omplaceringshund

Om min fars inflytande på vår verksamhet och hur barndomen formade mitt engagemang för utsatta djur ...

Text och bild: Christine Leijd

Ofta får jag frågan varför och hur Hittehund grundades. Varifrån vi får våra riktlinjer och värderingar, varför vår adoptionsprocess är så omfattande. Därför ska jag nu, på Fars dag, berätta lite om den ibland försynte katt och hundallergikern Bengt, som indirekt har bidragit till verksamheten. Han är min far. Jag kan bara beskriva honom som en blandning av Carl Bildt och Steve Martin. Min pappa är egentligen helt ovetandes en stor inspirationskälla.

Under hela min barndom präglades jag av tre saker; skadade omhändertagna djur, våra djur, och behövande människor. Inte undra på att det till slut grundlade Hittehund. Vi vill vara en verksamhet som empatiskt hjälper människor och som omsorgsfullt hjälper djur.

Min mamma var under min uppväxt hemma på heltid med mig och min syster fram till dess att jag var 8-9 år. Hemmet utgjorde basen för all form av kreativitet, vare sig det var pianospel, egna handskrivna böcker eller snidade trästegar till hamstrarna. Med stor kärlek och tid fick jag utvecklas inom många områden men framför allt känna mig älskad och ta plats.

Min pappa var oftast på arbetet och jag minns ännu lukten inne på socialtjänstens kontor och de dubbla dörrarna in till korridoren där min pappa satt omgiven av sina bruna hemliga akter och dokumentskåp. Han arbetade då inom utesektionen på fältet och resterande tid på kontoret. På den vägen fick jag reda på att vi inte alls levde i en idyllisk värld bara för att min barndom och uppväxt i det stora gula huset med jättetomten var så trygg och lugn den bara kunde bli.

Eftersom min mor började att arbeta, först på min skola och sedan inom socialtjänsten hon med, fortsatte min annorlunda internutbildning. Jag snappade upp brottstycken av samtal och läste olovandes skrämmande skildringar om små omhändertagna barn och trasiga familjer. Mamma renskrev utredningarna inom socialtjänsten, och det är hemskt vilka hemligstämplade dokument som göms i de arkiven, där varje akt betecknar ett människoliv. De där spännande akterna tjuvläste jag naturligtvis även om jag inte förstod allt jag läste. Jag läste och begrundade och på mammas arbete var det ingen som tog notis av en blond tös med margaretaflätor som ögnade igenom utredningar som låg bredvid på skrivbordet när jag satt och ritade. På så sätt väcktes mitt människointresse. Djurintresset var medfött och grundläggandet, det bara fanns där från början som det centrala i mitt liv.

 

Mycket av den del som är mig, kärnan, formades vid åtta års ålder. Förutom våra 22 marsvin, 8 kaniner, otaliga guldhamstrar, akvarier och infångade vinbärssnäckor hade vi till och från en och annan skadad fågel i hushållet. Det var kråkan Ka som behövde vara i stillhet efter en spjälad vinge, det var aborrarna som pappa fått levande i en hink från en tacksam klient. Aborrarna som han blödigt lät bo i badkaret tills han skulle få tid att släppa tillbaka dem, och det var de vita duvorna i duvslaget på tomten.

Pappa var och är erkänt duktig på fåglar, både att förstå, sköta och rehabilitera dem.  Men han är även bra på människor och gav mig goda värderingar från början som med hans tacksamma klienters hjälp länge har legat kvar. Precis som med många andra tonåringar var inte min väg helt rak, och det har nog funnits stunder då han undrat vart jag egentligen har varit på väg. Men han har aldrig dömt, utan på ett försiktigt (och som jag tyckte under tonåren) mjäkigt sätt försökt leda mig rätt igen utan en enda pekpinne. För vem vill bli en mönstermedborgare ifrån början?

