omplaceringshund

Stella är absolut ingen enkel hund. Jag hade inte så stort hopp om att hon skulle kunna få en egen familj, men ägaren gav oss 2-3 veckor att försöka och skjut upp en tid för avlivning. Under dessa veckor skulle nära och kära hjälpligt kunna pussla så att det fanns hundtillsyn och rastningshjälp, då husse, en man i 55årsåldern, fått heltidsarbete med lång resväg från sitt hem. Han var tvungen att acceptera detta arbetstillfälle, men Stella kunde inte vara ensam i den utsträckningen, och kunde inte rastas av vem som helst, vilket gjorde sökandet efter hundtillsyn rätt fruktlöst.

http://www.hittehund.nu/stella3/

Jag har skrivit en text om Stella på länken ovan, och där finns även en uppriktig beskrivning om hennes agerande vid hundmöten, samt en videofilm där man ser henne in action vid hundmöten. Det är den information som tidigare låg online på vår hemsida.

Vi brukar dock aldrig skriva ut på hemsidan när hundar är avlivningshotade eftersom jag inte vill att det ska vägas in i beslutet eller bli den faktor som gör att man vill “rädda” en hund.

Vi fick en del samtal och mail om Stella, men det kändes inte som realistiska förslag.

När tiden började att rinna iväg, och jag hade en privat hektisk dag, var mellan ett veterinärbesök och hundrehabbesök för min egen hund, ringer Stellas familj och berättar att de har bokat en ny avlivningstid samma kväll. Husse orkar inte längre med ovissheten, och ser ingen annan lösning.

Jag försökte att stoppa bandet, eftersom vi då nyligen hade haft en maildialog med Morgan och Anna Hed i Eskilstuna, och jag ville hinna prata med dem och få ett hembesök gjort hos dem. Morgan hade av misstag skrivit fel telefonnummer i sitt mail så det hade försvårat kontakten.

Så allt skedde sedan i en rysande fart.

Jag fick en medarbetare att i all hast gå in bakvägen genom webhotellet i min mail på servern och ta fram Morgans ursprungsmail eftersom jag inte kunde komma åt en dator själv, och ville att Stellas familj iallafall skulle prata med Morgan själva innan de avlivade Stella. Det här var hundens enda chans. Och jag ville ha tid för att utröna om det kunde vara något.

Dessvärre var pressen så stor på husse att de efter samtalet åkte direkt till Eskilstuna samma eftermiddag/kväll för att träffa familjen och även lämna Stella där samtidigt. Vilket inte alls går i enlighet med våra riktlinjer på någon punkt. Men familjerna gjorde upp om det och kom överens om att de ville gå tillväga så.

Jag har väldigt nyligen varit i Eskilstuna för att följa upp en annan hund som fick hem där för 5 år sedan. Kommer åka upp nästa gång med tåget om några veckor och träffa familjen med Stella.

Stella har väldigt många goda sidor, och hon är van vid mindre barn. Dock är hundmöten väldigt laddade. Och det kommer självklart att avgöra hela hennes omplacering, hur långt tålamod Morgan och Anna har, och hur pass hanterbart det är i vardagen. Stella är van vid en kedjelänk och att man håller emot, och om du ser videon ser du hur pass hon agerar, även på hundar som inte svarar upp eller ens noterar henne. Hon går och laddar och scannar omgivningen efter hundar, och blir stark och utåtagerande, många åskådare skulle nog beskriva henne som “galen” i de situationerna.

Vad jag är osäker på är hur Morgan och Anna använder för tekniker vid hundmöten. Där behöver de hjälp! Morgan beskriver att han helst vill “lägga ned henne” och att hon då blir lugn och bara kan titta på den andra hunden, medan han beskriver Annas metod som att hon mer avslappnat försöker prata med de mötande hundägarna och mer lugnt låta hundarna titta på varandra.

Hunden är ju 5 år gammal och har aldrig varit avslappnad i hundmöten utan beteendet är säkert rejält befäst. Samtidigt har hon heller inte fått ordentligt med motion eller stimulans, eller fått en chans till nyinlärning, utan det har ju sett ut som så att hon blivit halvt strypt av halsbandet och koppelryckt, vilket säkert bidragit till hennes överreaktioner.

Samtidigt upplever jag att Morgan är öppen och ödmjuk inför möjligheten att lära sig att bemästra hundmötena, och att han vill ha rätt verktyg för att få det att fungera.

