omplaceringshund -

Vägen till hund i familjen

Text: Christine Leijd

Den allra vanligaste anledningen till att man kan bli nekad en hund genom Hittehund som man är intresserad av, är att vi bedömer att man inte har tid att ge hunden i dess nya hem.

Det är lite därför vi har en högre åldersgräns, för att vårt önskemål är att det ska vara väldigt förutsägbart hur hundarnas återstående hundliv kommer att se ut. Att det inte ska ske så stora förändringar i den kommande familjen, utan att den familjen vet, så långt det är möjligt, hur livet kommer att se ut.

Därför söker vi, för hundarnas skull, en familj där bland annat arbetslivet och rutiner i vardagen redan är satta. Det är mycket vanligt att personer vänder sig till Hittehund, har det som krav. Ibland är det just tidsbrist och arbetsförhållanden som gjort att de till slut ser att de inte kan ge sin hund det som behövs i tid och utrymme. Därför är det en sak vi tittar på i den nya familjen, så att inte hunden riskerar att hamna i samma situation som den kommer ifrån. Frånlämnande familjen vill veta, och även Hittehund behöver veta, hur livet i många år framåt kommer att se ut.

Det är ofta väldigt traumatiskt att omplacera sin hund, och tid är nästan alltid nyckelordet, den avlämnande familjen har ofta inte längre tid för sin hund, och det går som en röd tråd genom alla samtal när man diskuterar vad hunden behöver för att må bra. Det vet ju vi med. Problembeteenden hos hund uppstår inte av sig själv, utan de som har minst problem med sin hund, eller att "ha hund", det är de som har mest tid. Gemenskap med sin hund. Och om eller när man får problem, då går de inte att lösa om man inte är hemma eller har mer tid att lägga på relationen med hunden. Utan det är ett privilegium att vara hundägare, och ofta innefattar det att man genomför en hel del förändringar i livet för att få till det. Så det blir bra även för hunden.

Tråkigt nog, är det flera som söker en vuxen hund just för att den ska klara av att vara "ensam hemma". Det är alltid oroväckande när det är bland de första kriterierna man nämner i ett samtal eller ett mail, att man undrar om hunden är van vid att vara ensam. De familjer vi söker, det är de som har en varaktig hundtillsyn. Med det menar vi en hundtillsyn som inte är baserad på lösningar för stunden, som att man har en tonåring som "än så länge är hemma", eller "jag har just nu jättemycket tid för jag är arbetslös", eller "jag studerar nu, det löser sig nog framöver, dagmatte eller nåt".

Vårt arbete går ut på att hitta de ansvarsfulla hundägare som har en stabil tillvaro där man är medveten om sedan innan vad man måste prioritera bort när man har en hund, eller familjer där man är villiga att göra förändringar i sitt liv ifall man är två som arbetar heltid samma arbetstider och har barn som även de har egna aktiviteter.

För några veckor sedan talade jag med en kvinna som blev både irriterad och uppbragd när jag inte fann kombinationen heltidsarbete med vuxen hund som det optimala. Hon arbetade inom vården och när jag föreslog väldigt ödmjukt att hon kanske skulle se över möjligheterna att förändra sina arbetstider så hon arbetade mera helger eller kvällstid så hon gick omlott mot mannens arbetstider, då fräste hon och blev väldigt arg. Hon menade att hon absolut inte tänkte tillbringa mindre tid hemma om kvällarna eller om helgerna eftersom det var den tid hon ville tillbringa med sina barn. Några förändringar skulle absolut inte genomföras, utan de skulle ha en hund som fanns där för dem, när de hade tid efter arbetet.