Med alla våra djur på vår idylliska villatomt medkom ett stort ansvar och framför allt en självständig sysselsättning. Jag kan inte påstå att jag varje dag skötte om djuren på bästa sätt, de hade emellanåt stökiga burar och spån som låg utspillt över hela golven, men jag fick aldrig från föräldrarna höra att jag skulle bli fråntagen djuren om jag inte tog mitt ansvar. Om det påpekades något så var det utifrån djurets situation. ”Behöver inte akvariefiskarna ha mer vatten, läste du inte i boken att de skulle ha gott om syre?” eller ”Var gjorde du av den där nya goda maten till hamstrarna, tänk om Gullan är hungrig?” Och eftersom ingen tjatade utan det tidigt gavs ett samvete för djurens situation, då de bara hade mig, då skötte jag ändå om dem efter bästa förmåga.

 

Djuren var och är fortfarande mitt liv. Jag kan inte minnas några andra utflykter än till min privata pianolärarinna. På min tid ingick det inte att barn hade en massa hobbies med hämtning och lämning. Kanske levde andra barn så, men jag hade ju fullt upp hemmavid och hade inte så mycket önskningar om en massa saker eller hobbies. När jag sedermera började på ridskolan tog jag mig dit genom att cykla för egen maskin till ponnyn Carola som jag var andra skötare på. Jag var tillbehörstokig redan då och veckopengen gick åt till att förse ridskoleponnyn med mjukare grimma, bättre borstar och olja till att göra grimman mjukare.

Lite av en ensamvarg var jag allt då jag ofta gick direkt efter skolan till det närbelägna friluftsmuseumet Torekällberget där jag strövade omkring bland alla djuren och deltog i skötseln av dem. Jag var social och intresserad men både mer brådmogen och kände mig mer vuxen än andra i min ålder, så jag gick mina egna vägar. Jag var då trygg i mig själv och hade alltid något att göra. Jag påtog mig även ansvaret för att göra tillvaron mer levande för en strävhårig tax, en jakthund som var ensam hemma hela dagarna tills jag gick dit och hämtade honom.

 

När jag blev en ung flicka hörde det till att ”gubbarna på bänken” busvisslade med skrovliga röster och kom med fräcka kommentarer. Man förändras ju så snabbt under tonåren. Min pappa hade ju arbetat under så många år i den kommunen. Då var det skönt att vända sig om, trava fram och mjukt spänna ögonen i dem med ett tillrättavisande tonfall och berätta att jag var ”Bengts dotter”. Reaktionen lät aldrig vänta på sig. Min far var respekterad för vad han uträttade och på det sätt han behandlade sina klienter, inte genom vem han var eller vad han ägde.

Jag var inte rädd att bemöta alkoholister, uteliggare eller personer som andra var lite rädda för eller undvek då deras föräldrar rådde dem till det. Jag hade ju under hela min uppväxt som barn lärt mig att spela pingis på länkarnas lokal, lagt pussel hos IOGT-NTO, umgåtts med nyktra alkoholister. Det fick mig att växa som person att som liten följa med min pappa till behandlingshem runt om i landet där avgiftade klienter skulle hämtas med klara blickar för att förhoppningsvis börja nya liv. Många gånger ville de försköna sanningen eller rent utav ljuga. Och när man har stått inför en lurig alkoholist som inte erkänner sina alkoholproblem, då kan man i vuxen ålder tala med vem som helst som inte talar sanning om sitt hundinnehav. För att kunna placera ut hundar behövs den människokunskapen och jag är glad att jag började i den änden. Vårt projekt "Hundmat vid behov" där vi samarbetar med härbärgen för hemlösa är inspirerat från min uppväxt.

Jag vet att min pappa inte ens idag är medveten om vad han gav mig. När gubbarna på bänken trots onykterheten direkt blev allvarliga när de stod inför mig och ville med grötiga röster få mig att lova att ”Säg nu inte till Bengt att du har sett mig såhär, han skulle bli så besviken”. Och jag replikerade lillgammalt när jag mötte deras blick att de måste själv ta beslutet när de skulle bli nyktra.

