Hittehund´s Fingals första år i sin familj

Matte Eva berättar:

För snart ett år sen, rättare sagt den 10 april 2010 träffade vi Fingal för första gången.

Under flera månader kändes det som om vi äntligen skulle få se ifall han var den hund vi så länge längtat efter. Fingals underbara ägare kom hela vägen från Uppsala för att träffa oss med Fingal.

Första mötet var nervöst, hur skulle Gonzo och Fingal reagera på varandra? Hur skulle vi alla känna när vi träffades? Tänk om de hade åkt hela vägen från Uppsala och det faktiskt inte fungerade?

Alla våra farhågor var helt ogrundade, mötet gick jättebra och det blev kärlek till Fingal direkt.

 

Det har varit ett händelserikt år. Ett par veckor efter det att Fingal kom till oss, fick han följa med till mitt arbete. Snart var han den stora glädjen på avdelningen bland personal och boende. Här kunde Fingal få all den uppmärksamhet han ville ha. Paradiset!

 

 

Våra planer att få honom kvar där var inte svåra att få igenom. Fingal charmade inte bara enhetschefen hos oss utan även vård och omsorgschefen i kommunen så snart fick vi bekräftat att de ville lägga pengar på oss så att vi kunde gå på vårdhundskolan.

Att Fingal börjat jobba hos oss har lett till att ytterligare två hundar har blivit ”anställda” inom omsorgen i kommunen.

Fingal har även gjort så att vår enhet har profilerat sig utåt. Det kommer många besök till vår enhet för att få träffa honom. På sista tiden har kommunstyrelsen varit där och hälsat på honom samt en delegation med Borgmästare och andra höga personer från vår vänort i Tjeckien som varit intresserad av hundar i arbete inom äldre/demensvården. Fingal skötte sig vid dessa besök exemplariskt och visade upp sina charmiga positiva sidor.

 

 

 

Sommaren har vi spenderat ute vid kusten på vårt sommarställe. Paradiset på jorden om Fingal får bestämma. Här får han springa lös på klipporna och hoppa i och bada tillsammans med barnen. Ligga på bryggan och ”hjälpa” till och dra upp krabbor (vilket barnen kanske inte tycker är så mycket hjälp)

 

Under året som gått har jag fått en massa nya kompisar. På sommarstället har jag träffat en jätterolig kille som ser jättefarlig ut!

Allt har bara ”fungerat”! Fingal hade så mycket träning i sig innan han kom till oss så det var bara för att försöka lära oss allt han kunde.

Det första halvåret gick åt till att egentligen bara lära Fingal att ha ”tråkigt”. Han behövde lära sig att komma ner i varv och ungefär vid jul kändes det som om det klickade till i honom och han blev otroligt lugn och avslappnad. Nu har han inga problem med att bara ligga ner och ”vara” utan att behöva leka med boll eller dylikt.

 

 

I april i år fick vi besök av Jonas och Ellen. (Fingals tidigare familj)

 

Från början när de kom verkade Fingal inte riktigt förstå vilka de var men ju längre de var här insåg han att det var människor från förr som han tyckte mycket om. Det var en kär återträff från bägge håll. Andra dagen på besöket tog de en skön långpromenad tillsammans. Ellen och Jonas konstaterade då att Fingal åter var den hund han varit innan sjukdomen.

Vi kan inte tänka oss ett liv utan Fingal nu. Han har blivit en viktig del i vår familj, det känns nästan som om han alltid har funnits där. Varje dag händer det någonting roligt!

Fingal är killen som alltid ser till att trycka sig ner i soffan oavsett om det finns plats eller inte. Han tror nog att han är lika liten som brorsan Gonzo.

Barn har Fingal tyckt varit lite farliga men även bland små barn börjar han kunna slappna av mer och mer. Förra veckan fick han en liten tjej på 1½ år till kompis. Han följde efter henne vart hon än gick och såg till att hon hade det bra. Var underbart att se!

Igår var vi iväg på Hundens dag här i Partille. Massor med hundar, agility och lydnadsuppvisning m.m. Vi gick dit för att testa hur det skulle fungera för Fingal med alla dessa hundar omkring honom. Man kan lugnt säga att vi blev glatt överraskade för det fungerade fantastiskt bra! Fingal var jätteavslappnad och tyckte nog att det var ganska roligt. Enda gången han visade rädsla var när en stor schäfertik nosade på honom. Han började skälla då med nervöst lågt viftande svans. Det var en stabil fin schäfer som bara tittade på honom utan minsta tecken på irritation. Fingal fick mycket beröm av människorna där för sin goda kontakt med ledaren (jag växte när de sa att man sällan sett ett ekipage med så fin kontakt). Fingal hoppade även upp på ett trimbord där för att frivilligt ställa sig och klippa klorna bland alla människor och hundar.

Man kan säga att gårdagen kändes för oss som det slutgiltiga testet. Allt gick så bra och det känns som om vi har arbetat på ett rätt sätt med vår hund.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0