Uppdatering om Hittehund´s Polly

Äntligen! (säger nog Christine). Det är dags att berätta sagan som
fick ett lyckligt slut.
För att göra en lång historia kort; greyhound, Gävle, Polly. Polly
omplaceras till ett hem i Skåne. Ett år senare ringer min telefon;
omplaceras igen.
Fan! Har hon inte gått igenom tillräckligt, var min första tanke.
Nu
Det känns bra idag, att hon finns kvar i min närhet, hos mina
föräldrar.
Om de skulle ha hund?
Nej, det var fullt tillräckligt att passa Assi ibland (min hund).
Margot (mamma), 65 år, frisör som gillar sitt yrke så mycket att hon
kommer att jobba ännu några år. Christer (pappa), nybliven pensionär
som tar dagen som de kommer. En egen hund? Inte!
Polly fick tillfälligt bo hemma hos oss; Peter, Lotta (sambo) och Assi
i några månader. Jag startade en blogg som var länkad till Hittehunds
hemsida för att snabbt och enkelt kunna lägga ut information om henne.
Endast en person hörde av sig, vars situation i livet inte var den
rätta att ta hand om en 8-årig greyhoundtik som varit omplacerad mer än
en gång.
Tiden gick och det blev sommar och semester. Mamma och pappa fick ta
hand om Polly och Assi när jag och Lotta åkte på en treveckors
roadtripp till Norrland. När vi var tillbaka var det fortfarande ingen
som hört av sig angående Polly. Det hade fungerat bra med båda
hundarna, men jag märkte att framför allt mamma började fundera på vad
som skulle hända med Polly. Som frisör så träffar hon ganska mycket
människor och jag vet att hon pratade hundar med många av dem, för att
luska ut om det inte var någon som kunde vara intresserad av att ta
hand om en greyhound. Ingen kandidat dök upp.
När vi var och hälsade på en kväll hemma hos föräldrarna sa mamma; vad
ska VI gör av dig din stackare, måtte du hamna i ett bra hem.
Efter 40 år börjar man så smått känna sina föräldrar. Jag sa då; det
här hemmet är ju ganska bra eller?
Nu
Hon hamnade i alla fall på Kärrstigen 5 i Markaryd, och där kommer hon
att vara kvar. En pigg hundflicka på 8 år som tar ut husse på 2,5 till
3 timmars promenad varje dag (vilket påverkat hans hälsa positivt;
förbättrat blodtryck).
Text och bild: Peter Svensson
Äntligen! (säger nog Christine). Det är dags att berätta sagan som
fick ett lyckligt slut.
För att göra en lång historia kort; greyhound, Gävle, Polly. Polly
omplaceras till ett hem i Skåne. Ett år senare ringer min telefon;
omplaceras igen. Husse deprimerad efter en separation.
Fan! Har hon inte gått igenom tillräckligt, var min första tanke.
Nu
Det känns bra idag, att hon finns kvar i min närhet, hos mina
föräldrar.
Om de skulle ha hund?
Nej, det var fullt tillräckligt att passa Assi ibland (min hund).
Margot (mamma), 65 år, frisör som gillar sitt yrke så mycket att hon
kommer att jobba ännu några år. Christer (pappa), nybliven pensionär
som tar dagen som de kommer. En egen hund? Inte!
Polly fick tillfälligt bo hemma hos oss; Peter, Lotta (sambo) och Assi
i några månader. Jag startade en blogg som var länkad till Hittehunds
hemsida för att snabbt och enkelt kunna lägga ut information om henne.
Endast en person hörde av sig, vars situation i livet inte var den
rätta att ta hand om en 8-årig greyhoundtik som varit omplacerad mer än
en gång.
Tiden gick och det blev sommar och semester. Mamma och pappa fick ta
hand om Polly och Assi när jag och Lotta åkte på en treveckors
roadtripp till Norrland. När vi var tillbaka var det fortfarande ingen
som hört av sig angående Polly. Det hade fungerat bra med båda
hundarna, men jag märkte att framför allt mamma började fundera på vad
som skulle hända med Polly. Som frisör så träffar hon ganska mycket
människor och jag vet att hon pratade hundar med många av dem, för att
luska ut om det inte var någon som kunde vara intresserad av att ta
hand om en greyhound. Ingen kandidat dök upp.
När vi var och hälsade på en kväll hemma hos föräldrarna sa mamma; vad
ska VI gör av dig din stackare, måtte du hamna i ett bra hem.
Efter 40 år börjar man så smått känna sina föräldrar. Jag sa då; det
här hemmet är ju ganska bra eller?
Nu
Hon hamnade i alla fall på Kärrstigen 5 i Markaryd, och där kommer hon
att vara kvar. En pigg hundflicka på 8 år som tar ut husse på 2,5 till
3 timmars promenad varje dag (vilket påverkat hans hälsa positivt;
förbättrat blodtryck).
Det var historien om två ovana hundmänniskor som inte skulle vilja
vara utan hund idag. Man skulle till och med kunna säga att det var
historien om två ovana djurmänniskor. Som liten grabb ville jag
nämligen ha både katt och hund, men svaret från föräldrarna var alltid;
man blir så uppbunden! Jag föreslog allt från vandrande pinnar till
ökenråttor, men nej! Inga djur. Till slut blev det i alla fall ett
akvarium. Hur kul är fiskar? Vackra att titta på, men inte så roliga
att umgås med. Ett akvarium ska också hållas rent. Jag tror att
akvariet åkte ut, när övriga familjemedlemmar upptäckte att pappa
använde samma durkslag till två ganska olika saker; att skölja gruset i
akvariet, samt att skölja makaroner till middagen. Men det är en annan
historia. Som väl är så har han som pensionär inte börjat äta hundmat,
tror jag ??

Kommentarer
Postat av: Anette

Gillar historier som slutar lyckligt :-)

2010-05-27 @ 21:00:54
Postat av: Agneta

Härlig historia!!

Jag tjatade också oavbrutet om djur när jag växte upp! Ett marsvin fick jag köpa när jag var 13-14 år. Han blev förövrigt 9 år.

Men nu har jag hästar, hund, kaniner och marsvin.

2010-05-29 @ 13:21:45
URL: http://angdalen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0