omplaceringshund

I Åtvidaberg i Östergötland börjar vardagen bli slitsam för Pettson och Findus matte. Efter hundarnas husses bortgång har mycket förändrats, både ekonomiskt och tidsmässigt. Många känner av förändringens vindar i Sverige och tvånget att gå upp i arbetstid. Förmodligen måste deras matte snart börja arbeta heltid efter nya direktiv, och då blir det verkligen omöjligt att ha ensamt ansvar för hundarna.




Det är ofta, alltför ofta, som man drar sig in i det sista för att omplacera sin hund, och det hinner bli en tidsbrist och i viss mån även oro och stress.




Findus som precis fyllt 7 och Pettson, ett år yngre, har ännu inte rönt så stort intresse. Det är enormt trevliga hundar, vana vid barn i alla åldrar, trygga med katter, sociala... och om de hade varit 2 år hade vi förmodligen blivit nedringda. Ju fler år en hund har på nacken desto mindre intresse genererar dem, då man ofta tror att man måste vara med och "forma hunden" från så ung ålder som möjligt.

Det tycker jag är trist.
När man istället skulle kunna se fördelarna med en vuxen hund, en färdig personlighet, redo att älska, och som inte bjuder på en massa överraskningar som unghundar tenderar till under sin uppväxt.




Nu har vi den enorma turen att vi genom en ny volontär kan erbjuda Ingrid avlastning och hjälp med hundarna, för att helt enkelt kunna ha dem kvar på ett vettigt sätt medan vi väntar på familjer som vill träffa dem hemma.

Viktoria har träffat hundarna och kommer kunna ta ut dem på lite hundpromenader.

Och så väl det behövs!

Om vi skulle ha den beredskapen och volontärer som kan passa hundar, gå ut med hundar, aktivera hundar, som kan underlätta för den familj där hunden redan bor, skulle vi kunna ta in fler hundar för omplacering, då det ofta är stötestenen när man väl vänder sig till oss. Många hundar måste vi säga nej till, för att de befintliga ägarna exempelvis pga sjukdom, ökad arbetstid, tidsbrist inte kan gå i land med att erbjuda hunden ett drägligt liv i väntan på omplacering.

De hundar vi akut inte kan erbjuda fosterhem eller kan ha en riktigt snabb omplacering för, måste vi således neka. Det blir lite moment 22, eftersom anledningen till att familjen inte har tid för sin hund är varför de vill omplacera, och vi varken har ekonomi eller möjlighet att fånga upp alla hundar inom en rimlig tid.

Så om det finns fler därute, som kan erbjuda sin hjälp som frivilliga hundrastare, aktiveringsmattar, helgavlösare, är det ofta en insats som räddar hundliv.