omplaceringshund

I Åtvidaberg i Östergötland börjar vardagen bli slitsam för Pettson och Findus matte. Efter hundarnas husses bortgång har mycket förändrats, både ekonomiskt och tidsmässigt. Många känner av förändringens vindar i Sverige och tvånget att gå upp i arbetstid. Förmodligen måste deras matte snart börja arbeta heltid efter nya direktiv, och då blir det verkligen omöjligt att ha ensamt ansvar för hundarna.




Det är ofta, alltför ofta, som man drar sig in i det sista för att omplacera sin hund, och det hinner bli en tidsbrist och i viss mån även oro och stress.




Findus som precis fyllt 7 och Pettson, ett år yngre, har ännu inte rönt så stort intresse. Det är enormt trevliga hundar, vana vid barn i alla åldrar, trygga med katter, sociala... och om de hade varit 2 år hade vi förmodligen blivit nedringda. Ju fler år en hund har på nacken desto mindre intresse genererar dem, då man ofta tror att man måste vara med och "forma hunden" från så ung ålder som möjligt.

Det tycker jag är trist.
När man istället skulle kunna se fördelarna med en vuxen hund, en färdig personlighet, redo att älska, och som inte bjuder på en massa överraskningar som unghundar tenderar till under sin uppväxt.




Nu har vi den enorma turen att vi genom en ny volontär kan erbjuda Ingrid avlastning och hjälp med hundarna, för att helt enkelt kunna ha dem kvar på ett vettigt sätt medan vi väntar på familjer som vill träffa dem hemma.

Viktoria har träffat hundarna och kommer kunna ta ut dem på lite hundpromenader.

Och så väl det behövs!

Om vi skulle ha den beredskapen och volontärer som kan passa hundar, gå ut med hundar, aktivera hundar, som kan underlätta för den familj där hunden redan bor, skulle vi kunna ta in fler hundar för omplacering, då det ofta är stötestenen när man väl vänder sig till oss. Många hundar måste vi säga nej till, för att de befintliga ägarna exempelvis pga sjukdom, ökad arbetstid, tidsbrist inte kan gå i land med att erbjuda hunden ett drägligt liv i väntan på omplacering.

De hundar vi akut inte kan erbjuda fosterhem eller kan ha en riktigt snabb omplacering för, måste vi således neka. Det blir lite moment 22, eftersom anledningen till att familjen inte har tid för sin hund är varför de vill omplacera, och vi varken har ekonomi eller möjlighet att fånga upp alla hundar inom en rimlig tid.

Så om det finns fler därute, som kan erbjuda sin hjälp som frivilliga hundrastare, aktiveringsmattar, helgavlösare, är det ofta en insats som räddar hundliv. 

När det gäller vår senaste fosterhund Charlie fick vi ingen chans till framförhållning innan han behövde få komma till ett privat fosterhem i Stockholm. Ikväll blir han klippt i en kort frisyr och sedan väntar en veterinärbesiktning och seniorkontroll. Charlie har förmodligen inte levt med katt innan och hans fostermatte ska försöka filma honom i lite olika situationer.

Fostermatte har haft med sig honom på jobbet, ett lugnt äldreboende, vilket han tar med ro. Han har fungerat bra i hundmöten ute, gör inga olyckor inne, och senare ikväll kommer han bli av med lite päls och bli lite omskött.

Under OS fick vi plötsligt väldigt mycket mail och påringningar. Många kvinnor vars män följde tvsändningarna passade uppenbarligen på att leta hund då istället. Därefter hade en av kvällstidningarna ett reportage som uppmanade till att ta hand om en omplaceringshund, vilket fick till följd att lika många ringde för att de behövde omplacera och nu såg en möjlighet till hjälp.
Arbetet kring varje hund genererar väldigt mycket samtal och återkopplingar, och telefontiden räcker inte till, eftersom det är då folk ringer in, och sedan går många timmar åt att hinna ringa ut.
För att klara av denna enorma belastning blir man glad över förståelse. Om tiden inte har räckt till en dag för att ringa tillbaka i ett ärende finns det en förklaring till det, något annat mer akut har behövt prioriteras.
Eftersom vår verksamhet inte går att planera utan hela tiden styrs av andra människors behov får vi ibland arbetstoppar som är svåra att ta sig ur, utan förståelse från den som väntar på besked. Vi behöver komma ikapp, och det enda sättet är att göra saker metodiskt och det får ta den tid det tar.

