delat ansvar om honom.
Som husse beskriver Ludde är han van vid att bo i villa, och ha tillgång till en stor tomt där han kan springa fritt i stor utsträckning, men mattes fysiska tillstånd har gjort att han inte varit van vid att få så mycket egna promenader i skog och mark. När han var yngre har han gått en agilitykurs, men på senare år han har inte aktiverats genom hundkurser.
Han har varit en gosig sällskapshund, som varit nöjd och glad över att ha fått vara nära, få vara med, och delaktig. Matte har legat mycket, och Ludde är van vid att få vara nära, både i sängen, rullstolen och i soffan, och att han är mycket människorienterad och social. Matte har haft assistans i hemmet och han är van vid att människor kommer och går, och ibland tar ut honom på en längre promenad. Han är inte van vid så mycket regelbundet umgänge med andra hundar och har aldrig bott med katt. Han springer gärna efter allt som rör sig på tomten, både löv och fåglar.
Ludde är inte så förtjust i andra hanhundar men de flesta tikar gillar han. Husse menar att han är en mycket snäll och foglig hund som inte gör något större fel eller bus även om han är beredd att stjäla någon smakbit ifrån bordet ifall mat lämnas oövervakad. Han är anpassningsbar till nya människor, och det viktigaste för honom har varit att få vara med, och inte lämnas själv. Ludde har blivit anpassad efter sin mattes livsstil och hon älskar honom oerhört mycket. När hon har behövt uträtta ärenden där han inte kan följa med har det alltid arrangerats med hundvakt. Ludde är inte åksjuk men slappnar inte av i bilen utan står eller far lite och tittar ut genom fönsterrutan.
Nu är dock situationen rätt akut med matte på sjukhus, och då husse arbetar heltid samt behöver finnas på besök på sjukhuset kan inte Ludde lämnas själv hemma i den utsträckningen. Just nu är han hos en vän till familjen, men det är bara en tillfällig akut lösning.
Ludde går bra ihop med hundvänliga barn och älskar att leka med bollar. Han tycker också oerhört mycket om att titta på djurprogram på tv och följer dessa så uppmärksamt så det ser ut som om han läser undertexterna.
Hans husse tror att han skulle uppskatta att få komma i centrum hos ett pensionärspar eller någon annan som har mycket tid för honom. Ludde är även lite bortskämd med extra god mat, som frikadeller, kokt kyckling eller grillad kyckling utan skinnet, men allra helst oxfilé.
Det KAN bli aktuellt med att ett tillfälligt fosterhem kan övergå till ett permanent hem, ifall man trivs med Ludde, och hans matte ser att han faktiskt har det bra i en ny familj. Det handlar väldigt mycket om en förståelse för mattes situation och sjukdom, att hon för att kunna förlika sig med en omplacering behöver få känna sig trygg med att kontakten inte bara bryts tvärt. En lösning på sikt skulle kunna vara att man har delat ansvar. Husse är öppen för de flesta lösningar och villig att hjälpa till rent praktiskt med hämtning och lämning, så länge Ludde har det bra. Men just nu är inte matte kontaktbar när det gäller Luddes situation pga följder efter sin sjukdom.
Luddes pappa var dvärgpudel och mamman var mellanpudel, och han kommer ifrån en kennel där han köptes ifrån när han var 5-6 månader gammal. Han är fullt frisk, nyvaccinerad och försäkrad i Agria.
Det kommer nytagna bilder och videofilm på Ludde på hemsidan www.hittehund.nu på eftermiddagen torsdag 5 januari. Det brådskar, så maila gärna till info@hittehund.nu så kommer mer information. Lämna telefonnummer i mailet så vi kan motringa.
Vi har under några veckor sökt efter ett nytt hem till Milou utan att få några bra förslag för hans räkning. Gå gärna in och läs den utförliga informationen om Milou på vår hemsida och maila oss snarast om du har vad vi söker. Här hittar man information om Milou
Inom Hittehund får vi in så många olika hundar för omplacering. Olika raser, olika behov, olika bakgrund. Ofta får vi in väldigt fina och trevliga hundar. Hundar vars ägare inte själv vill annonsera på Blocket och andra fyndplatser, utan som vill veta vart hunden tar vägen.
Cockern Mimi är en väldigt mild och vänlig hund, en fantastiskt trevlig hundflicka. Efter att ha träffat henne tänkte jag att hon skulle passa i många olika familjer och miljöer, men det kändes viktigt att hon skulle få utbyte av sin omplacering. Ibland kan jag fundera väldigt mycket på vad exakt varje hund behöver för att få ett nytt liv, särskilt hundar som har haft det bra, vad ska de få för att kunna få det ännu bättre? Och bättre inom Hittehund, det är ofta synonymt med mer tid, mer aktivitet, mer omsorg.
Inom Hittehund vill vi alltid hitta nya aktiva hundägare, och ja, även för hundar som inte är vana vid att vara annat än "sällskapshundar". En hund som Mimi får naturligvis många som hör av sig. Hennes familj ville helst att hon skulle bli ensam hund, och få vara helt i centrum i någons liv. Så det var en viktig faktor i hennes omplacering att ta hänsyn till. Jag kom hem ifrån mötet med Mimis ägare och ventilerade mina tankar på min privata facebook:
Många familjer hörde av sig om Mimi. Som hund skulle hon vara så lättanpassad, att omställningen var jag inte orolig över. Men jag ville att hennes nya liv skulle bli roligt, att det skulle vara minimalt med ensam tid, och att hon skulle kunna utvecklas. Mimi bodde i Stockholm, och av dem som hörde av sig fastnade jag för Kari från Landskrona, trots att det fanns flera bra förslag lokalt i samma län.
Det var en intuition, en känsla som är vägledande, utifrån att först ha träffat Mimi, och sedan ha talat med Kari i telefon. Kari var även den enda som talade om att "busa upp Mimi", som kunde tolka filmen om Mimi på det sättet, att hon ville få henne att bli HUND. Meningen "Jag inbillar mig att Mimi skulle livas upp av att hänga med mig på promenader och jobb. Att hon får vara hund mycket och ofta, samtidigt som hon får närhet och kärlek i massor" i vår mailkontakt sade mig en hel del. Och att Kari hade möjligheten att ha med sig Mimi till arbetet och själv var i extremt bra kondition, gav stort hopp om Mimis framtida motion och friluftsliv. Karis förra hund Madde hade gått bort för två år sedan. Hennes dotter var utflugen. Och hon var villig att bo över på hotell för att lära känna Mimi den tid vi bedömde att det krävdes.
Nu snart en månad senare är Karis dagliga bilder och berättelser om Mimi något jag ser fram emot varje dag. Hon väger Mimi, och är inte orolig för att hon ska gå upp, utan tvärtom, att hon ska gå ned för mycket eftersom mattes tempo ger henne en hårdare kropp och muskler. Tidsbristen i Mimis förra familj gjorde ju att hon inte var van vid så långa och regelbundna promenader, men det finns få hundar som tackar nej till mer motion och friluftsliv! Mimi är redan väldigt omskött, badad och borstad, och har en helt annan glöd i blicken. Bilderna på Mimi nedan är tagna av nya matte Kari, och de är mycket finare än de som jag själv fotograferade till vår hemsida eftersom Mimi då inte kunde sitta eller stå stilla tillräckligt länge för att bli bra på bild. Nu när hon får mycket aktivitet och motion varje dag går det uppenbarligen bra att fotografera henne med.
Vi lämnar över ordet till Mimis nya matte Kari som med egna ord beskriver hur hon tog hand om cockern Mimi genom Hittehund den 25 oktober 2011:
I 5-6 år har jag följt Hittehunds sida med hundar som är till omplacering. Mest bara för att jag är nyfiken, har hundintresse och var imponerad över hur seriöst de verkade jobba.
I vecka 39 (tror jag det var) såg jag Mimis presentation första gången. "Nej! Nej! Nej!", tänkte jag. "Jag skall ju inte ha hund". Men hon verkade tala till mig. Samma vecka visade jag dottern presentationen och när helgen kom var jag hos Janne och visade han. Jag blev mer och mer osäker. Osäker på om jag verkligen INTE skulle ha hund. Det var ju bestämt att jag inte skulle ha det, trodde jag.
2011-10-08 Dottern övertalar mig att skicka ett mejl till Hittehund. Jag har IGEN visat henne Mimi på datorn och hon ser hur "kär" jag är. Jag skickar ett kort mejl, typ "Hej, jag tror jag gillar Mimi. Har hon fått någon familj än?". Kanske inte riktigt så kort, men ändå.