Jag omplacerar hundar idag. Men min pappa utförde något mycket svårare, han försökte inspirera, peppa och skapa nya liv åt människor som få trodde eller litade på. Jag är stolt över den del hos honom som gick emot socialtjänstetablissemanget, det mänskliga värde han gav sina klienter. Men lite besviken över att han än så länge saknar mod för en förbättring inom eftervård för utskrivna klienter. Precis så som vi följer upp våra hundar som ingen annan förening gör skulle han kunna åstadkomma en reform inom socialtjänsten och kriminalvårdsväsendet. Han har ideér om hur samhället bättre skulle ta emot klienterna när de skrivs ut, ha ett bättre skyddsnät. Det är ju så jag placerar ut varje hund. Det gör det enklare att placera ut hundar än återskapa liv för människor, men principen är ju densamma. Och det är så viktigt att någon anger tonen på en förbättring, för att få fler att sluta upp och se saken ur den synvinkeln.

(Reviderad text): Numera återfinns pappa inom eget företag: www.skillnaden.se Bra pappa!

För mig är det viktigt att medarbetarna inom Hittehund är fördomsfria och bemöter alla med respekt, även när vi tvingas omhänderta en hund som lever under miserabla förhållanden, ingen får komma med några pekpinnar. Vår uppgift är inte att se ned på någon som redan ligger, utan att titta en person i ögonen och med förtroende utlova en ny framtid åt dennes hund. Samt även fråga vad de själva anser att hunden behöver. De har ett eget värde. Oavsett om hela lägenheten stinker och man halkar omkring på ölburkar så är det viktigt att den person som idag inte kan ansvara för sin hund inte behöver känna sig misslyckad eller orolig för hundens framtid, utan bli betraktad som en människa. Om man ger en människa tillit som befinner sig på samhällets botten möts man med ärlighet tillbaka. Och vi behöver ofta den informationen om hundarna för att kunna ge dem bra fortsatta liv.

En del kan yttra sig om vår intresseanmälan och mena att den är för lång och för omfattande. Det är min far och de bruna akternas fel. Den är utformad för att man kan inte se allt på en gång, hur bra det än ser ut. Allt behöver inte vara som det är på ytan även om det oftast är det. De som protesterar eller inte vill fylla i har ibland en del att dölja. Andra helyllefamiljer förstår inte varför man kan misstro deras intentioner. Men oavsett bakgrund bemöts man ju likadant. När vi skräddarsyr och placerar ut en hund genom Hittehund gör vi det efter en unik och framgångsrik modell. Varje steg är väl genomtänkt. Det är en process där hund och människa möts. Och ingen ska helst ha bråttom.

När min pappas klienter blev utskrivna från sina olika program och behandlingshem misstänker jag att min far hade stor del i deras återhämtning och tillförsikt inför framtiden. Istället för att ge dem en adress till en tom lägenhet och en check från soc för att börja återskapa sitt nya liv gjorde han det grundligt och med känsla. Man är skör när man kommer ut från en institution eller ett djurhem och måste möta verkligheten.

Otaliga var våra turer till Hedebos begagnade möbler där han prutade och tillsammans med klienten åkte därifrån med ett helt bohag som fick deras nya tillvaro att likna och bli ett hem. Med det engagemanget och känslan han la ned utom ramarna för sitt yrke, att han engagerade sig efter arbetstid, att han hyste tilltro till sina klienters rehabilitering, det gav honom respekt.

Jag har som ni förstår mycket att leva upp till och har inte ens för avsikt att försöka. :)

Min far är nu omgift och hans fru Alva trampade i klaveret rejält när hon vid en middag fick veta att vi hade ett visst antal hundar inom Hittehund som jag hoppades skulle vara tryggt i hamn i nya hem innan en inplanerad längre ledighet. ”Jag hoppas att du blir av med dem snabbt” var hennes oskyldiga kommentar. Jag blev alldeles stel och tänkte ”men herregud, vad säger människan”. Men utan insikt så förstår de ju inte. Om man inte har ett genuint djurintresse förstår man ju heller inte varför jag har så stor känsla och omsorg i det jag åstadkommer.