Som ett exempel kan ibland en hel telefontid behöva delas av bara två inringanden, ifall båda två är i kris och det finns mycket att tala om för att praktiskt kunna lösa hundens situation. Den som då istället återkommer vid en tidpunkt som vi själva inte har tid att sitta i telefon, som efter 22 på kvällen eller 8 på morgonen, det påverkar mitt dagliga liv med arbete, egna hundar och andra åtaganden alltför mycket. Jag hoppas ni vill respektera det, även när ett svar har uteblivit.

Hoppas ni är redo för mer videos på Fingal. Här är några första filmer, och fler kommer på lördag eller på söndag. Jag vet att ni väntat, och nu får ni se själva hur sprudlande energisk, rolig och fantastisk den här hunden är.

En liten vinterbild på Hittehund´s Turbo direkt tagen från vår grupp på Facebook där våra hundägare själva kan lägga upp bilder. Här fikar Turbo under skridskoåkningen!

Text: Christine Leijd

Jag skulle kunna skriva en helt egen blogg, om bara Tubbe. Ingen familj har ännu presenterats för Tubbe, och varje dag väntar jag på att "rätt" person ska ringa.

Under helgen kommer jag på Tubbes egen presentationssida lägga upp videofilmer på honom inne i hemmamiljö, och nu bloggar lite här om vad jag ser som viktigt när det gäller Tubbe.



Tubbe är som jag ser det en livskamrat. En "one in a lifetime-hund". Han är som en manlig version av min tik Sascha, en riktig innerlig följeslagare. En rolig humoristisk och karismatisk hund. Ja, han är smart. Han tycker om att träna. Men många som hör av sig missar själva "själen" i Tubbe. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det utan att stampa någon på tårna. Men vi söker inte i första hand en träningsnarkoman till matte. Många hör nämligen av sig och ser Tubbe som ett trevligt "redskap", "verktyg", en kvalificerad operant träningsmaskin. Och visst. Det är ju meriterande i sig att man är van vid att träna hund.

Men ...

Vad jag alltid tänker på när det gäller en hund som är van vid mycket närhet, som pratar med sina tassar, som backar in i en människa och vil komma nära när någon sätter sig så han kan sätta sig i knät, en hund som vill sitta eller ligga med i soffan, en riktigt mysig, varm och gosig hund, det är att det som varit självklart och mysigt i de första fem åren av en hunds liv, det bör inte bli ajabaja och förbjudet i nästa hem.



Jag har så svårt att se framför mig hur någon någonsin ska höja rösten, fösa ned, eller bestämma att Tubbe bara är en hund och då ska han vara på golvet. Nej, inte med en hund som är så mild och vek, som inte försvarar eller som kräver en plats nära, utan som fint ber med blicken och osynligt tolkar ett ja i ett ögonkast. Ni vet en hund som kan avläsa en blick. Det är en sådan känslig och härlig hund Tubbe är.

Som ett exempel accepterar Tubbe olika regler på olika platser. Hans "mormor", mattes mamma har en sambo som inte vill dela sängen om natten med en hund. Det vet Tubbe. Så då sover han inte i sängen. Inte när sambon sover i sängen. Utan när sambon tidigt går upp på morgonen och går upp ur sängen, och lämnar sin säng tom, då gäller ju inte längre sambons regel, för han är ju inte där.

Då tassar Tubbe in på försiktig tass. "Mormor" låtsas sova, för som hundägare ska man vara konsekvent och hålla på reglerna så alla familjemedlemmar har samma åsikt? :) Och när Tubbe avgör att kusten är klar, då hoppar han mjukt och försiktigt upp och ordnar plats åt sig på den redan uppvärmda sänghalvan, och somnar. Nära, tryggt, där han vill vara.



Jag kan prata med, maila med, och läsa hur många människors tankar om Tubbe som helst. Men för Tubbe, är det PERSONEN som är övervägande. För mig med. Tubbe i sig kommer placera sig i vilket hjärta som helst.