2011-10-10 Det går upp för mig att jag VERKLIGEN vill detta. Jag sätter mig ner och skriver en halv roman till Hittehund om vem jag är, varför jag är intresserad av just Mimi och på vilken nivå mitt hundintresse ligger.
2011-10-11 Jag får mejl från Hittehund med mer information om Mimi och vi börjar kommunicera fram och tillbaks den närmsta veckan. Också med telefonsamtal.
2011-10-18 Jag får en intresseanmälan som jag fyller i (det tog nästan en timme!) och skickar tillbaks. Jag börjar förstå att jag ligger bra till bland de intresserade, men jag vågade inte riktigt hoppas ändå.
2011-10-21 (På morgonen) Jag träffar en representant för Hittehund här i Landskrona. Jag utgår från att de vill se en och prata lite för att känna efter om den person de har lärt känna via mejl och telefon stämmer överens med verkligheten. Jag fick senare höra att jag bland annat fick betyget "väl genomtänkt". I like!
2011-10-21 (På kvällen) Jag får veta att jag får hälsa på Mimi! Då förstod jag att möjligheten verkligen var stor!
2011-10-24 Janne och jag körde till Stockholm och träffade Mimi, hennes familj och Hittehunds representant där. Vi fick med oss Mimi över natten på hotellet och så sammanstrålade vi allihopa igen dagen efter. På eftermiddagen.
Och så var Mimi min. Jag har skrivit om känslostormen omkring det hela HÄR.
En stor eloge till Hittehund för det seriösa arbetet de lägger ner. Jag tror de vet det mesta om mig. De granskar en på alla möjliga sätt. De frågor jag svarade på förstod jag på en gång poängen i, men jag undrar hur många som tänker på att ställa de om man själv omplacerar en hund. Till ex: "Har du någon som kan ta hand om hunden om du akut hamnar på lasarettet?" eller "Kan din arbetssituation eller arbetsplats ändras den närmsta framtid?". Och det var TVÅ frågor. Det kändes som ett par hundra som jag svarade på. Men det var VÄRT det.
Det allra bästa med det hela är att man känner sig så utvald. Jag har aldrig fått den här känslan när jag har köpt en valp och en gång även tog över en vuxen hund. Att hundexperter utvärderar hunden och dens behov och sen utvärderar de som visar intresse för hunden så noga är guld värd.
Och se bara på Mimi och mig! Vi är som skapta för varann. Bortsett från en sak. De skrev i Mimis presentation att hon "är en mycket närhetssökande tös!".
Då undrar jag vad jag är! Efter en morgonpromenad med lite sökträning efter godis och jakt efter hare kommer vi hem och hon ligger på min arm i soffan. Sen VRAKAR hon mig! Hon hoppar ner från soffan och lägger sig på mattan under bordet? Har man sett sånt? Är det det man kallar närhetssökande?
Jag tar det som världens största komplimang att Mimi är så nöjd och trött att hon vill ligga i fred och vila lite. Det är ett sundhetstecken. Det är nog mer jag som inte är sund. ;)
Och så avslutar jag med lite personliga åsikter som inte alla kommer att uppskatta. När du vill omplacera din hund eller vill ha en omplaceringshund så:
1. Undvik Blocket och andra liknande sidor. Du vet aldrig vad du går till.
2. Jag ogillar att vi importerar hundar från utlandet för att det är synd om de. Det finns plenti av hundar som redan finns i Sverige som behöver någon. Lägg krutet här först.
3. Det borde införas hundkörkort. Ingen borde få skaffa hund som inte förstår innebörden. Alldeles för många hundar har inte ett hundliv. Alla som vill ha hund borde gå en hundägarkurs först.
4. Ett litet barn som inte får gå ut är överlycklig när den äntligen får, samma med en hund. Låt dig inte luras av en hund som viftar på svansen. Ju vildare (på ett lyckligt sätt) hund, ju större chans är det för att den är understimulerad och inte får vad den har behov av.
5. Mänskliggör inte din hund. Den tänker inte som oss och har inte samma behov. Precis som med barn gillar hundar klara gränser. Det gör att den känner sig älskad, trygg och vet vad som gäller.
6. De som tror att de går en dressyrkurs för att hunden skall lära sig något har missuppfattat det hela. Det är DU som hundägare som skall lära dig och det är DIN uppgift att på ett positivt sätt förmedla vad du önskar vidare till hunden.
7. Och punkterna 1-6 skulle jag önska att jag hade vetat, förstått och kunnat när jag skaffade mig min första hund. Den fick inte mycket till hundliv.
Och nu återstår den viktigaste uppgiften. Jag skall visa mig värdig min Mimi. Det är inte lätt, för ju mer jag "kan hund", ju mer förstår jag att det tar mycket tid. Men jag gillar det, jag älskar det och jag känner mig så otroligt stolt för att just jag blev utvald som Mimis nya matte bland många andra.
I 5-6 år har jag följt Hittehunds sida med hundar som är till omplacering. Mest bara för att jag är nyfiken, har hundintresse och var imponerad över hur seriöst de verkade jobba.
I vecka 39 (tror jag det var) såg jag Mimis presentation första gången. "Nej! Nej! Nej!", tänkte jag. "Jag skall ju inte ha hund". Men hon verkade tala till mig. Samma vecka visade jag dottern presentationen och när helgen kom var jag hos Janne och visade honom. Jag blev mer och mer osäker. Osäker på om jag verkligen INTE skulle ha hund. Det var ju bestämt att jag inte skulle ha det, trodde jag.
2011-10-08 Dottern övertalar mig att skicka ett mejl till Hittehund. Jag har IGEN visat henne Mimi på datorn och hon ser hur "kär" jag är. Jag skickar ett kort mejl, typ "Hej, jag tror jag gillar Mimi. Har hon fått någon familj än?". Kanske inte riktigt så kort, men ändå.
2011-10-10 Det går upp för mig att jag VERKLIGEN vill detta. Jag sätter mig ner och skriver en halv roman till Hittehund om vem jag är, varför jag är intresserad av just Mimi och på vilken nivå mitt hundintresse ligger.
2011-10-11 Jag får mejl från Hittehund med mer information om Mimi och vi börjar kommunicera fram och tillbaks den närmsta veckan. Också med telefonsamtal.
2011-10-18 Jag får en intresseanmälan som jag fyller i (det tog nästan en timme!) och skickar tillbaks. Jag börjar förstå att jag ligger bra till bland de intresserade, men jag vågade inte riktigt hoppas ändå.
2011-10-21 (På morgonen) Jag träffar en representant för Hittehund här i Landskrona. Jag utgår från att de vill se en och prata lite för att känna efter om den person de har lärt känna via mejl och telefon stämmer överens med verkligheten. Jag fick senare höra att jag bland annat fick betyget "väl genomtänkt". I like!
2011-10-21 (På kvällen) Jag får veta att jag får hälsa på Mimi! Då förstod jag att möjligheten verkligen var stor!
2011-10-24 Janne och jag körde till Stockholm och träffade Mimi, hennes familj och Hittehunds representant där. Vi fick med oss Mimi över natten på hotellet och så sammanstrålade vi allihopa igen dagen efter. På eftermiddagen.
Och så var Mimi min. Jag har skrivit om känslostormen omkring det hela här:
I måndags reste Janne och jag till Stockholm. Vi var framme sent på kvällen och fick hälsa på Mimi redan då och till min stora förtjusning fick vi ta med henne på hotellet över natten.
Det tog mig under tio sekunder när jag såg Mimi till att jag bara visste: "Hon är min!". Vi hade en underbar natt, morgon, dag och eftermiddag innan jag med säkerhet skulle få veta om Hittehund och Mimis matte tyckte att Mimi och jag verkade samspela på rätt sätt. Jag gick in i det hela med hull och hår, jag höll inte tillbaks. Jag tog inga känslomässiga reservationer, jag orkade inte tänka att det kanske inte kom till att gå min väg.
Men någonstans i det omedvetna så var jag skitskraj för att jag skulle behöva resa hem utan henne. Jag blev blixtkär direkt och det kändes så ömsesidigt från Mimis sida också.
Vid fyra-tiden i går eftermiddag satt vi samlade vid köksbordet i Mimis hem. Pappren som skulle fyllas i fylldes i medan vi satt och pratade om väder och vind. Plötsligt mitt i samtalet upptäcker jag att "ägarbeviset" ligger framför mig med Mimis (fd) mattes underskrift. Då brast det. Tårarna rann och när jag tittade bort på Mimis fd matte såg jag hur hennes tårar också började rinna, jag tror nog hon uppskattade min uppenbara lycka, trots sin egen sorg.