Det är tröstlöst många dagar med dessa samtal eftersom man ibland kan tala med en människa i över en timme tills de förklarar att de arbetar heltid med resväg 9 timmar, och att det är ju en "vuxen omplaceringshund" de vill ha, och inte en valp, för det har de ju inte tid till. Det är därför mina luttrade mailkontakter numera nästan alltid inleds med några korta frågor där jag frågar just vad de har för hundtillsyn under arbetstid. För det känns mer meningsfullt att inleda de samtalen och lägga ned tid på människor som har en genomtänkt plan för hur hunden ska få tid i deras familj. För folk kan skriva noveller på 2 a4 om allt de vill göra med hunden om helgen när de är lediga, men för oss är det bortkastad tid eftersom varken hundens frånlämnande familj eller vi, någonsin kommer sätta en hund i en ny familj där den får mindre tid än i den familj där tidsbristen är skälet till att de behöver omplacera sin hund.

Vi vill heller inte att frågan om hundtillsyn ska vara en kuggfråga. Det är inte för VÅR skull man ska kolla efter en dagmatte eller hänvisa till att det finns någon släkting som bor i närheten. Utan vi vill helt enkelt kunna prioritera de familjer som inte skulle kunna tänka sig tanken att skaffa en hund ifall de själva inte har riktigt gott om tid för den. Vi söker hundälskande familjer som lever ett hundorienterat liv! Där hunden är i fokus, och man prioriterar att ha hund vilket samtidigt medför att man behöver prioritera bort andra saker. Det är vanligt att de familjer som egentligen inte tänkt sig något annat än att den vuxne hunden ska kunna vara rumsren och ensamhetstränad och ligga där och vänta, i efterhand försöker ge svar som de förstår att vi vill ha. Men att de egentligen inte haft en tanke på det inledningsvis. Och det är en brist. För samma personer jämför sig ofta med sina grannar eller arbetskamrater som "Minsann jobbar heltid och har hund, och deras hundar har det väl inte dåligt, varför kan inte jag ha samma upplägg?".

Men man missar en sak då.

Det är att vi arbetar hundorienterat.

Vi väger varje mail med guldvåg, och vi letar alltid undantagslöst efter de familjer där man inte bara har en varaktig hundtillsyn, utan även en egen hjärtlig önskan om att hunden ska ha så mycket tid och sällskap som möjligt. För det är bara de familjerna som genuint även kommer att leva upp till den levnadsstandarden år efter år. De familjer som integrerar hunden så pass i sin egen vardag att de ser hundens behov och förstår vikten av hundens egen tid med sin familj, det är de som värderar hunden så pass mycket att de är villiga att göra uppoffringar för att kunna ha en hund.

Jag ville ha den här texten att referera till i 8 mail av 10, som jag skriver varje dag, i våra nekande svar, där jag är trött på att hela tiden upprepa mig om skälet till varför vi söker familjer där man har tid för sin hund. Det är ju vad hela vår verksamhet handlar om. Att hitta mer tid för en hund. En omplacerad hund behöver känslomässigt lika mycket tid som en valp, även om den redan är rumsren eller kan vara ensam. Det ska inte bli den stressade 2000-talsmänniskans lösning på att kunna ha hund när man egentligen inte vill ta sig tid för en hund, utan försöker att gå en genväg med en färdig hund.

En eftermiddag för några veckor sedan, när jag var osedvanligt trött på den tröstlösa jakten efter familjer där man inte bara ville ha en av våra hundar, utan även hade något vettigt att erbjuda för hunden, ringde jag till Pernilla som tog hand om en hund genom oss i somras. Jag mindes hur genomtänkt och bra den familjen hade resonerat inför sitt införskaffande av hund, och bad henne därför att berätta med egna ord vad de har genomfört förförändringar för att ha tid för en hund.

Resultatet är texten nedan.

Vägen till hund i familjen.

Som så många andra familjer hade vi barn som ville ha hund. I vårt fall fick barnen svaret ”ja, det vill vi också. Men vi arbetar för mycket då kan man inte ha hund!” Så vi drömde om olika raser, gick på stora hundutställningen på Älvsjö och klappade alla hundar vi fick klappa! Så kunde det ha fortsatt om vi inte en dag kände att vår familj verkligen skulle må bra av en hund.