Men vad jag har antennerna ute efter, det är en glad, harmonisk, humoristisk hundägare. Jag får en bild av någon som kanske sagt till sig själv att "Jag vill aldrig mer ha hund för ingen kan ersätta min förra". Någon som älskar sin hund lite mer passionerat än genomsnittet. Någon som förtjänar Tubbe. Ni behöver inte vara rädda för att höra av er. Jag vill bara att rätt person ska fråga mig RÄTT saker om Tubbe. Ja, Tubbe måste få placeras med känsla. Det är en sådan där vovve som jag själv skulle ha velat ha. Och då ska ni bara veta hur många hundar som jag träffar varje år inom Hittehund.

Eventuellt kommer Hittehund bli involverade i att hjälpa en liten seniorhund, Charlie, till en ny familj. Charlie finns just nu i Stockholm och hans matte är sjuk och kan inte fortsätta ansvara för honom.





Vi vill redan nu visa en liten glimt av Charlie, och återkommer snarast ifall det finns behov av vår hjälp.



Bilder och videos finns redan genom rådig och hjälpsam punktinsats av Terhi Kavén. Seniorhundar brukar vara efterfrågade inom vårt program "Seniorer för seniorer" och efter en hälsokontroll kan Charlie bli aktuell för omplacering.

(Agneta med sina egna hundar)

Nu har Agneta Damberg, hundkonsult på Ängsdalen Häst & Hund varit iväg och återträffat Hittehund´s Findus och hans kompis Pettsson för vår räkning. Som ni sett på hemsidan håller vi på och sammanställer deras information. Eftersom Agneta själv har en bordercollietik är det ju mycket lämpligt att just hon beskriver och bedömer hundarna. Hon hade även hjälp av sin dotter Karin för att ta nya bilder, som kommer snarast. Samt ett videoklipp.

Som ett första utlåtande berättar Agneta såhär:

Idag har jag träffat två underbara hundar!

Findus, en kille som bli 7 år nu i vår. Border collie, kelpie och labrador blandning.En mjuk och go, följsam kille som vill vara till lags. Väldigt kontaktsökande, vill vara nära. Håller sig nära, även ute. Vill ha koll på vart man är, går inte iväg speciellt långt. En hund som tar "följarrollen"

Mycket fart ute, leker med kompisen i trädgården och tumlar runt. Inga tendenser till bråk med den 1 år yngre hanhunden Pettson. Inte i lek och inte heller vid matsituation eller när de fick ben. Inomhus var de lugna nästan direkt. Det fanns en avknapp!

Pettson, snart 6 år. Border collie, cockerspaniel och "ett stänk" schäfer.

Mjuk och go även han, men den som tog ledarrollen. Lätt att få kontakt med, satt gärna i knäet och gosade. Hade dock rymt ett par gånger, så han var lite mer självständig! Vana med katter. De tvättade ofta katterna som var 4 till antalet!

Älskar människor och blev överlyckliga när vi kom! Enligt matte mycket förtjusta i barn, men eftersom de hälsar väldigt intensivt så kan små barn bli omkullvippade!

Jag har sällan sett 2 okastrerade hanar komma så bra överens, som dessutom är så lika i ålder. men de visste sina roller. En enda gång såg jag att Pettson markerade åt Findus att backa, vilket han gjorde direkt. Det var när jag klappade båda och det blev lite trångt vid bordet.

Det var som sagt två ljuvliga varelser. Men eftersom jag ska göra en bedömning så kommer här lite saker som kan var problem för någon, men inte för en annan!

Båda var bolltokiga! Kunde jaga "hur länge som helst"

De skällde en del, framförallt i bilen.

De är inte vana att gå i samhället, utan bor på landet och vana med skogspromenader. (Går i flexikoppel el. lösa.)

Gillar inte att klippa klor.

Men nu är ju jag en sån som tror att allt går att träna, så även dessa saker! Men man ska iallafall vara medveten om "olaterna."

Bör nog fortsätta att få bo på landet eller iallafall inte i lägenhet. De har ju bott nästan hela sitt liv på en gård med andra djur och mycket frihet.

Agneta Damberg

www.angdalen.se

Text: Christine Leijd

För några dagar sedan försökte jag åter igen bryta mig in i en ny flaska med det smärtlindrande Rheumocam. Jag använder det själv till min hund Gorm, och vid varje skifte till ny flaska har jag stött på samma problem; de flesta av flaskorna är helt inbrottsäkra att öppna.