Då tittade jag bort på Janne på andra sidan av bordet. Där satt han också och grät. Det var ett helt otroligt ögonblick och jag sa med gråtfylld röst till Mimis fd matte: "Jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle hitta en hund som jag kunde ta till mig i mitt hjärta igen.".
Mimi är så mjuk till sättet. En sån hund man säger vad man önskar till och om hon förstår vad man vill uppnå så gör hon det. På ett milt och vänligt sätt. Förstår hon inte, så testar jag andra vägar att förmedla till henne och så funkar det. Hon är helt unik.
Åh! Och så jag som trodde det skulle gå månader innan vi riktigt kände oss hemma med varann och så gjorde jag det direkt! Och Mimi beter sig så också. Hon är så glad för allt vi gör, kissrundor, längre promenader, lite lydnadsträning och tålamodsträning. Mys, bli kliad och masserad. Kärlek, närhet och mat. Min stora utmaning är att trigga igång hennes busighet, jag vill se henne riktigt spritta av energi och det kommer snart.
Jag återkommer med ett inlägg om hur hela processen har varit. Hur allt går till när hittehund.nu först blir kontaktade av en familj som vill omplacera sin hund. Hur de kollar upp hur hunden är, dens behov och goda och mindre goda sidor. Utifrån all kunskap de har tillgängligt söker de sen en familj som kan se till att hunden får en riktigt hundliv utifrån hundens egna förutsättningar. Jag lovar att man blir granskat under lupp!
Tusen tack till hittehund.nu. Tusen tack till dottern och min chef som fick mig att inse att det var tid nu. Tusen tack till Mimis fd matte med familj som oegoistiskt valde att omplacera Mimi när de förstod att tiden inte räckte till. Och inte minst, tusen tack till Janne som körde tur/retur. Han fanns till under resan och tiden där uppe och höll sig ett steg bakom hela tiden för att Mimi och jag skulle hinna med så mycket som möjligt under den korta tiden vi hade på oss att knyta an.
Och tusen tack till Mimi. Tusen tack för att du finns till! Mitt hjärta är fylld med glädje, lycka och kärlek till denna underbara lilla cocker-tik som nu antagligen blir en liten tuff, busig dam som dansar fram i morgondimman, löst springande.
Lyckan är att vara fri, fri att göra det man älskar mest. Jag är fri. Jag är lycklig. Jag har landat. Det fanns ett tomrum där som jag inte var riktigt medveten om. Det finns inte längre.
En stor eloge till Hittehund för det seriösa arbetet de lägger ner. Jag tror de vet det mesta om mig. De granskar en på alla möjliga sätt. De frågor jag svarade på förstod jag på en gång poängen i, men jag undrar hur många som tänker på att ställa de om man själv omplacerar en hund. Till ex: "Har du någon som kan ta hand om hunden om du akut hamnar på lasarettet?" eller "Kan din arbetssituation eller arbetsplats ändras den närmsta framtid?". Och det var TVÅ frågor. Det kändes som ett par hundra som jag svarade på. Men det var VÄRT det.
Det allra bästa med det hela är att man känner sig så utvald. Jag har aldrig fått den här känslan när jag har köpt en valp och en gång även tog över en vuxen hund. Att hundexperter utvärderar hunden och dens behov och sen utvärderar de som visar intresse för hunden så noga är guld värd.
Och se bara på Mimi och mig! Vi är som skapta för varann. Bortsett från en sak. De skrev i Mimis presentation att hon "är en mycket närhetssökande tös!".
Då undrar jag vad jag är! Efter en morgonpromenad med lite sökträning efter godis och jakt efter hare kommer vi hem och hon ligger på min arm i soffan. Sen VRAKAR hon mig! Hon hoppar ner från soffan och lägger sig på mattan under bordet? Har man sett sånt? Är det det man kallar närhetssökande?
Jag tar det som världens största komplimang att Mimi är så nöjd och trött att hon vill ligga i fred och vila lite. Det är ett sundhetstecken. Det är nog mer jag som inte är sund. ;)
Och så avslutar jag med lite personliga åsikter som inte alla kommer att uppskatta. När du vill omplacera din hund eller vill ha en omplaceringshund så:
1. Undvik Blocket och andra liknande sidor. Du vet aldrig vad du går till.
2. Jag ogillar att vi importerar hundar från utlandet för att det är synd om dem. Det finns plenti av hundar som redan finns i Sverige som behöver någon. Lägg krutet här först.
3. Det borde införas hundkörkort. Ingen borde få skaffa hund som inte förstår innebörden. Alldeles för många hundar har inte ett hundliv. Alla som vill ha hund borde gå en hundägarkurs först.
4. Ett litet barn som inte får gå ut är överlycklig när den äntligen får, samma med en hund. Låt dig inte luras av en hund som viftar på svansen. Ju vildare (på ett lyckligt sätt) hund, ju större chans är det för att den är understimulerad och inte får vad den har behov av.
5. Mänskliggör inte din hund. Den tänker inte som oss och har inte samma behov. Precis som med barn gillar hundar klara gränser. Det gör att den känner sig älskad, trygg och vet vad som gäller.
6. De som tror att de går en dressyrkurs för att hunden skall lära sig något har missuppfattat det hela. Det är DU som hundägare som skall lära dig och det är DIN uppgift att på ett positivt sätt förmedla vad du önskar vidare till hunden.
7. Och punkterna 1-6 skulle jag önska att jag hade vetat, förstått och kunnat när jag skaffade mig min första hund. Den fick inte mycket till hundliv.
Och nu återstår den viktigaste uppgiften. Jag skall visa mig värdig min Mimi. Det är inte lätt, för ju mer jag "kan hund", ju mer förstår jag att det tar mycket tid. Men jag gillar det, jag älskar det och jag känner mig så otroligt stolt för att just jag blev utvald som Mimis nya matte bland många andra.
Det händer rätt mycket inom Hittehund just nu, och ni ska få en snabb uppdatering om hur den närmsta veckan kommer att se ut!
Onsdag 16 november träffar vi schäfermixen Thea, och sammanställer hennes information, klipper ihop en videofilm och tar nyatagna bilder på henne. Hon behöver en ny familj, och bor kvar hos sin husse under tiden det tar.
Torsdag 17 november träffar vi blandrastiken Iris, och där brådskar omplaceringen mer. Hon trivs inte med småbarn i sin familj, och matte har löst situationen med att hon bor tillfälligt hos en vän. Vi klipper ihop en videofilm på henne med, fotar, och strax därpå kommer det mer information om henne. Iris finns i Stockholm.
Fredagen och lördagen försöker vi komma ikapp med mailen!
På söndag åker vi och hälsar på Hittehund´s Rocky, numera kallad Zorro!
Sacko som flyttade för 6 veckor sedan ska besökas, och papper ska skrivas.
På söndag ska Milou som akut söker hem genom oss videofilmas vilket kan öka hans utsikter att få en familj!
Och sedan på onsdag 23 november ska vi åka och hälsa på Hittehund´s Stella i sin nya familj i Eskilstuna.
Vi kan inte ha en telefontid ännu eftersom det är så många hundärenden "på fältet" att det är nog att försöka hinna med mailen. Men det är roligt när vi har stort intresse för våra hundar, och vi gör så gott vi kan, för att trolla med tiden efter ordinarie arbeten.
Ofta får jag frågan varför och hur Hittehund grundades. Varifrån vi får våra riktlinjer och värderingar, varför vår adoptionsprocess är så omfattande. Därför ska jag nu, på Fars dag, berätta lite om den ibland försynte katt och hundallergikern Bengt, som indirekt har bidragit till verksamheten. Han är min far. Jag kan bara beskriva honom som en blandning av Carl Bildt och Steve Martin. Min pappa är egentligen helt ovetandes en stor inspirationskälla.
Under hela min barndom präglades jag av tre saker; skadade omhändertagna djur, våra djur, och behövande människor. Inte undra på att det till slut grundlade Hittehund. Vi vill vara en verksamhet som empatiskt hjälper människor och som omsorgsfullt hjälper djur.
Min mamma var under min uppväxt hemma på heltid med mig och min syster fram till dess att jag var 8-9 år. Hemmet utgjorde basen för all form av kreativitet, vare sig det var pianospel, egna handskrivna böcker eller snidade trästegar till hamstrarna. Med stor kärlek och tid fick jag utvecklas inom många områden men framför allt känna mig älskad och ta plats.