Hur detaljerat man än försöker förklara vikten av en väl uppbyggd verksamhet förstår inte just de personerna som inte själva är insatta. Bara HUNDmänniskor förstår skillnaden. Om de får insyn hur Hittehund drivs förfasar de sig möjligen över att jag arbetar ideellt på fritiden med något som man skulle kunna tjäna pengar på. Jag tror omvärlden förstått mig mer om Hittehund hade varit ett företag. Men om man på fritiden arbetar med något som gör en lycklig, då kan ju inte livet vara fel valt? Jag tror att få människor är så lyckliga som jag då jag har en inre tillfredställelse, varje dag, trots att jag ibland inser själv att Hittehund styr en för stor del av mitt liv.

Jag tycker inte att det är så viktigt att just jag har grundat Hittehund. Det som är bra med det är att jag har kunnat sätta lite normer och riktlinjer och handplockat flera underbara medarbetare som sprider ett bra budskap vidare. Det viktiga är vidareutvecklingen, att skapa nya kontaktnät, att inspirera fler personer. Hittehund skulle kunna bli hur stort som helst om man fortsätter att bygga vidare verksamheten på rätt sätt. Alla medarbetare är personligen handplockade för sina egenskapers skull. Inte nödvändigtvis bara för sina meriter inom hundvärlden, för det viktigaste är ändå människokunskapen och viljan att lära.

Ibland räcker inte tiden till för att introducera nya volontärer, man måste som person vara självgående och ha en egen drivkraft. Vi har ju inga skrivna riktlinjer men genom ett gott samarbete och att vi bollar mycket med varandra delar vi varandras värderingar och har framför allt mycket roligt ihop.

När jag för några år sedan ombad min far att skjutsa mig på ett uppföljningsbesök i den kommun han då var socialchef i var det första gången jag släppte in honom i Hittehund. För mig var det en vanlig dag, en utplacerad hund, ett steg på vägen i hundens framtid, något som görs var dag i min vardag. Men en tid efter det hembesöket fick jag ett oväntat erkännande som betydde oerhört mycket: Ett mail som berättade att han var stolt över mig. Och eftersom det är Fars dag idag kom jag på att jag nog aldrig förmedlat att jag är stolt över honom.

Jag minns särskilt en händelse i min barndom som i efterhand ter sig betydelsefull. En av min fars skrynkliga och för stunden tillnyktrade klienter satt i framsätet av vår bil. Vi var på väg någonstans, vart minns jag inte, och hans ansikte eller namn minns jag inte heller. Vad jag vet är att han allvarligt betraktade mig och sa att han inte ville att jag någonsin skulle bli som honom. Jag var på gränsen för att vara för ung för att förstå vidden av vad han begärde av mig. Han var klädd i slitna jeans och var helt impregnerad av rök. Han bad mig om att aldrig börja med spriten och låta det förgifta mitt liv, att inte nyttja droger, att inte strula till det för mig.

Han berättade i enkla termer vad jag inte skulle göra av mitt liv. Han förseglade vårt avtal med att tömma alla sina fickor och påsar på bruna femöringar.

En hel näve fick jag!

Klienten hade fel. Jag bröt löftet. För jag blev ju som honom. Jag blev en person som genom sin ärlighet får människor att ändra sig och bli något annat än vad de tänkt. Och det är med de pengarna och löftet som jag sedermera grundade Hittehund.

Relaterade länkar:

Det handlar om solidaritet (dikt skriven av min pappa ) >>

Den hemlöse och hunden >>

När både djur och ägare behöver vård >>

Utan att ha gett mig tillkänna >>

Hundlivet som fånge i missbruket >>