Denna gång infall mina öppningsförsök och den omöjliga korken med ett anfall av stark PMS, så med vansinnet lurandes i tinningarna tog jag resolut fram bipacksedeln för att en gång för alla få råd hur fasen man ska ta sig in i flaskan. :)

Jag ringde upp företaget och under tiden jag väntade på att få tala med en mycket trevlig och tillmötesgående farmaceupt hann jag ju komma på, att jag, frågvis som alltid, såklart hade lite frågor kring preparatet utöver det veterinären kunde svara på. Så när jag väl kom fram intervjuade jag apotekaren i 40 minuter, men kände men ändå inte riktigt nöjd med svaren då han inte kunde axla rollen som en behandlade veterinär. Då det rör min egen käraste hund, och jag även är en vetgirig typ, fick jag löfte om att deras veterinär skulle ringa upp mig, om han hade tid.

Redan nästa dag blev jag till min förtjusning uppringd. Problemet med förpackningen var då löst. Jag hade fått information om att det fanns ett produktionsproblem som man jobbade med att lösa. Men nu fick jag sakkunnig och väldigt bra information, direkt ifrån ägaren till företaget som marknadsför produkten. Han tog sig tid att tala med mig i över en timme hemifrån trots egna sjuka barn, och det är ju som ni förstår rena drömmen att få personlig coaching och tid för ett så långt samtal med en veterinär.

Vårt samtal resulterade i, att jag inte bara fick all information jag alltid velat ha om smärtlindring hos hund, utan även om företagets andra produkter. Omnidea är ett svenskägt företag som har specialiserat sig på att sälja produkter som är i stort sätt klonade av samma substanser som dyrare preparat på marknaden till ett billigare pris.
Jag fick lära mig att det kallas generiska läkemedel när man säljer produkter vars patent som skyddar orginalläkemedlet har gått ut och andra tillverkare kan erbjuda samma sak. Till mycket bättre priser. Inom Hittehund behöver vi ju ofta hitta flexibla och billiga lösningar utan att ge avkall på kvaliten för hundarna, och därför var det extra intressant att få inblick i hur Omnideas koncept kan påverka vår verksamhet.

Eftersom Omnidea säljer sina produkter med recept förskrivet från veterinär finns det rikligt med information om dem. Men de för även produkter som inte är receptbelagda. Och den hjälpsamme och trevlige veterinären som även har arbetat kliniskt med patienter skickade oss några prover på det.

På så sätt kan vi nu, erbjuda några av våra hundägare gratis kur med OTICURANT som är ett öronpuder. Oticurant är ett veterinärmedicinskt medel som används förebyggande vid återkommande öroninfektioner hos hund och katt. Då flera av de hundar vi har omplacerat haft tillfälliga eller kroniska besvär vill vi erbjuda dessa hundägare Oticurant i första hand.

Zak, som nu är 9 år, fick hem hos Anna i Landskrona för några år sedan, och är en av de hundar vars tidigare familj inte märkt att han hade både öronbesvär och slickade på sina tassar. Jag kontaktade Anna direkt och frågade om hon ville ha Oticurant, men hon har (såklart) hittat en behandling som får Zaks besvär under kontroll.

Men jag vet att öronbesvär är vanligt förekommande. Så hör av er! Vi kommer även ha användning av det i vår verksamhet eftersom en stor del av Hittehund gör att både jag, och mina medarbetare vidareutvecklar sitt kunnande inom många områden, och främst genom behandling av enklare åkommor.

Läs mer på Omnideas hemsida!

Findus och Pettsson är två jättesnälla hanhundar som nu behöver nya hem. De är uppvuxna på landet i Östergötland, och Findus blev utplacerad dit för flera år sedan genom Hittehund. Som några av er minns dog hundarnas husse Börje, och hans änka ville behålla hundarna. Dock har den förändrade tillvaron och hennes egen sjukdom lett till att hon inte längre kan ha kvar dem. Båda hundarna är fantastiskt fina och barnvana hundar som är uppvuxna lantligt med både katter, hela stora släkten, minigrisar och getter och vi har besökt dem flera gånger under årens lopp.
Hundinstruktör Agneta Damberg som själv har bordercollie kommer besöka hundar snarast för att få en uppdaterad bild om hundarna i dagsläget. Findus var verkligen husses hund, och han var även med när Börje stilla gick bort, i hemmet. Han sprang upprepade gånger till sin avlidna husse och försökte att väcka honom. Det finns många uppdateringar, bilder och videoklipp från Hittehund samt familjens egna bilder och hälsningar genom årens lopp, men som vanligt tar det tid att sammanställa informationen. Vi har även två andra akuta hundar på väntelista där många samtal och praktiska åtgärder gör att uppdateringen av hemsidan är lite eftersatt just nu, och jag är ledsen för det.