Det fanns inte tid eller utrymme att träna med Stella när vi träffades för att diskutera en omplacering och filma henne i hundmöten. Hon har sin egen agenda. Dock kunde jag bryta henne mitt i ett skall och mjukt be henne sitta och ge tass och belöna med kokt kyckling, vilket hon tog och åt. Hon blev överraskad när jag bad henne fokusera på något annat.

Eftersom jag själv inte har hunnit träffa Morgan eller Anna har jag ingen uppfattning om de exempelvis har så snabb uppfattningsförmåga att de kan skvallerträna med klicker och belöning. Jag har skickat dem info om hur man kan gå tillväga, och vända Stellas scannande till något positivt, utan våld eller en massa korrigeringar. Men det behöver ju ofta läras ut tillsammans med en instruktör för att få tajmingen rätt, och sättet att träna passar inte alla personer.

Om man betänker att hunden sedan innan inte är van vid att tränas med särskilt mjuka metoder utan är van vid en rätt barsk hantering känner hon ju inte till något annat. Hon är van vid att gapa och stå på bakbenen och skrika rakt ut, och lika van att den som håller i kopplet håller emot, det är ju så det sett ut under så många år för henne. Dock vill man väl alltid i en omplacering att den nya familjen ska ha tid och kunskap att med en för hunden bra metod träna detta på ett varaktigt bra sätt.

Jag tror helt enkelt att om man inte själv känner att man ser framsteg och att det finns en ljusning, så blir det besvärligare än vad det skulle behöva bli. Stellas nya familj har ju under många år haft en stor 50 kilos hanhund som var likadan i hundmöten med andra hanhundar, så de har ju redan levt så under ett halvt hundliv och vet vad det innebär. Jag tror inte att de är obildbara, och jag hoppas att Morgans sätt att lägga ned Stella är hans sätt att lösa situationen, och jag har inte uppfattat det som något slags “ledarskapstänk”, som “alfahane” eller i den riktningen av hundtänk. Men just för att jag inte har träffat de själva, och kan se samspelet med hunden, är det svårt för mig att få en uppfattning om det här kommer att fungera.

De har inte själva beklagat sig, utan har tvärtom gått in i detta med väldigt öppna ögon vad de har att förvänta sig. De uttrycker själva att de är nöjda över hur hunden har anpassat sig, hur väl hon fungerar i familjen, och de tycks uppriktigt tycka om henne som hund.

När de tar hand om Stella genom Hittehund förbinder de ju sig till hundkurser eller privatträning genom dig. Stella har bra anlag för spår, och det är nog bra om man kan lotsa in dem i den riktningen längre fram om intresse finns. Jag såg på hemsidan att du själv tycker det är roligt.

Ifall det inte fungerar för Stella i den här familjen kommer vi inte att omplacera henne vidare. Då är det bättre att hon får somna in, än att hon ska fara runt till ännu en familj. Hon är ingen enkel hund med denna akilleshäl i bagaget, även om hon har många andra färdigheter. Men rent krasst så finns det inget större intresse för schäfrar med den här problematiken, och ännu färre familjer som orkar och vill ta över en vuxen hund som snabbt blir som en furie bara vid åsynen av en annan hund, även på långt håll. Morgan och jag har haft telefonkontakt och mail, och han har även tät kontakt med Stellas tidigare husse. Morgan uttrycker att han tycker att det fungerar riktigt bra, men att han behöver få hjälp kring hundmötena, och särskilt Anna när hon rastar Stella med de mindre barnen i barnvagn. Samtidigt är det lugna och kloka människor.

Jag bifogar den information som Morgan har berättat om sig själv per mail och vår korrespondens. Och är tacksam för en återkoppling när du har träffat familjen, vad du får för uppfattning om prognosen att omplaceringen kommer att gå bra. Jag har själv precis haft lunginflammation, och min äldsta tik har varit sjuk, så jag har ingen möjlighet att åka till Eskilstuna igen utan måste vänta några veckor.

Text: Christine Leijd

Stella är absolut ingen enkel hund. Jag hade inte så stort hopp om att hon skulle kunna få en egen familj, men ägaren gav oss 2-3 veckor att försöka och sköt upp en tid för avlivning. Under dessa veckor skulle nära och kära hjälpligt kunna pussla så att det fanns hundtillsyn och rastningshjälp, då husse, en man i 55årsåldern, fått heltidsarbete med lång resväg från sitt hem. Han var tvungen att acceptera detta arbetstillfälle, men Stella kunde inte vara ensam i den utsträckningen, och kunde inte rastas av vem som helst, vilket gjorde sökandet efter hundtillsyn rätt fruktlöst.