Min pappa var oftast på arbetet och jag minns ännu lukten inne på socialtjänstens kontor och de dubbla dörrarna in till korridoren där min pappa satt omgiven av sina bruna hemliga akter och dokumentskåp. Han arbetade då inom utesektionen på fältet och resterande tid på kontoret. På den vägen fick jag reda på att vi inte alls levde i en idyllisk värld bara för att min barndom och uppväxt i det stora gula huset med jättetomten var så trygg och lugn den bara kunde bli.
Eftersom min mor började att arbeta, först på min skola och sedan inom socialtjänsten hon med, fortsatte min annorlunda internutbildning. Jag snappade upp brottstycken av samtal och läste olovandes skrämmande skildringar om små omhändertagna barn och trasiga familjer. Mamma renskrev utredningarna inom socialtjänsten, och det är hemskt vilka hemligstämplade dokument som göms i de arkiven, där varje akt betecknar ett människoliv. De där spännande akterna tjuvläste jag naturligtvis även om jag inte förstod allt jag läste. Jag läste och begrundade och på mammas arbete var det ingen som tog notis av en blond tös med margaretaflätor som ögnade igenom utredningar som låg bredvid på skrivbordet när jag satt och ritade. På så sätt väcktes mitt människointresse. Djurintresset var medfött och grundläggandet, det bara fanns där från början som det centrala i mitt liv.
Mycket av den del som är mig, kärnan, formades vid åtta års ålder. Förutom våra 22 marsvin, 8 kaniner, otaliga guldhamstrar, akvarier och infångade vinbärssnäckor hade vi till och från en och annan skadad fågel i hushållet. Det var kråkan Ka som behövde vara i stillhet efter en spjälad vinge, det var aborrarna som pappa fått levande i en hink från en tacksam klient. Aborrarna som han blödigt lät bo i badkaret tills han skulle få tid att släppa tillbaka dem, och det var de vita duvorna i duvslaget på tomten.
Pappa var och är erkänt duktig på fåglar, både att förstå, sköta och rehabilitera dem. Men han är även bra på människor och gav mig goda värderingar från början som med hans tacksamma klienters hjälp länge har legat kvar. Precis som med många andra tonåringar var inte min väg helt rak, och det har nog funnits stunder då han undrat vart jag egentligen har varit på väg. Men han har aldrig dömt, utan på ett försiktigt (och som jag tyckte under tonåren) mjäkigt sätt försökt leda mig rätt igen utan en enda pekpinne. För vem vill bli en mönstermedborgare ifrån början?
Med alla våra djur på vår idylliska villatomt medkom ett stort ansvar och framför allt en självständig sysselsättning. Jag kan inte påstå att jag varje dag skötte om djuren på bästa sätt, de hade emellanåt stökiga burar och spån som låg utspillt över hela golven, men jag fick aldrig från föräldrarna höra att jag skulle bli fråntagen djuren om jag inte tog mitt ansvar. Om det påpekades något så var det utifrån djurets situation. ”Behöver inte akvariefiskarna ha mer vatten, läste du inte i boken att de skulle ha gott om syre?” eller ”Var gjorde du av den där nya goda maten till hamstrarna, tänk om Gullan är hungrig?” Och eftersom ingen tjatade utan det tidigt gavs ett samvete för djurens situation, då de bara hade mig, då skötte jag ändå om dem efter bästa förmåga.
Djuren var och är fortfarande mitt liv. Jag kan inte minnas några andra utflykter än till min privata pianolärarinna. På min tid ingick det inte att barn hade en massa hobbies med hämtning och lämning. Kanske levde andra barn så, men jag hade ju fullt upp hemmavid och hade inte så mycket önskningar om en massa saker eller hobbies. När jag sedermera började på ridskolan tog jag mig dit genom att cykla för egen maskin till ponnyn Carola som jag var andra skötare på. Jag var tillbehörstokig redan då och veckopengen gick åt till att förse ridskoleponnyn med mjukare grimma, bättre borstar och olja till att göra grimman mjukare.
Lite av en ensamvarg var jag allt då jag ofta gick direkt efter skolan till det närbelägna friluftsmuseumet Torekällberget där jag strövade omkring bland alla djuren och deltog i skötseln av dem. Jag var social och intresserad men både mer brådmogen och kände mig mer vuxen än andra i min ålder, så jag gick mina egna vägar. Jag var då trygg i mig själv och hade alltid något att göra. Jag påtog mig även ansvaret för att göra tillvaron mer levande för en strävhårig tax, en jakthund som var ensam hemma hela dagarna tills jag gick dit och hämtade honom.
När jag blev en ung flicka hörde det till att ”gubbarna på bänken” busvisslade med skrovliga röster och kom med fräcka kommentarer. Man förändras ju så snabbt under tonåren. Min pappa hade ju arbetat under så många år i den kommunen. Då var det skönt att vända sig om, trava fram och mjukt spänna ögonen i dem med ett tillrättavisande tonfall och berätta att jag var ”Bengts dotter”. Reaktionen lät aldrig vänta på sig. Min far var respekterad för vad han uträttade och på det sätt han behandlade sina klienter, inte genom vem han var eller vad han ägde.
Jag var inte rädd att bemöta alkoholister, uteliggare eller personer som andra var lite rädda för eller undvek då deras föräldrar rådde dem till det. Jag hade ju under hela min uppväxt som barn lärt mig att spela pingis på länkarnas lokal, lagt pussel hos IOGT-NTO, umgåtts med nyktra alkoholister. Det fick mig att växa som person att som liten följa med min pappa till behandlingshem runt om i landet där avgiftade klienter skulle hämtas med klara blickar för att förhoppningsvis börja nya liv. Många gånger ville de försköna sanningen eller rent utav ljuga. Och när man har stått inför en lurig alkoholist som inte erkänner sina alkoholproblem, då kan man i vuxen ålder tala med vem som helst som inte talar sanning om sitt hundinnehav. För att kunna placera ut hundar behövs den människokunskapen och jag är glad att jag började i den änden. Vårt projekt "Hundmat vid behov" där vi samarbetar med härbärgen för hemlösa är inspirerat från min uppväxt.
Jag vet att min pappa inte ens idag är medveten om vad han gav mig. När gubbarna på bänken trots onykterheten direkt blev allvarliga när de stod inför mig och ville med grötiga röster få mig att lova att ”Säg nu inte till Bengt att du har sett mig såhär, han skulle bli så besviken”. Och jag replikerade lillgammalt när jag mötte deras blick att de måste själv ta beslutet när de skulle bli nyktra.
Jag omplacerar hundar idag. Men min pappa utförde något mycket svårare, han försökte inspirera, peppa och skapa nya liv åt människor som få trodde eller litade på. Jag är stolt över den del hos honom som gick emot socialtjänstetablissemanget, det mänskliga värde han gav sina klienter. Men lite besviken över att han än så länge saknar mod för en förbättring inom eftervård för utskrivna klienter. Precis så som vi följer upp våra hundar som ingen annan förening gör skulle han kunna åstadkomma en reform inom socialtjänsten och kriminalvårdsväsendet. Han har ideér om hur samhället bättre skulle ta emot klienterna när de skrivs ut, ha ett bättre skyddsnät. Det är ju så jag placerar ut varje hund. Det gör det enklare att placera ut hundar än återskapa liv för människor, men principen är ju densamma. Och det är så viktigt att någon anger tonen på en förbättring, för att få fler att sluta upp och se saken ur den synvinkeln.
(Reviderad text): Numera återfinns pappa inom eget företag: www.skillnaden.se Bra pappa!
För mig är det viktigt att medarbetarna inom Hittehund är fördomsfria och bemöter alla med respekt, även när vi tvingas omhänderta en hund som lever under miserabla förhållanden, ingen får komma med några pekpinnar. Vår uppgift är inte att se ned på någon som redan ligger, utan att titta en person i ögonen och med förtroende utlova en ny framtid åt dennes hund. Samt även fråga vad de själva anser att hunden behöver. De har ett eget värde. Oavsett om hela lägenheten stinker och man halkar omkring på ölburkar så är det viktigt att den person som idag inte kan ansvara för sin hund inte behöver känna sig misslyckad eller orolig för hundens framtid, utan bli betraktad som en människa. Om man ger en människa tillit som befinner sig på samhällets botten möts man med ärlighet tillbaka. Och vi behöver ofta den informationen om hundarna för att kunna ge dem bra fortsatta liv.