Frågan att besvara då var om en hund skulle må bra med oss?

Då blev svaret nej.

Både jag och min man hade hund i våra familjer när vi växte upp. Vi hade även två hundar tillsammans under flera år innan barnen föddes. Så vad det innebär att ha hund visste vi.

Vi började på allvar fundera över vad vi skulle behöva förändra. Vår familj bestod då av pappa, mamma, dotter 10 år, son 10 år och dotter 7 år. Vi som mest ville ha hund var mamma, pappa och äldsta dottern. Vår utgångspunkt var att hunden inte skulle vara själv mer än 4-5 tim/dag. För att få det pusslet att gå ihop så behövde en av oss vuxna gå ner i arbetstid. Valet föll på mig som arbetar på hemorten. En arbetstid på 60 % var det som var möjligt för att hundens dagar inte skulle bli för långa. Men då måste barnen hjälpa till ändå. I vårt ”team” runt en hunds dagliga skötsel räknade vi med att endast äldsta dottern och föräldrarna skulle gå med hunden. Sonen är inte lika intresserad och har fler aktiviteter, så honom räknade vi inte med i samma omfattning.

Att försaka..

Semester med nöjesparksbesök, förklarade vi strängt för barnen, det kan ni glömma. En hund kan inte sitta i bilen och vänta. Man kan inte åka utomlands hur som helst!

Man kan inte gå till kompisar när som helst. Ni måste gå hem efter skolan till hunden. Har man hund måste alla hjälpas åt!

Men det tyckte alla var ok.

Då blev det vi vuxna som fick tänka en gång till. Att bli en till i familjen innebär ökade kostnader och att gå ner i tid att det blir mindre pengar in. Det innebär kortare tid på jobbet men mer tid för barn och hund. Vi blev tvungna att sätta oss ner och fundera över hela vår situation. Hur ville vi ha det? Vi tog beslutet att förändra arbetssituationen. För mig blev det enkelt eftersom jag haft två anställningar sa jag upp mig från den ena anställningen.

Hur söt en valp än är, så ansåg vi inte att vi hade möjlighet att fostra en ung hund. Det tar ju också lite tid för en ung hund att bli en individ – vi ville mer veta vem vår nya familjemedlem var. Det blev också oerhört viktigt för oss att fundera över vad som är viktigt i vårt liv. Vi hade precis skaffat en husbil, så en hund som tyckte om att åka bil var viktigt för oss. Vi älskar utflykter! Äldsta dottern rider så det skulle vara trevligt att ha med hunden i stallet. Skulle hon kunna gå med hunden så ville vi inte ha ett stort monster som åt småhundar till frukost. Yngsta dottern var lite osäker på det här med hund. Så en hund som gillade barn var viktigt. Bit för bit funderade vi över vad som var viktigt för oss. Vi hade heller inte kunskap eller stod i en sådan situation att vi kunde ta oss an en hund med problem.

Där någonstans förstod vi att det inte var en ras vi letade efter utan en individ. Att vi behövde passa hunden och hunden oss.

Vi började leta bland hundar som behövde nytt hem både bland annonser på Blocket och bland föreningar som skulle omplacera hundar.

En dag så fanns hon där! Hos Hittehund! Enligt beskrivningen så var det vår hund – visserligen tittade vi lite förvånat på bilderna, inte trodde vi hon skulle se ut så – vår hund! Men storlek och vad hon tyckte om att göra var precis det vi önskade.

Vi fick träffa representant för Hittehund, svara på frågor och vi fick även träffa hunden. Vi träffade henne återkommande gånger med en lång inskolning. Hon kom hem till oss på prov. Alla fick fundera. Till slut var vi alla överens, hon fick flytta hem till oss!

Är det då värt det?

