omplaceringshund

Text: Christine Leijd

För någon vecka sedan ringde jag upp Linus matte Bittan. Som så många gånger förr fick jag en spontan känsla av att jag ville åka till Vargön bara för att få sitta ned i deras kök. Vi har ju många hundar i Västra Götaland, men Linus har alltid varit lite speciell, så även hans familj.
Åren har flytit på, och familjen har ståndaktigt stått emot mina fina små vinkar om hund nummer 2. Linus har alltid varit i centrum, varit kungen, och han är i all ödmjukhet en stor personlighet. Och framför allt har han en familj som låter honom vara som han är, som ser honom som en individ och som har förmågan att skratta när han i omvärldens ögon "gör fel". Det behöver inte alltid vara hela världen om en hund stjäl en smörgås eller tar en egen tur från tomten...

Familjer där hunden är så pass älskad att man inte överreagerar utan ser hundens små egenheter som charmiga egenskaper, som man kan skratta åt, och där hundens luriga självförtroende växer, och verkligen får utveckla sin personlighet, och växa tillsammans med sin familj, det ger hunden en sådan trygghet.

Just den där basen i relationen, att det är ömsesidig respekt. Jag har haft mycket kontakt med Bittan sedan de tog hand om Linus för så herrans massa år sedan nu. Jag minns hennes flickor som ljusa lintottar i 7-årsåldern och känner inte alls igen dem som tonåringar, men barn växer ju de med.. Men jag har aldrig någonsin hört dem säga ett ont ord om Linus. Inget missnöje, klagan eller egenheter de inte kunnat leva med. Utan bara den där enorma evinnerliga kärleken till sin hund.

Så jag brukar planera långsiktigt. Såklart att Hittehund ska placera hund nummer 2 där en vacker dag. Så jag frågade Bittan om en nytagen bild på Linus, lite bakslugt, för jag tänkte i mitt stilla sinne att snart måste ju Linus bli gammal och trött, och eftersom jag inte lyckats med att placera en hund där under hans livstid, då vill jag kunna hålla ögonen öppna för familjen Larsens kommande hund.

Jag har inte sett Linus på bild på 1-2 år, så jag föreställde mig en vitgrånad hund med trött blick, som snart skulle pensioneras, så jag kunde återanvända den här familjens kärlek till en ny hund.

Men så fick jag bilden.

Och ...
insåg att just för att Linus alltid har haft allt, då är han inte alls gammal, trött och sliten. Blicken är spelande och lika vaken och glad som alltid, hans päls glänser, och jag inser att tiden när Bittan kommer ta emot omplaceringshund nummer 2 ligger långt, långt fram i tiden. :)

Och då får man vara glad för att Linus har fått allt, alltid. Han har ju fortfarande allt. Och Bittan kommer någon gång få en ny hund genom Hittehund, och då kommer jag känna mig lika glad och trygg under den hundens framtid. Men det är långt kvar tills dess. För Linus blir så väl omskött och älskad. Och det är ju så det ska vara.