En del kan yttra sig om vår intresseanmälan och mena att den är för lång och för omfattande. Det är min far och de bruna akternas fel. Den är utformad för att man kan inte se allt på en gång, hur bra det än ser ut. Allt behöver inte vara som det är på ytan även om det oftast är det. De som protesterar eller inte vill fylla i har ibland en del att dölja. Andra helyllefamiljer förstår inte varför man kan misstro deras intentioner. Men oavsett bakgrund bemöts man ju likadant. När vi skräddarsyr och placerar ut en hund genom Hittehund gör vi det efter en unik och framgångsrik modell. Varje steg är väl genomtänkt. Det är en process där hund och människa möts. Och ingen ska helst ha bråttom.
När min pappas klienter blev utskrivna från sina olika program och behandlingshem misstänker jag att min far hade stor del i deras återhämtning och tillförsikt inför framtiden. Istället för att ge dem en adress till en tom lägenhet och en check från soc för att börja återskapa sitt nya liv gjorde han det grundligt och med känsla. Man är skör när man kommer ut från en institution eller ett djurhem och måste möta verkligheten.
Otaliga var våra turer till Hedebos begagnade möbler där han prutade och tillsammans med klienten åkte därifrån med ett helt bohag som fick deras nya tillvaro att likna och bli ett hem. Med det engagemanget och känslan han la ned utom ramarna för sitt yrke, att han engagerade sig efter arbetstid, att han hyste tilltro till sina klienters rehabilitering, det gav honom respekt.
Jag har som ni förstår mycket att leva upp till och har inte ens för avsikt att försöka. :)
Min far är nu omgift och hans fru Alva trampade i klaveret rejält när hon vid en middag fick veta att vi hade ett visst antal hundar inom Hittehund som jag hoppades skulle vara tryggt i hamn i nya hem innan en inplanerad längre ledighet. ”Jag hoppas att du blir av med dem snabbt” var hennes oskyldiga kommentar. Jag blev alldeles stel och tänkte ”men herregud, vad säger människan”. Men utan insikt så förstår de ju inte. Om man inte har ett genuint djurintresse förstår man ju heller inte varför jag har så stor känsla och omsorg i det jag åstadkommer.
Hur detaljerat man än försöker förklara vikten av en väl uppbyggd verksamhet förstår inte just de personerna som inte själva är insatta. Bara HUNDmänniskor förstår skillnaden. Om de får insyn hur Hittehund drivs förfasar de sig möjligen över att jag arbetar ideellt på fritiden med något som man skulle kunna tjäna pengar på. Jag tror omvärlden förstått mig mer om Hittehund hade varit ett företag. Men om man på fritiden arbetar med något som gör en lycklig, då kan ju inte livet vara fel valt? Jag tror att få människor är så lyckliga som jag då jag har en inre tillfredställelse, varje dag, trots att jag ibland inser själv att Hittehund styr en för stor del av mitt liv.
Jag tycker inte att det är så viktigt att just jag har grundat Hittehund. Det som är bra med det är att jag har kunnat sätta lite normer och riktlinjer och handplockat flera underbara medarbetare som sprider ett bra budskap vidare. Det viktiga är vidareutvecklingen, att skapa nya kontaktnät, att inspirera fler personer. Hittehund skulle kunna bli hur stort som helst om man fortsätter att bygga vidare verksamheten på rätt sätt. Alla medarbetare är personligen handplockade för sina egenskapers skull. Inte nödvändigtvis bara för sina meriter inom hundvärlden, för det viktigaste är ändå människokunskapen och viljan att lära.
Ibland räcker inte tiden till för att introducera nya volontärer, man måste som person vara självgående och ha en egen drivkraft. Vi har ju inga skrivna riktlinjer men genom ett gott samarbete och att vi bollar mycket med varandra delar vi varandras värderingar och har framför allt mycket roligt ihop.
När jag för några år sedan ombad min far att skjutsa mig på ett uppföljningsbesök i den kommun han då var socialchef i var det första gången jag släppte in honom i Hittehund. För mig var det en vanlig dag, en utplacerad hund, ett steg på vägen i hundens framtid, något som görs var dag i min vardag. Men en tid efter det hembesöket fick jag ett oväntat erkännande som betydde oerhört mycket: Ett mail som berättade att han var stolt över mig. Och eftersom det är Fars dag idag kom jag på att jag nog aldrig förmedlat att jag är stolt över honom.
Jag minns särskilt en händelse i min barndom som i efterhand ter sig betydelsefull. En av min fars skrynkliga och för stunden tillnyktrade klienter satt i framsätet av vår bil. Vi var på väg någonstans, vart minns jag inte, och hans ansikte eller namn minns jag inte heller. Vad jag vet är att han allvarligt betraktade mig och sa att han inte ville att jag någonsin skulle bli som honom. Jag var på gränsen för att vara för ung för att förstå vidden av vad han begärde av mig. Han var klädd i slitna jeans och var helt impregnerad av rök. Han bad mig om att aldrig börja med spriten och låta det förgifta mitt liv, att inte nyttja droger, att inte strula till det för mig.
Han berättade i enkla termer vad jag inte skulle göra av mitt liv. Han förseglade vårt avtal med att tömma alla sina fickor och påsar på bruna femöringar.
En hel näve fick jag!
Klienten hade fel. Jag bröt löftet. För jag blev ju som honom. Jag blev en person som genom sin ärlighet får människor att ändra sig och bli något annat än vad de tänkt. Och det är med de pengarna och löftet som jag sedermera grundade Hittehund.
Relaterade länkar:
Det handlar om solidaritet (dikt skriven av min pappa ) >>
Vårt projekt Seniorer till seniorer är mycket framgångsrikt. Senior-dvärgschnauzern Cadabra fick en ny matte i somras, efter mycket vånda och tvekan ifrån sin tidigare mattes sida. Det är svårt att skiljas från en hund. Det är svårt att omplacera en hund. Just alla känslor, vad hunden betyder gör att en del omplaceringar är så enormt mycket svårare för hundägaren än för hunden.
I början av mars 2011 påbörjade vi omplaceringen av Cadabra. Hennes matte hörde av sig till oss efter att på avstånd ha följt vår verksamhet under en längre tid. Hennes hund hade under alla år passats av hennes mamma under arbetstid, men mamman började att bli till åren och vi fick en förfrågan om vi kunde hjälpa till att hitta en ny familj till Cadabra. Beslutet och tanken var dock så pass smärtsam för Cadabras matte att det helt enkelt var långt mellan tanken till beslut.
Mamman hade börjat att bli äldre och sjuklig och Cadabras matte ville helt enkelt slippa att ev omplacera Cadabra akut ifall något skulle inträffa.
Inom kort kunde Tuali Rogberg, en hundinstruktör på orten träffa Cadabra med matte. Hon fick ett mycket positivt intryck av hunden, och redan under tiden Cadabra stod på vår väntelista började olika förslag att strömma in från hela landet. Vi har omplacerat flera dvärgschnauzers och det är ofta stort intresse kring den rasen.
Här började Cadabras matte att backa. När vi redan hade tagit oss igenom steget att Cadabra officiellt hade blivit accepterad in i vårt seniorhundsprogram och arbetet med att kontakta de intresserade familjerna var i full gång blev matten mycket ambivalent.
Nästa steg för oss blev att kontakta de familjer som så gärna ville träffa Cadabra och förklara att matte behövde mer tid på sig att fundera. Ett steg framåt och två bakåt. Mattes funderingar gick kring att hon förmodligen kunde ha kvar sin hund in i det sista, och att det var främst från hösten det skulle bli ohållbart. Vi var mitt upp i att intervjua familjer som ville träffa Cadabra. För oss inom Hittehund är det besvärligt att hatta fram och tillbaka, även om vi förstår och har insikt i att det ÄR svårt att skiljas från en hund som man älskar. I vår situation får vi hela tiden göra en avvägning vilka hundar vi kan hjälpa till med, och det går inte heller att hålla intresserade familjer "på halster" hur lång tid som helst. De söker ju såklart efter en annan hund, och vi måste då börja om ifrån början.
Cadabras matte mådde inte alls bra i beslutet att omplacera Cadabra, och det blir inte rätt om vi ska behöva truga och be om att få genomföra en omplacering. Gentemot de familjer som så gärna ville träffa Cadabra blir det också fel. Det fanns flera riktigt bra förslag som vi gärna hade velat att gå vidare med.
En av dessa var Eva.