Med den här trevliga bilden på Zingo med sin husse Dennis, där Zingo berättar vem som äger husse, önskar vi Zingo lycka till med sitt besök hos Stefan Rosén på www.redog.se

Zingo har alltid haft lite svag rygg, och nu kommer han gås igenom ordentligt på måndag och få lite friskvård!

Vill bara kort meddela att vår insamling för Sacko nu har gett det resultat att han nu har en veterinärtid inbokad den 19 februari! Här kommer blodprover att tas, och om veterinären bedömer att han är i tillräckligt god kondition för att kunna kastreras kommer det ske samma dag!
Lite mer information kommer på måndag!

Den spanska vattenhunden Fingal som är aktuell för omplacering har flera väntande videoklipp som just nu redigeras. Detta har hans husse filmat i hemmet, och flera sådan finns på vår kanal på Youtube.
Skulle gärna vilja klargöra att Fingal bor kvar i sin befintliga familj i väntan på rätt familj. Familjen har god framförhållning i omplaceringen, och vi har gemensamt bestämt att det bör ske inom det närmaste halvåret. Av någon hysterisk anledning har det börjat komma mail och påringningar ifrån rasvänner som vill "rädda Fingal". Ert engagemang är fint. Men det behövs inte, då vi dels har stort intresse för Fingal, och dels inte har någon akut tidsbrist. Ni tar bara upp vår tid i onödan, och hjälper således inte Fingal till en ny bra familj.

Det är en fantastiskt fin hund som vi värdesätter mycket, och vi uppskattar att få arbeta långsiktigt och skola in honom i en omplacering. Dvs de familjer vi prioriterar är de som gärna samstämmer med ideologin vår verksamhet; att fortsättningsvis träna honom med modern hundsyn och mjuka metoder, samt inte tror att man åker och hämtar honom. Utan ser fördelarna med att träffa en hund återkommande gånger, eller bo över på platsen så båda parter får se så mycket som möjligt av varandra. Det är vårt koncept för en lyckad omplacering.

Tack för ert stöd kring Sacko. Vi hoppas kunna uppdatera lite mer detaljerat i mitten på veckan hur planeringen ser ut. Som det såg ut på urinprovet Sacko har lämnat nyligen kan vi utesluta urinvägsinfektion. Dock fanns det värden som inte var korrekta, phvärdet var fel samt proteinvärdet. Fel på proteinvärdet kan betyda fel på njurarna, och vi kommer med hjälp av blodprov gå vidare med hans hälsa.

Imorgon kommer vi boka en tid för Sacko hos Djurdoktorn i Linköping. Där arbetar även veterinär Måns Röken som vi sedan tidigare har mycket god erfarenhet ifrån. Tanken är, att om Sackos kondition tillåter det, att vi kastrerar honom, så snart det är utrett kring de värden som uppkom vid urinprovet.

Ett öronmärkt bidrag ifrån en av våra hundägare, Idas matte, kommer även att gå till inköp av ett hundförarbälte. Anledningen därtill är att Sacko drar i kopplet. Detta kan lösas genom att rycka kraftigt i ett stryphalsband återkommande gånger. Och eftersom vi inte brukar dessa metoder eller uppmuntrar någon annan till att göra det heller är det tacksamt för Sackos fostermatte Charlotte att pga dålig rygg kunna binda honom i ett bälte vid midjan, så hans rastningar blir uthärdliga även för henne. Hundförarbältet tillverkas (till rabatterat pris) av Tuali Rogberg på Hundoptimist vilket vi tackar för!

Text: Christine Leijd

Stolt över mig själv, hur LUGN och trevlig jag är mot idioterna som ringer. Alltså de riktiga idioterna. De som skapar problemen med blivande omplaceringshundar.

Det ringde en man idag. Lät trevlig, förtroendeingivande, i 45-årsåldern. Han presenterade sig som lärare vid ett skånskt lantbruksuniversitet eller gymnasium, och angav någon kollega som referens, som hade hänvisat honom till oss.