Vissa dagar är ett pusslande, särskilt om jag behöver ändra min arbetstid. Jag är hemma på fem minuter med bil men att åka hem på lunchen betyder kort stund att äta och ingen rast med arbetskamrater. Just nu vikarierar jag några procent till för att jag kan arbeta en del hemifrån och för att det funkar tidsmässigt. Men det är inget jag kan räkna med på sikt. Barnens schema ändras ju varje läsår.

Vår hund var vaccinerad mot rabies vilket betydde att vi med husbil reste rätt ut i Europa. Det har fungerat suveränt! Det där med nöjesparker kunde vi faktiskt också besöka. På Legoland får hunden följa med in- de har nog aldrig haft det så välstädat som när vi var där. Allt detta var möjligt tack vare att vår hund var van med skilda miljöer.

Att ha hund tar tid. Att ha barn och hund är inte alltid så lätt att kombinera. Som när yngsta barnet säger att jag vill inte gå med ut, men jag vill inte vara själv hemma. Då gäller det att som vuxen att bedöma vems behov som är viktigast! Är det hunden som behöver gå ut så får barnet snällt följa med. Lätt? Nä, inte alltid. Men värt det? Ja, för oss har det varit det!

Vår familj nu består av pappa, mamma, dotter 11 år, son 11 år, dotter 8 år och hund snart 8 år.

Vänliga hälsningar

Pernilla

2012-02-01 @ 23:14:02 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Hembesök hoos Diesel (f.d Båtsman)

Hembesök hos Diesel (f.d. Båtsman)

Text: Jeanette Skarp

En blåsig dag i början på året åkte vi till kusten för att hälsa på Diesel och hans familj.

Diesel och matte Daisy var redan i trädgården när vi kom och vi fick ett varmt välkomnande av en bufflig, stor nallebjörn. Diesel var jättenyfiken på oss och vår gamla tik som dagen till ära fått åka med oss. Vi började med att promenera en stund runt hagarna. Diesel tyckte allt att det var läskigt med hästarna som stod innanför stängslet. Där ville han gärna gå lite fortare för att komma förbi. Men vattenpölarna gick han gärna i, ju större desto bättre.

Matte Daisy berättade att Diesel hade vid några tillfällen haft hundvakter hemma hos sig. De var ju lite osäkra på var man kunde gå men Daisy hade sagt att låt Diesel visa vägen. Det slutade med att de hade fått en jättelång promenad. Självklart valde Diesel den längsta vägen. Han är ju inte dum!

Diesel är en jätteglad hund som verkar älska alla människor som kommer till honom. Han var väldigt intresserad av vår tik men hon var inte alls intresserad av honom fast han gav lekinviter flera gånger. Till slut satte vi in tiken i bilen. Då stod Diesel med nosen under grinden för det var där hon hade gått ut. Lustigt att se!

När vi stod i trädgården så studsar Diesel iväg, tar ett jätteskutt rakt ner i dammen! Han bara stod där och såg för mysig ut. Daisy fick jagat bort honom men han var lika fort i igen. Diesel kom med sin repstump och ville ha dragkamp. Ville ingen leka med honom så roade han sig bra själv.

Diesel har en härligt mjuk och glansig päls som man gärna kör fingrarna igenom. När vi var och hälsade på hade Diesel haft problem med magen så han hade gått ner i vikt. Han har nu fått prova på ett annat foder och är på väg upp i vikt igen.

När vi satt vid köksbordet och fikade så kände jag hur Diesel kom med huvudet under bordet och skulle lägga det i mitt knä. Jag fick backa stolen en bra bit så att han kunde komma fram med huvudet. Han förstår inte riktigt att han är så stor som han är. När han lagt sig och kommit till ro så drog han långa timmerstockar.

Under den stunden vi var och hälsade på Diesel så fick vi oss flera goa skratt av denna helt ljuvliga hund! Vi tackar så mycket för trevligt sällskap och för fikat!

Tidigare beskrivning om Diesel:

http://omplaceringshund.blogg.se/2011/april/batsmans-historia-vi-soker-hans-framtida-fam.html

2012-02-01 @ 21:47:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()