Eva skulle precis gå i pension men är en mycket pigg, aktiv och parant pensionär. Inom Hittehund hade vi kommit fram till att det förmodligen var enklare om vi gjorde allt förarbete, och presenterade en enda kandidat för Cadabras matte att ta ställning till. Ibland är det det som behövs för att förankra sitt beslut, att man får en konkret uppfattning om vad ens hund kan få för en ny chans, om man orkar släppa taget. Det fanns flera faktorer som gjorde att vi valde att träffa Eva. Vi hade fått ett så pass gott intryck av henne per mail och i vår telefonkontakt att det vore synd att inte kunna placera ut en hund där, då erfarenheten och magkänslan sa att här skulle en hund kunna få det riktigt bra. Kombinationen nybliven pensionär med mycket tid, men en aktiv vital person brukar vara väldigt bra, då Cadabra var en pigg och glad hund.
Tiden hade runnit iväg under tiden att Cadabras matte funderade, och vi var nu inne i mitten på maj. Det började att bli ohållbart med att tala med familjer som fick sväva i ovisshet om hunden skulle omplaceras, och i så fall när. Det fanns för många frågetecken kring placeringen, och vi valde att ta bort Cadabra från hemsidan, för andra gången. Cadabras matte fick ta del av utredningen kring Eva och få dagsfärska bilder ifrån omgivningarna efter hembesöket. Mer kunde vi inte göra. Det är nog svårt för många att inse hur mycket tid som läggs ned rent praktiskt vid varje placering, och någonstans när man arbetar ideellt inom den här verksamheten får man själv sätta en gräns för normerna vi arbetar under.
Ett förberedande hembesök hemma hos Eva 26 maj uppfyllde alla mina förväntningar! Trevligt radhus som låg naturskönt nära strandkanten och när vi tog en promenad i närområdet fck jag svårt att hänga med i Evas vitala tempo! Ifall inte Cadabra skulle bli aktuell ville jag gärna placera en annan hund här!
Slutligen kom Cadabras matte så långt i sin egen känslomässiga process att hon ville prata med Eva. Då började det att lossna lite, och det bestämdes ett förutsättningslöst möte några veckor senare. Cadabras matte ville träffa Eva flera gånger och hon valde själv att åka och hälsa på som en inskolning för Cadabra.
I mitten av juni träffades de för första gången, och Eva blev väldigt förtjust i Cadabra. Cadabras matte ville träffas tre gånger innan Cadabra ev skulle flytta, vid den fjärde träffen.
3 juli var den tredje träffen, och vi generalrepeterade inför nästa tillfälle då Cadabra skulle lämnas permanent, ifall alla prover vid seniorhundskontrollen såg bra ut dagen efter. Cadabras matte var orolig för hur Cadabra skulle må och känna när matte gick, så för att lugna henne på den punkten videofilmade jag Cadabra när de gick iväg en stund, för att komma tillbaka. Då fick matte se själv hur lugn och trygg Cadabra var i den situationen.
Seniorhundskontrollen gav ett positivt besked från veterinären. Det började att bli dags för att förbereda dagen då Cadabra skulle flytta någon vecka senare. 4 månader tog omplaceringen då det behövde ta det för att beslutet skulle förankras hos matte.
För hunden själv går omplaceringen och omställningen mycket smärtfritt. Nya matte hade inköpt ett DAP-halsband till Cadabra för ett ökat välbefinnande och när hon slutligen flyttade in på riktigt 10 juli var Cadabra en trygg och förnöjd hund som hade ett aktivt seniorhundsliv att se fram emot!
24 juli var jag och hälsade på igen, och Cadabra och nya matte Eva hade bondat väldigt fint genom alla gemensamma aktiviteter.
I närområdet finns det ett gäng med hundägare som regelbundet träffas i organiserad form för att aktivera sina hundar tillsammans, och Cadabra har snabbt flutit in i den gemenskapen. Hon får tillfälle att använda sin nos till att söka godis, balansera, hoppa upp på stenar, och hon tar egna initiativ.
Det var riktigt trevligt att få träffa Cadabra igen och se hennes utveckling och självförtroende! Eva har gott om tid för henne och Evas barnbarn är också delaktiga i vardagen och är glada för Cadabra.
Det spritter av livsglädje hos Cadabra och Eva är så stolt och glad över sin nya livskamrat. Eva var själv kluven ifall hon skulle välja en seniorhund eller köpa en valp, men de matchar varandra så bra, hon och Cadabra.
Att söka godis under promenaderna tillhör Cadabras vardag. Hon blir rikligt stimulerad!
Det är meningsfullt att omplacera glada sociala och pigga seniorhundar till vitala seniordamer! Cadabra har anpassat sig jättefint till sin nya tillvaro! Det är snart dags att träffa Cadabra igen!
I slutet av september får vi en bildhälsning från fina Cadabra:
"Hej!
Cadabra trivs och njuter av livet. Hon knyter an till matte och har hittat sina favoritplatser i huset. Varje morgon träffar hon sina hundkompisar i den nya flocken. Vi går en dryg timmes promenad utmed stranden och i skogen. Jag har henne lös. Hon gillar att forsa fram med de andra hundarna och gör ibland egna små utvikningar. Hon kommer på inkallning, så det är inga problem. Hon är pigg på att lära sig nya saker, särskilt om det vankas godbitar som belöning. Jag har anmält oss till en nybörjarkurs i rallylydnad. Den startar om en dryg vecka. Hur blev det med viltspåret? Är det fortfarande aktuellt? Jag är intresserad om vi kan hitta en tid.
Skickar ett par bilder. En med Cadabra och de andra hundarna och en där hon sitter hos mitt barnbarn Clara..
För ett tag sedan fick vi till en uppföljningsträff med Hittehunds Mitzi numera Mixi.
Det är flera som undrat varför hon försvann så fort från hemsidan. Det hör inte till ”det vanliga” att hundar placeras så snabbt som Mixi gjordes. Mixi har en lång historia. Hon bodde hos en familj tills hon var två år. Därifrån köptes hon utav sin tidigare mattes pappa och han har sedan haft henne tills dottern, dvs tidigare matten tog över henne för några år sedan. Hon har två yngre hundar som hon tränar aktivt med och hon och hennes sambo kände att Mixi inte fick vad hon förtjänade som individ i deras liv. Mixi var även kraftigt överviktig när hon togs över och det är en lång procedur att träna en hund, något som kanske inte riktigt hanns med när de yngre hundarna behövde sitt. Hon kontaktade Hittehund och vi kunde hjälpa till.
Vid mötet med matten och Mixi så talade vi igenom om vad hon sökte, kanske skulle ett äldre par passa? Hittehunds seniorer för seniorer? Vi bollade lite fram och tillbaka och jag följde med på en promenad. Mixi har tränats tidigare men bara basics som sitt, ligg och lite trixs. Hon har fått skälla och kanske inte förstått när och hur hon ska vara tyst. Hon var ändå en glad och go hund när vi möttes, ingen problemhund men givetvis med ett bagage, som alla hundar.
Mixi presenterades på hemsidan och bara någon vecka senare träffade jag min väninna Jessica som är en aktiv hundmänniska och som då var på jakt efter en hund till. Jag berättade om Mixi och hon läste om henne, tittade på filmsnuttarna och bollade med sin make Anders. Jag talade med dåvarande matte och även hon tyckte att det lät som en match, så vi träffades alla någon vecka senare. Mötet gick bra, Mixi var lite osäker på att följa med oss först, precis som matte hade förutspått. Hon la sig sonika ner på backen och agerade sten.
Vi tog med henne ut till en skog i utkanten av Örebro. Där kom följsamheten fram, hon var otroligt godismotiverad och följde med Jessica utan problem. Vi gick en runda och både Jessica och Anders kände att vi kunde presentera Mixi för deras hundar. Sedan tidigare har de en tik som de tagit som omplacering, dock ung, som nu är 3 år. Boo som hon heter, har en brokig personlighet och hanterar hundmöten på sitt egna vis, men Jessica har kommit en lång väg. Jag väntade med Mixi på en öppen plats och Jessica och Boo fick närma sig i egen takt. Mötet gick över förväntan. Mixi är en otroligt härligt språksäker hund, hon är lugn och sansad, gör inget dumt alls. Anders mötte upp med lilla Gip, som nu är året fyllt, en BC som Jessica tränar specialsök, agility och vallning med.
Vi gick ett varv till i skogen och allt flöt på helt perfekt. Eftersom Jessica är utbildad hundbeteendeanalytiker på Hundcampus så kände jag fullt förtroende för denna placering. Vi samtalade med matten och bestämde att de skulle få låna hem Mixi på prov några dagar.