Han inledde efter den presentationen med att han hade två barn 4 och 6 år gamla.
Och så frågade han, ifall vi till sommaren fick in någon omhändertagen tik, en dräktig tik, så ville han gärna ha henne på sin gård till sommaren för att hans barn skulle få uppleva en valpkull.

Jag svarade jättetrevligt rätt omgående att vi ytterst sällan får in dräktiga tikar. Och om vi mot all förmodan skulle få in en dräktig tik skulle det förmodligen vara en tik som kom akut ifrån tidigare vanvård eller under sådana förhållanden att det inte var lämpligt att sammanföra henne med miljön i en barnfamilj. Barn är ju ändå barn, och lika viktigt som det är att hitta den bästa miljön för en omplaceringshund, lika viktigt är det att en hund i en barnfamilj verkligen är lämpad för den miljön och situationen.

Jag föreslog istället att han skulle kontakta uppfödare och kennlar och erbjuda sig som fodervärd åt en planerat dräktig tik. För att på så sätt få en trygg och stabil hund, låta sina barn få uppleva valpperioden.

Men att det var extremt viktigt med miljön, socialträning och kunskap för att kunna vara uppfödare av en valpkull. Men att han kunde få någon uppfödares förtroende, i de fall de själva hade efterfrågan på sina valpar och han kunde erbjuda en kennelhund en bra miljö på sin gård.

Här avbröt han mig, rätt snäsigt och menade att han hade sådan otrolig djurvana, han hade arbetat med och kring djur, alltid, han var lärare, och naturligtvis visste han allt vad det innebar att ta fram en valpkull.

Jag var fortfarande trevlig.

Menade att för hans barns skull var det nog inte lämpligt med just en omplaceringshund ifrån utsatta förhållanden, utan det var nog säkrare att få en från början trygg och stabil och barnvan hund. En hund som själv går undan om det är för livat, som inte vaktar resurser, som kan läsa av mindre barn. Där barnen kan vara delaktiga kring valparna.


Jag inflikade också att om erbjudandet kvarstod för hemlösa dräktiga katter, då kunde jag hitta flera att välja på rätt omgående.

Han var enträgen. Auktoritär, om än polerad. Jag hörde att han var van att få sin vilja igenom och jag var obeveklig, men trevlig.

Jag menade att vi har bara fått in en tik dräktig, och att det var dessutom svårt att placera valpar, tvärtom vad man kan tro.

Han snäste tillbaka att han hade ju ett sådant enormt stort kontaktnät i sin roll som lärare på lantbruksgymnasiet att det var för honom inga problem. Han hade de idealiska förhållandena, att som hundvalpar få växa upp på en lantgård, vad kunde bli bättre?

Sur började han att bli. Själv var jag översvallande trevlig.

Jag föreslog att om han ville låta barnen få växa upp med ansvar, empati, etik, vad än nu skälen var till att han ville låta dem följa en dräktig tik med en valpkull, kanske lösningen istället kunde vara att istället ta hand om en hemlös hund. Vad vore bättre för ett barn, att få höra motiven till att man hjälper en vuxen hund, att få vara med till slutet, istället för att föda fram ännu fler hundar?

Försökte för döva öron förklara att vi jobbar i motsatt riktning; vi tar hand om vuxna hundar i ett samhälle där alltför många hundar köps, och vi ofta blir uppringda av kennlar som inte ens blir av med reggade valpar. Vad var hans motiv till att föda upp fler hundar enkom för hans barns förströelse. Hundar är inga leksaker....?

Jag förklarade att om vi ens skulle få in en tik vore sannolikheten stor att det skulle vara en blandrastik, dvs ännu svårare att veta vilka egenskaper valparna skulle få, och hur de skulle placeras.

Det spelade honom ingen roll. Gärna blandras sa han ivrigt.

Det var som att tala med en vägg.
Vid den tidpunkten började jag undra ifall han verkligen hade lärarbehörighet då han saknade lyhördhet, insiktsfullhet och även förmåga att lyssna till lugna argument.

Han ringde mig för att få hem en dräktig tik till sin gård som sommarnöje. Punkt slut.

Att han ringde till oss som omplacerar hundar, det hade han ingen eftertanke med huvudmeningen kring, utan han uppfattade mig uppenbarligen som en käpp i hjulet.

Men ...
sen..
Ja, sedan kom det fullkomligt mest korkade, de där orden som fick mig att snabbt fundera om det var en busringning eller om det här samtalet verkligen ägde rum..

