omplaceringshund

Text: Christine Leijd

Ibland undrar jag om detta med fosterhundar som bor hos en, delar ens säng, ens omsorger, som man startar om för en ny framtid, gör en till en bättre människa eller inte?
Ibland förstår jag inte ens själv hur jag frivilligt kan ge upp dessa fantastiska hundar till egna familjer?

Lindberg har en egen plats i mitt hjärta. Nu har han sprungit i skogen här "som vanligt" och det är som om tiden har stått stilla. Chatrine hade med sig honom och vi gick en promenad på 3,5 timmar.



Nej, jag ångrar aldrig de familjer mina privata fosterhundar kommer till. Jag väljer dem med hjärtat, precis som hundarna fastnar i mitt hjärta. För om man inte omplacerade hundarna med all den kärlek man har inom sig, som hela tiden växer ju längre hunden bor här och kommer innanför skinnet på en, när man varje dag funderar vart hunden i slutänden ska bli av... då skulle det ju inte bli bra.

Men den hund av alla jag varit som närmst att vilja behålla har nog varit Lindberg. Och det var därför en sådan glädje att få se honom, röra vid och se hans blick. Och veta att jag frivilligt lät honom gå, för sin egen skull.
Precis som Wilma som bor här nu ska få en egen plattform och chans, för sin skull. Och hur hennes placering kan bana plats för en annan hund som behöver komma till Grantorp.

Men jag förstår inte själv styrkan i att ge upp hundarna när man tycker om dem så mycket. Måtte jag aldrig förlora den, och bli svag. Och ni underbara hundadoptörer, ni får aldrig ta slut!