Jag har skrivit en text om Stella på länken ovan, och där finns även en uppriktig beskrivning om hennes agerande vid hundmöten, samt en videofilm där man ser henne in action vid hundmöten. Det är den information som tidigare låg online på vår hemsida.

Vi fick en del samtal och mail om Stella, men det kändes inte som realistiska förslag.

När tiden började att rinna iväg, och jag hade en privat hektisk dag, var mellan ett veterinärbesök och hundrehabbesök för min egen hund, ringer Stellas familj och berättar att de har bokat en ny avlivningstid samma kväll. Husse orkar inte längre med ovissheten, och ser ingen annan lösning.

Jag försökte att stoppa bandet, eftersom vi då nyligen hade haft en maildialog med Morgan och Anna i Eskilstuna, och jag ville hinna prata med dem och få ett hembesök gjort hos dem. Morgan hade av misstag skrivit fel telefonnummer i sitt mail så det hade försvårat kontakten.

Så allt skedde sedan i en rysande fart.

Jag fick en medarbetare att i all hast gå in bakvägen genom webhotellet i min mail på servern och ta fram Morgans ursprungsmail eftersom jag inte kunde komma åt en dator själv, och ville att Stellas familj iallafall skulle prata med Morgan själva innan de avlivade Stella. Det här var hundens enda chans. Och jag ville ha tid för att utröna om det kunde vara något.

Dessvärre var pressen så stor på husse att de efter samtalet åkte direkt till Eskilstuna samma eftermiddag/kväll för att träffa familjen och även lämna Stella där samtidigt. Vilket inte alls går i enlighet med våra riktlinjer på någon punkt. Men familjerna gjorde upp om det och kom överens om att de ville gå tillväga så.

Stella har väldigt många goda sidor, och hon är van vid mindre barn. Dock är hundmöten väldigt laddade. Och det kom självklart att avgöra hela hennes omplacering, hur långt tålamod Morgan och Anna har, och hur pass hanterbart det är i vardagen. Stella är van vid en kedjelänk och att man håller emot, och om man ser videon ser man hur pass hon agerar, även på hundar som inte svarar upp eller ens noterar henne. Hon går och laddar och scannar omgivningen efter hundar, och blir stark och utåtagerande, många åskådare skulle nog beskriva henne som “galen” i de situationerna.

Hunden är ju 5 år gammal och har aldrig varit avslappnad i hundmöten utan beteendet är säkert rejält befäst. Samtidigt har hon heller inte fått ordentligt med motion eller stimulans, eller fått en chans till nyinlärning, utan det har ju sett ut som så att hon blivit halvt strypt av halsbandet och koppelryckt, vilket säkert bidragit till hennes överreaktioner.

Det fanns inte tid eller utrymme att träna med Stella när vi träffades för att diskutera en omplacering och filma henne i hundmöten. Hon har sin egen agenda. Dock kunde jag bryta henne mitt i ett skall och mjukt be henne sitta och ge tass och belöna med kokt kyckling, vilket hon tog och åt. Hon blev överraskad när jag bad henne fokusera på något annat.

Om man betänker att hunden sedan innan inte är van vid att tränas med särskilt mjuka metoder utan är van vid en rätt barsk hantering känner hon ju inte till något annat. Hon är van vid att gapa och stå på bakbenen och skrika rakt ut, och lika van att den som håller i kopplet håller emot, det är ju så det sett ut under så många år för henne. Dock vill man väl alltid i en omplacering att den nya familjen ska ha tid och kunskap att med en för hunden bra metod träna detta på ett varaktigt bra sätt.

Jag tror helt enkelt att om man inte själv känner att man ser framsteg och att det finns en ljusning, så blir det besvärligare än vad det skulle behöva bli. Stellas nya familj har ju under många år haft en stor 50 kilos hanhund som var likadan i hundmöten med andra hanhundar, så de har ju redan levt så under ett halvt hundliv och vet vad det innebär.

De har inte själva beklagat sig, utan har tvärtom gått in i detta med väldigt öppna ögon vad de har att förvänta sig. De uttrycker själva att de är nöjda över hur Stella har anpassat sig, hur väl hon fungerar i familjen, och de tycks uppriktigt tycka om henne som hund.

Ylva och Trissan, som aldrig träffat Stella tidigare åkte för att besöka henne och träffa familjen.

De ser en hund som är mycket välmående mitt i flocken med alla barn och de vuxna. De tycker inte att de har några problem så de har behövt besöka den hundinstruktör vi har rekommenderat. Och det är nog så. Hon hamnade helt rätt istället för att avlivas, och det är med glädje vi skickar vidare bilder till hennes förra husse.