Jo, han fortsatte i sina hjulspår, totalt med skygglapparna på, och sa, att jo, nu till sommaren då, om vi till sommaren skulle få in en tik för omplacering, skulle vi kanske kunna PARA DEN DÅ så han och hans barn kunde uppfostra valparna.
Jag var tyst en sekund.
Vad var det han sa?

Jo, han ringde oss för att förmå oss att para en inkommen omplaceringshund, för att föda upp blandrasvalpar till hans barn. Jag var mållös i en sekund.
Sedan började jag bli lite mer frostig och kall i tonen.

Jag talade långsamt och tydligt med noga undantryckt ilska, och försökte fortfarande för döva öron försöka få honom att förstå, att dels är det helt emot våra principer, att avla fram fler hundar i all vårdslöshet, och dels så är det som hundvän inget man UTSÄTTER en tik för. När en omställning, miljöombyte och ny situation, bara det ger stress, och att det faktiskt innebär en påfrestning för en tik, och en stress, att ha en valpkull. Helt i onödan.

Jamen spara mitt nummer, ifall.. Jag klippte av meningen och sa att vi kommer under inga förhållanden förse dig med en dräktig hund eller para en hund för att du ska ha valpar.

Fick till svar att han var lärare på lantbruks.. whatever, att jag inte fick misstro honom, för han var faktiskt den och den...

Och vad ilsken jag var när vi hade lagt på. Förbannad över människans okunskap, idioti, resonemang.

En sak gjorde mig mer ilsk än en annan, och det var svaret på att jag föreslog att låta hans barn vara med om att ta hand om en vuxen hund.

"DET ÄR JU INGET ROLIGT JU, OM DEN ÄR VUXEN"

Han resonerade som ett barn.
Tvi vale!
Och sådana lärare ska forma våra ungdomar idag?

Jag sökte upp hans nummer på nummerupplysningen när jag kom hem, för jag tänkte om jag kunde googla upp honom och få en bild till den auktoritära rösten och få en uppfattning om vad han hade för funktion i sitt arbete. Dock var numret hemligt eller oregistrerat och det saknades uppgifter.

Jag lade inte namnet på minnet. Dock okunskapen, själviskheten, och den totala oförståelsen för vad vår verksamhet går ut på, kommer jag bära med mig länge.

Han bodde i Helsingborg. Och var en, i mina ögon, en idiot.

Text: Christine Leijd

Jag minns när Kenzos fd husse ringde för första gången. Hur gråten stockade sig i halsen och han beskrev omständigheterna som var skäl till omplaceringen. Hur noga jag var med att poängtera att både för Kenzos skull, och framför allt för sin egen skull, borde han inte återträffa hunden förrän det gått minst 6 månader.

Så Kenzo gavs rätt chans att rota om sig och få en ny tillvaro, och husses känslor skulle klara av ett återseende utan att det svämmande över och blev ett sorgligt återseende, utan han kunde bli glad för sin hunds skull.

Den här veckan ringde Kenzos fd husse. Han var mogen för att återse sin hund. Beskrev hur han tänkte på Kenzo varje dag, och att han, trots att han visste att han hade det bra, behövde återse honom för sin egen skull och se det med egna ögon, för att kunna gå vidare i livet. Ta avsked från Kenzo.

Omtanken och kärleken hedrar honom.
Jag hoppas Kenzos nya matte Katarina har möjlighet att ta emot sin hunds fd husse. Det är han som format den kärleksfulla fina hund hon får njuta av varje dag. Någon annans förlust, en annans glädje.

Alla vill inte eller kan återse sina omplacerade hundar. Andra behöver det för att gå vidare. Jag respekterar allas val.

Vi avvaktar just nu med whippetkillarna Yoda och Ozzy i avvaktan på om hundarnas husse har möjlighet att besöka Grantorp eller ej. Sanna har träffat hundarna och vi har ett flertal filmer, men det krävs lite mer bakgrundsinformation för att Hittehund ska åta sig att hjälpa till vid omplaceringen.

Länk till annons

Hittehund säljer denna beg bilhundbur till förmån för Sacko. Priset är 300 kronor, och den finns på Hisingen/Göteborg.
Vi tackar samtidigt Gudrun Klehr som har donerat den till vår verksamhet, och Bo Svensson som gjorde sig besväret att hämta upp den, under en uppföljningsresa i Västra Götaland!