Provdagarna flöt på utan problem, Mixi fick stanna och bor nu i ett torp på landet, med skogen omkring sig och älven att simma i. I överlåtelseavtalet bestämdes det att Jessica och Anders skulle investera i rehab för Mixi. Hon hade ett par kilos övervikt och även avsaknad av muskler för att bära dessa.
Nu när jag träffade Mixi igen så har hon fått betydligt mer glans i pälsen och hon har bytt ut fettmassa mot muskelmassa. Jessica kom direkt från Örebro Hundrehab och Mixi var rätt trött och även lite låg då det mullrat i himlen på väg till vår mötesplats. Mixi är skotträdd och reagerar även på åska, genom att lägga sig under säng eller i ett hörn. Vi hoppas att det går bra över nyår, men de bor rätt avskilt så förutsättningar finns.
Lena på Hundrehab i Örebro har nu tillsammans med Jessica arbetat fram en träningsplan. Mixi ska gå cavaletti, backträna, gå flera korta promenader i kuperad terräng, bära viktmanchetter och senare i höst/vinter även börja simträna. Eftersom Jessica och flocken bor precis vid en älv, så har de möjlighet redan nu att låta Mixi simma.
Jag får dagligen rapporter om livet för Mixi och det är ingen tvivel om att hon har fått ett härligt hem och liv!
idag är Mixi en alltiallohund. Hon följer med glädje med husse Anders till Stockholm på arbetsveckor. Hon ser inte längre en promenad som det största glädjeämnet utan uppskattar sök, plattformsarbete (också sök), uppletande, simma eller bara hänga med som sällskap. Hon fungerar toppen med alla hundar och är en glad och uppskattad seniordam:))
Alltför ofta kommer hundar till oss med behov av rehabilitering. Ibland ser man inte det på en gång, utan ser det genom hundens beteende att något är fel. Hittehund samarbetar därför med flera hundfysioterapeuter som är specialutbildade på att kunna behandla skador på muskler och leder hos hund. Man skulle kunna tro att detta främst gäller fysiskt misshandlade hundar, men tyvärr uppstår dessa skador i helt vanliga familjer. Det handlar om hundar som sedan valpåldern inte har fått lära sig att gå ordentligt i koppel utan ägarna har i ren desperation köpt först halvstryp, sedan helstryp, kompletterat med en kraftigare kedja, och slutligen börjat att rycka i kedjan för att uppnå resultat.
Helstrypkedja, tyvärr fortfarande det vanligaste halsbandet i många hundklubbar.
En del skrupelfria personer använder trots Jordbruksverkets avrådande sk stackel, avsett för (hård typ av) träning av tjänstehundar, men där ett mörkertal med hundar "dresseras" på så sätt.
Tyvärr visats det återkommande hundprogram på tv om hur koppelryck ska korrigera hunden som allmänheten hemma tar till sig, och utför på ett hemmagjort sätt. Naturligvis ska inte hundar behöva ryckas i kopplet alls, men den gamla tidens förlegade träningsmetoder ligger kvar hos vissa människor och den typen av "träning" sprids tyvärr främst genom tv, och får hela tiden en enorm genomslagskraft.
Prova att gå ut med din hund och studera andra hundägare vid hundmöten, eller när hunden stannar för länge vid en doftfläck, eller ... när den ska gå fot. Personligen blir jag glad varje gång jag ser en hund som har en ägare som man ser har fått instruktioner hos en hundtränare med mjuka metoder, där man valt bort koppelrycken och man ser att hundägaren belönar rätt beteende.
Något annat som kan förorsaka skador och framför allt sällan bidrar till någon träning är användandet av sk halti, nosgrimma på hundar.
Haltin träs på över nosen och knäpps i nacken. Hundar som vanligtvis drar blir "fogliga", och många tillbringar år efter år i grimman. "För den fungerar ju så bra!"
Detta är ett träningsredskap som är avsett för att under intensiv tid lära hunden att gå fint i koppel. Men på ett magiskt sätt slutar hundägaren ofta att träna när denna grimma kommer på och gör hunden medgörlig och "lätt" att gå ut med. Då behöver man ju inte längre träna, och vid hundmöten och andra situationer där ägaren av (den ofta storvuxna) hunden tidigare haft svårt att hålla fast hunden åstadkommer haltin numera ofta en hund som febrilt kämpar med hela kroppen för att komma ur den begränsande haltin, ofta med allvarliga nackskador som följd.
En vanlig bieffekt är en förnedrad hund som tappar gnistan och livslusten under promenaden och likgiltigt uträttar sina behov. Ibland ser inte hundägaren det själv, utan ser hundens resignerade agerande som lyckad "träning". Allför ofta får hunden efter långvarigt användande extremt ont i nacken efter sina knyck med huvudet för att undkomma fångenskapen i grimman. Jag blir ledsen när jag ser busiga unghundar ledas runt i haltigrimmor, när de börjar att bli lite större och "krångligare" att hantera.
Jag tror jag har tappat räkningen på hundar vi har omplacerat vars ägare haft dem i flera år, och hävdat att de "försökt allt" men att det enda som fungerar är halti. För att "hunden kan inte lära sig". Och när man vid omplaceringen har tänkt till utifrån hundens behov, och funnit en ny ägare som kan jobba med hundens motivation, som har hundkunskap med sig sedan innan, och som med känsla och samförstånd gör en promenad levande, då har hundarna inte behövt halti längre, inte heller stryplänkar, inte gå fintselar, utan i en ny familj som har tränat med mjuka metoder och lärt in och belönat rätt beteende, ofta i samråd med en duktig och utbildad hundpsykolog, då har vi istället börjat i den änden, "VARFÖR DRAR HUNDEN".
Med en vettigare vardag där hunden fått utlopp för det den är skapt att göra, och fått en initiativrik ägare där man leker in nyinlärningen, där har alla dessa hjälpredskap försvunnit av sig självt. Om jag skulle omplacera en hund, där den nya ägaren börjar att använda halti, skulle jag se det som en ytterst misslyckad omplacering. Under de år vi har varit verksamma har vi omplacerat två hundar som har "behövt halti" för att kunna fortsätta leva, dvs hundar som har haft en problematik som varit så pass befäst att en hundpsykolog har rekommenderat att det säkraste varit att ha så pass stor kontroll över hundens huvud att den inte kommer åt att göra en annan hund skada. Men det är två undantagsfall.
För mig tyder det ett vardagligt användande av haltigrimmor på att man missat att ge sin hund en meningsfull vardag, och att man har en bristande tillit och noll förtroende för varandra i de situationer där man anser att en kedja eller en halti ger bra effekt.
Jag ser en halti med en fullt frisk och ung hund som ett enormt misslyckande. Och att man hittar en enkel lösning för att slippa träna något som man faktiskt skulle behöva ägna tid för. En haltigrimma kan möjligen användas om ägaren är handikappad och en stor stark hund har ett känt inarbetat problem i ex hundmöten, för att man ska kunna ha kontroll, ex någon som går med rullator efter en höftledsoperation eller dylikt. En gammal och sjuk hundägare med krämpor kan behöva ta hjälp av en halti då de fysiskt kan fara illa av att hunden snabbt går i en annan riktning, det har jag all respekt och förståelse för. Men de flesta haltigrimmor används av unga fysiskt friska personer! En fullt frisk tänkande hundägare som använder halti vid varje promenad behöver faktiskt uppsöka hundpsykolog för att bli av med SINA PROBLEM.
Den tyska jaktterriern Cain kom till oss iförd både antidragsele och halti, totalt sönderstressad. Han somnade in efter sin nya mattes ansträngningar under 6 månaders tid. En så fin liten hund, men tidigare boende i fembarnsfamilj där de små skulle kunna gå ut och gå med honom, en missförstådd jakthund. Detta påfund att införskaffa en halti till en hund för att barn ska kunna hålla kopplet eller gå ut med den blir ofta väldigt fel.
En annan vanlig lösning för barnfamiljer är att spänna på hunden både en "gå fint-sele" och en halti i kombination. Hunden får då ont under frambenen när den rör sig och tar ut stegen, samt att den inte vill gå framåt med huvudet då haltin är obehaglig. Vad folk på gatan ser är dock inte hundens obehag utan att det är "trevligt med barn och djur, och att det är så fint för barn att växa upp med djur". Många barnfamiljer vill ha en hund som barnen kan gå ut med, och när de märker att det inte kommer att bli så införskaffas helt enkelt rätt verktyg istället.
