omplaceringshund

Text: Christine Leijd

För lite över två år sedan sökte goldenpojken Svante hem genom oss. En kontaktperson från Hittehund var med tillsammans med Svantes dåvarande familj när omplaceringen diskuterades i samråd med vår samarbetande hundpsykolog.

Att omplacera Svante var nödvändigt för hans familj. De var beroende av en släkting som hundvakt under arbetstid och denna släkting var numera rädd för Svante. Han var heller ingen hund som skulle trivas på hunddagis och han var lite mer komplicerad än andra hundar. Svante avskydde när någon tog honom i halsbandet, då nafsade han skarpt tillbaka, och det fanns fler situationer där saker och ting kunde gå snett när saker och ting inte gjordes på ett Svanteanpassat vis....

Tina som hade en liten hund, Tottie, ifrån Hittehund sedan innan, var ändå intresserad trots en rad med problem som fick många andra att backa. Hon såg inte bara Svantes negativa sidor utan kunde även se hans goda sidor, den hund som hans dåvarande familj tyckte så mycket om. Många hundar som kan nafsa och bita i en del situationer som man som ägare lär sig känna igen och förebygga kan leva långa liv. Det är dock något som alltid måste uppmärksammas och talas igenom vid en omplacering. Ibland tänker man att vi borde ha en absolut nolltolerans för hundar som kan hamna i situationer där de tenderar att nafsa. Men samtidigt är vi alltid ärliga och öppna kring problemet vilket ger ett fåtal intressenter, men familjer där man varken förstorar upp det, blir rädda för hunden, eller försöker bestraffa bort problemet med hårda metoder.

Svante placerades till Tina. Tina som flyttade ut på landet delvis för att göra omvärlden ännu bättre och tryggare för sin Svante. Tina höll mailkontakt med Svantes tidigare familj och tyvärr besvarades den ständiga frågan ifall Svante hade gjort några utfall med jakanden. Svante gjorde utfall. Det var då och då incidenter kring Svante, men Tina älskade ändå sin hund.

Tina talade ofta om att försöka hälsa på mig när jag bodde i torpet utanför Kopparberg, men det var en fråga om ifall man kunde få Svante att följa med i bilen. Tina såg det hela tiden ur Svantes synvinkel, och beklagade sig inte över att det ställde till besvär i hennes vardag att ha adopterat en hund som hon ägnade stor tid åt att förebygga att han kunde bli farlig för andra människor, NÄR han agerade fel.

Det finns få hundägare som Tina, som villigt går in för att adoptera en hund som kommer med sina fel och brister och som väljer att fortsätta kämpa och se hundens positiva sidor istället för att haka upp sig på det som går dåligt.

Men nu har Svante fått frid. För en kort tid sedan åstadkom Svante trots alla försiktighetsåtgärder en handskada på en yngling som fick åka ambulans till lassarettet. Hur mycket man än älskar sin hund finns det alltid en omvärld.

Tinas omsorger följde Svante till sista vilan. Polisen gav Svante rastningsförbud utanför tomten tills han fick tid hos veterinären, och han var precis som vanligt efter bitolyckan och sov i sonens säng och visste inte om något annat. Det gick lugnt till hos veterinären och de tog hänsyn till mattes sorg och det blev en fint avsked med tända ljus och lugn och ro. För Svante var en älskad hund. Han fick en andra chans i livet, men det gick inte fullt ut.