Vad jag vill komma till, det är att det här är inte "dressyrverktyg" som de marknadsförs som. Det är produkter som många till slut desperat tar till i brist på kunskap, i tron att hunden ska "lära sig, eller bli lydig". Ofta försvarar man användandet av produkterna för sig själv med att hunden behöver dem. Men gör hunden verkligen det? Med handen på hjärtat, när man köpte sin valp, planerade för sin hund, eller tog över en vuxen hund, har man en bild inom sig att kontakten med hunden ska gå genom olika korrigerande åtgärder i första hand?
Nej, det har nog ingen.
Men det ligger lite i människans natur att snabbt hitta en lösning på sina problem, och man vill helt enkelt kunna gå ut med sin hund utan att "skämmas". Och gåfint-selar, grimmor, snabba "koppelkorrigeringar", gör att hunden i många fall blir enklare att gå med, och försäljningen ökar dag för dag av allehanda produkter som beskrivs som "hjälpmedel". De som använder produkterna kommer alltid att försvara sig på allehanda sätt, men de skulle nog själva önska att de hade en hund som inte behövde ha en hel utstyrsel på sig för att kunna "uppföra sig".
Citronhalsband och anti-skällhalsband
Zooaffärer vill ofta sälja dyra produkter som inte alls är särskilt hundvänliga, utan bidrar i sin årsrapport till fler avlivade eller omplacerade hundar. Lösningen på många problem som uppstår för en hundägare ligger inte hos ett kraftigare halsband eller ett citronhalsband som sprutar in vätska i munnen på hunden som skäller och har ångest när den blir själv. Det sitter många hundar instängda med dessa munderingar på sig. För att det ska vara bekvämt för hundägaren att ha hund, eller som en sista nödlösning för att hunden stör grannarna under ensamheten. Ett citronhalsband botar inte hundens ångest. Det kan ju inte vara rätt att hunden ska bli bestraffad när den känner oro? Ändå är det vad många zoohandlare i första hand rekommenderar på hundens bekostnad.
Hundaffärerna börjar dock att bli något mer medvetna vad de säljer för produkter. Ett fåtal zooaffärsinnehavare frångår trenden genom att helt enkelt inte saluföra produkter som strider mot dålig hundföring. Det finns hundbutiker där personalen tar sig tid att tala med sina kunder, istället för att se dem som en möjlighet att sälja alla dessa redskap. I första hand hänvisar personalen till hundinstruktörer eller ägnar mycket tid åt att diskutera kundens problem. Man kan tycka att det är att lägga sig i för mycket, men jag anser att det är ett ställningstagande som är både etiskt och moraliskt riktigt. Man säljer inte något som bidrar till felaktigt användande eller en hunds lidande, och förklarar pedagogiskt varför istället för att pracka på kunden en massa tillbehör som ändå inte på sikt är lösningen på hundägarens problem. Gå gärna till din lokala hundtillbehörsbutik och tänk igenom deras sortiment och bemötandet av kunderna.
En kampanj som fått stor genomslagskraft är "Säg Nej till stryphalsband". Besök hemsidan här!
På fliken "Företag mot stryphalsband" finner du väldigt många privata hundskolor som drivs av hundinstruktörer som arbetar uteslutande med positiva inlärningsmetoder. Majoriteten av dem skulle INTE lära ut användandet av en skavande gåfintsele, eller att sätta på din hund en nosgrimma. Men de kan inte lära en hundägare att ha tålamod, och det är ofta det som behövs för att slippa använda produkter för sin hund i vardagen. Man behöver ha tid för att ha hund, tid för att tycka att det är roligt att ha hund, tid för att inte bara rasta, utan även stimulera hunden ordentligt, tid för att förändra ett beteende.
Det är inte bara hundägarens fel när det blir tokigt. När knasiga hundinstruktörer med lite hårdare inställning till vägen till hundens "lydnad" faktiskt rekommenderar strypkedjor och kraftiga koppelryck, när grannen på gatan tipsar om gåfotselen, och när zooaffären på nätet har rea på citronhalsband.. Men det gäller att som konsument och hundägare tänka till lite. Produkterna finns för att det finns en marknad. Nästa steg i kedjan är att fundera över varför det finns en marknad? Vill du vara en del av de som köper att vägen till en bra relation och "pli på hunden" är att rycka till? Vill du inte hellre lägga ned lite tid och tanke bakom din "lydnad" på hunden och gå en kurs hos en bra hundinstruktör ansluten till branschorganisationen IMMI? Produkterna FUNGERAR, men det är hundägaren som avgör vad som känns bra i magen i kontakten med sin hund.
Det finns så mycket bra råd och värdefull hjälp att få, egentligen ska ingen av de produkter jag nämnt här behöva användas, på någon hund, i någon situation. De personer som besitter tillräckligt mycket kunskap för att kunna använda dessa redskap på "rätt sätt", dvs få hunden att lära sig någonting och strax därpå visa vad man vill att hunden ska göra, de personerna behöver inte produkterna.
Om du ringer och bokar en kurs hos din lokala brukshundsklubb och arrangören ber dig ta med dig hunden i ett stryphalsband - du har ett val, hoppa över kursen! Oavsett ras, om hundinstruktören vill att du ska tala med din hund genom en kedjelänk är risken stor att din hunds förtroende för dig avtar från den lektionen. Det är frestande att köpa kedjor istället för att bygga upp ett samförstånd, men det är så sabla synd om de hundarna. Det finns ju vettigare alternativ.
Vi lever ju i en tid då det ska sparas tid och då det ska vara bekvämt att ha hund. När man sitter i den här änden får vi in så många vanliga "Svenssonhundar" som med tillgängliga redskap har blivit så illa behandlade. Inte avsikligt utan av ren okunskap. Med ökad insikt och kunskap skulle dessa hundar slippa de mänskliga påfund som ska göra dem lätta att hantera. Man måste börja i liten skala. Många förknippar en dålig hundhållning med vanvård, slag, sparkar, brist på mat, och tänker inte på sig själva i termer som att vara en dålig hundägare. Det är väldigt laddat. Och genansen när "hunden beter sig fel" föder ofta en omedelbar önskan att få bukt med det. Och när man googlar efter "hundar som drar, problem vid hundmöten, hunden skäller" hamnar man ofta i hundforum eller på reklam där lösningen finns, bara ett redskap bort.
Vårt mål är alltid att skräddarsy en handlingsplan utifrån hur hunden mår när den kommer till oss. Göra en veterinärmedicinsk bedömning av vad den behöver, ibland i samråd med en hundfysioterapeut. Vi använder oss löpande hundutredningar av välutbildade hundkonsulter vilket ger god effekt, det förändrar hundars liv, och det roligaste inom Hittehund, det är inte att placera hundarna, utan hela helhetsconceptet, att vi söker en ny familj som vill ha den här rastypen, som vill och kan aktivera hunden på rätt sätt, som har tid att ha hund, som har råd och vill ge hunden rätt anpassad kost, som helt enkelt kan ge hunden allt vad den behöver, på många plan.
När man själv tar del av kunskap känns det härligt att själv kunna dela med sig till andra, att verkligen veta att när vi får in en hund oavsett problem finns det något vi kan pröva, och sedermera hitta en ny hundägare som tar vid. Det är ju vad hela vår verksamhet går ut på, att hitta just de personerna, de hundägarna som omtänksamt och seriöst vill ge sina hundar det allra bästa.
Jag vet att några av er som har läst hela texten kommer bli lite arga och upprört tänka att "Min hund behöver verkligen en halti för den har problem med att lyssna, den drar jättemycket i kopplet och vi har försökt träna men det GÅR INTE." Men jag lovar dig. Det är inte DIN HUND som behöver halti, gåfintselar eller citronhalsband, det är DU.
Det är dock tröstlöst och otroligt jobbigt rent känslomässigt för oss alla inom Hittehund att med all kraft satsa på upprepade veterinärbehandlingar, rehabiliteringsbesök hos hundfysioterapeuter, ge hundarna i våra privata hem den tiden, och inse att hundens agerande kvarstår. Det är ibland skönt med oberoende hundpsykologer som hjälper oss att fatta svåra beslut. För när man har delat säng och vardag med en hund som är ljuvlig inom fyra väggar med direkt farlig för omvärlden, och man kopplar den för att åka till veterinären, då är man väldigt liten som människa. Man förbannar gråtfyllt ansvaret man har över axlarna och hundens bakgrund som man så gärna skulle vilja förändra.
Här kramar min fästman, Athos sista fosterhusse om honom, med vetskapen att det är försent. Man vill helst undvika sådana situationer, men vi behöver också vara förnuftiga och ansvarstagna i vår verksamhet, och det innebär smärtsamma och tuffa beslut. Vi glömmer aldrig de hundarna
